Till gudarna, de spröda

Rainer Maria Rilke
Sonetterna till Orfeus
Översättning: Martin Tegen
Themis

Som ung var Rainer Maria Rilke en inkarnation av den fin de siècle-esteticismen. Men strävan att överskrida konstens gränser gjorde hans diktande skelettartat, essentiellt och i samliga fall nästan hermetiskt med tiden.

En hård, ogenomtränglig materia, nästan mystisk.

Decennier och decennier av romantisk esteticism hade förvirrat de europeiska poeternas själar och tvingat in dem i en labyrint av irrealiteter som egentligen ingenting hade med andlighet att göra.

En dekadent skara av romantiker, postromantiker och symbolister hade förvandlat poesin till en verklig entartete Kunst, konst som - paradoxalt nog - så småningom skulle bana väg för fascism och nazism.

Men plötsligt kommer "Duinoelegierna" och "Sonetterna till Orfeus".

En annorlunda Rilke, eller en ny Rilke som antyder vissa språkliga ytor hos Hölderlin och föregriper Heideggers begrepp om närvaron. En anti-Hegel.

Rilkes filosofi diktas genom överretningar som stimuleras (estetiskt) av några bestämda retningsfält.

Först är ljuset.

Ljuset är inget abstrakt fenomen hos Rilke utan ett konkret minne av någonting horribelt som har hänt, fast för länge sedan. Det luktar fortfarande men inte tillräckligt för att väcka avsky. Liksom ett extremt hygieniskt slakthus.

Och med ljuset uppenbaras tanken.

Även den är konkret, bortom den känslomässiga "heroismen" hos vissa romantiker och närmare den kliniska klarheten i vissa dikter som "tornens fånge" (Hölderlin) lämnade ofullbordade eller antecknade som Scardanelli.

"Sonetterna till Orfeus" avkläder den spekulativa kroppen och återger oss myten. En myt som kanske är genomsyrad av en hednisk, nyplatonsk kristendom, men den är myt, Orfeus myt, den sanna myten, inte den estetiska metaforen av den.

Ty Rilkes religiositet är inte kyrklig. Den är autentisk.

Eurydike blir ett ouppnåeligt kärleksobjekt hos Rilke därför att det är strävan inte tillfredsställelsen som kan uppdaga mytens kvintessens.

Ett rent filosofiskt Exercice du stil, den enda som är i stånd att befria ljuset från metaforernas förmörkelse. "Lyckan", skriver Kierkegaard, "är en omöjlighet, därför att njutningarna dör, som en insekt i uppfyllelsens ögonblick". Kierkegaards utsaga skulle passa sonetterna om det inte vore för Rilkes absoluta närvaro i varje ord och i varje bild han åkallar och framkallar.

Rilke är inte frånvarons skald, han vittnar om en ständig närvaro i dikten som i tänkandet. Närheten med de fruktansvärda änglarna i "Duinoelegierna" ersätts i "Sonetterna" av närheten med myten eller med dikten om man så vill.

Rilke visar att närvaron är möjlig även när den är rent estetisk.

Rilkes tid var genomkorsad av en poetisk esteticism som inte hade något objekt ty den hade sin födelseort i den djupa ångesten. Ångest för det okända. Och inte för att objektet var okänt utan för att objektet "gjorde sig" okänt för esteterna.

Hos Rilke är det estetiska objektet verkligt, varmt, det är levande och närvarande.

Att översätta Rilke är svårt, en utmaning. Även på svenska kommer språket att mutileras, fast inte i detta fall, inte i "Sonetterna till Orfeus". Martin Tegens översättning når "höjder" som förvånar med sin styrka; en styrka som inte låter sig förtrollas av "det sköna".

Att översätta är på latin traducere, ordet är släkt med ett gammalt ord: trahire som betyder bedra. Bedrägeriet när man översätter dikter är oåterkalleligt, så, det finns här också, men det är milt, respektfullt och ödmjukt.

Boken är en skattkammare.

Guido Zeccola