Förväntningarna som föll pladask - och reste sig

Pär Thörn
En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk
Diskret förlag

"Vill du recensera en ljudbok av Pär Thörn?" läste jag i mejlet från "chefen". Jag tänkte några sekunder, har alltid varit skeptisk till ljudböcker, aldrig vågat närma mig dem - jag gillar att LÄSA. Men jag tyckte om titeln och "chefen" sa att boken inte lämnar någon oberörd, så jag tackade ja. Snart insåg jag att "oj, detta blir min ljudboks-debut", och blev förväntansfull.

När den väl damp ner i brevlådan lade jag direkt in den i datorn och satte på. Ack, mina förväntningar föll platt till marken. Hur i hela friden skulle jag orka lyssna igenom det här? I mina öron lät Pär Thörns röst väldigt tråkig; monoton, gjorde pauser där jag inte vill ha pauser. Jag hoppade fram ett spår för att se om det blev bättre. Det blev det inte. Medan jag lyssnade igenom det tredje spåret började jag bläddra och läsa i det medföljande häftet. Lika snabbt som mina förväntningar fallit till marken, reste sig min beundran mot himlen.

Förordet, skrivet tillsammans med Linn Hansén, var helt genialt, och så även resten av texten. Pär Thörn skriver med ett friskt och nytt språk om hur boken kom till och allt som hänt under dess resa till läsaren. Mycket parenteser och en blandning av vardagligt språk och svåra ord. När jag läst klart startade jag om spår tre och bestämde mig för att försöka strunta i rösten och istället hitta samma beundran som inför texten. "Viljans Triumf" berörde mig; jag log åt killens Vitaminix-missbruk och plötsligt kändes allt bättre. Jag blev hoppfull. Dock lockade inte de andra spåren mig alls lika mycket som detta. När jag under spår tio hör att en pensionär spyr inne på en toalett måste jag bara gå vidare. Sådant klarar jag inte av, även om jag fascineras av Thörns sätt att berätta om det som något helt normalt.

"En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk" är alltså en samling "noveller" om vanliga människor och deras vardagsbestyr. Det är intressanta texter, men Thörns "berättarröst" förstör lite för mig och jag önskar därför att boken kunde komma ut i en nyutgåva i print (boken släpptes 2005 och i mars 2006 såldes det sista exemplaret). Då hade jag helt klart köpt boken, för den text som finns i det medföljande häftet berörde mig mycket mer än den monotona rösten på skivan - hur bra texterna än är. Och detta gör att jag fortfarande sitter här med en skeptisk inställning till ljudböcker, oavsett hur bra de verkar funka för andra. Jag är nog mer av en textläsande människa, och nu ska jag gå på jakt efter Pär Thörns andra böcker.

 Julie Blomberg Gudmundsson