En  av våra gedigna och angelägna berättare

Håkan Nesser
Maskarna på Carmine Street
Albert Bonniers

Dagarna är sig lika trots den ständigt närvarande tomheten. Dagarna är - utifrån betraktat - ganska händelsefattiga, tomma som skal till en kärna som gått förlorad. Men de har trots allt funnit ett slags rutin. Han går till det dystra och dunkla offentliga biblioteket på Leroy vid James Walker Park alldeles i närheten av Carmine Street där de numera bor.

Hon försöker börja måla igen. Han, i sin tur, gör vad han kan för att leta sig tillbaka till språket, till författarskapet. De behöver sin skapande ensamhet. Det är därför han går till det trista biblioteket varje dag, förutom söndagar då det är stängt.

De klamrar sig fast vid varandra. Ändå lever de med ett bråddjup emellan sig, två ensamma och övergivna människor utan fäste i verkligheten. De har flyttat till New York, slagit sig ner i Greenwich Village. Egentligen rör det sig om ett försök till flykt.

Det är en av dessa varma höstar i New York, sommarvärmen håller i sig långt in i september. Erik Steinbeck och Winnie Mason kom hit från Europa - från Maardam i Nesserland - för en dryg månad sedan. Det har hunnit passera sjutton månader sedan Sarah, deras fyråriga dotter, försvann, rövades bort av en främmande man precis utanför deras villa. Erik såg vad som skedde från köksfönstret, oförmögen att förhindra det. Dottern tog den främmande mannens hand, klev in i bilen och har alltsedan dess varit försvunnen. Polisen har inga spår.

"Varenda enskild dag sedan det hände har varit outhärdlig", lyder Erik Steinbecks sammanfattning av den vakna mardröm han och hustrun lever i. Håkan Nessers nya roman "Maskarna på Carmine Street" är - tacknämligt nog, höll jag på att säga - inte en kriminalroman, även om spänningsmoment inte saknas.

Det står alltmer klart att Håkan Nesser är en av våra gedigna och angelägna berättare. Det är historierna - de gäckande gåtorna de bär på då de ännu inte fått ta form på papperet - som fängslar honom, som pockar på att bli nedtecknade. Det är inte brotten, inte morden, inte heller den begränsande kriminalgenren som är drivkraften i författarskapet. Bredden i hans skrivande är härvidlag imponerande: från renodlade filosofiska romaner som "Barins tringel" över lysande skildringar som "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" till hans avsevärt mer välkända sviter av kriminalromaner om kommissarie Van Veeteren och Gunnar Barbarotti.

I "Maskarna på Carmine Street" skildrar Håkan Nesser skickligt, nästan avskalat och med ett stillsamt, lite återhållet vemod det äkta parets paralysi, deras känslomässiga förstumning och tragiska oförmåga att finna tröst hos varandra. De är ensamma i sin smärta, trots att de delar den. "Vi får inte fatt i varandra under några omständigheter", summerar Erik Steinbeck, bokens fiktive författare, deras predikament.

En mängd märkliga sammanträffande styr handlingen åt oväntade håll. Här finns stråk av parapsykologi, av svårförklarliga samband och mystiska förbindelser. Alltså inte helt vanliga ingredienser för att vara en roman av Håkan Nesser.

Vändpunkten i romanen kommer när Winnie om dottern Sarah plötsligt säger: "Jag förstår att hon lever. Nu förstår jag det äntligen." Ett vindlande och för berättarrösten alltmer obegripligt sökande tar vid.

Men det förblir det finstämt och lyhört avlyssnade psykologiska samspelet som bär berättelsen framåt. Och det är framför allt i dessa partier, vardagliga och skenbart händelselösa men ändå laddade av en stor närvaro och psykologisk precision, som Håkan Nesser visar vilken ypperlig berättare han är.

Crister Enander