En resa i allsköns bakteriehärdar och äckel

Charlotte Roche
Våtmarker
Översättare: Christine Bredenkamp
Wahlström & Widstrand

 Helen ligger på sjukhus. Hon har skadat sig vid en intimrakning, blivit inflammerad och är inlagd för operation. "Runt hela krysset befinner sig nu molnformade hudslamsor som ser ut som fångarmarna på en havsanemon", så beskriver hon sin egenhändigt sargade ansamling av hemorrojder där hon ligger och jämrar sig med blottad bak i rum 218. Men riktigt så vacker är ingen av de andra meningarna i Charlotte Roches bok. Våtmarker kan snarare beskrivas som en fullständigt ocensurerad djupdykning i de nedre regionerna och allsköns bakteriehärdar och äckel.

I Tyskland har boken, som är Charlotte Roches debut, sålts i över en miljon exemplar. I vår ges den ut i 25 länder. Taburuskandet är uppenbarligen någonting som lockar, och redan på första sidan tas man med någon form av humoristisk domedagston hela vägen in med diverse salvor, fingrar och doktorer.

Helen är uppenbarligen en mycket erfaren 18-åring. Från sjukbädden berättar hon grundligt om sina sexlekar och partners - långvariga, slumpmässiga, köpta. Hon klämmer, gnider och fantiserar. Men hennes största fantasi är inte alls av sexuell natur. Den handlar om att hennes skilda föräldrar ska återförenas. Desperat försöker hon lura dem till ett möte i samma rum, hennes sjukrum. Hon är så desperat att hon till och med skadar sig själv där bak, igen, för att bara en akutoperation kan förlänga hennes vistelse på avdelningen. Men Helen brottas också med ett svårt minne. Eller är det en dröm? Det hon ser framför sig är modern och brodern sovandes på golvet framför gasugnens öppna lucka.

Men huvudsakligen handlar Våtmarker ändå om sex och saftiga böjelser, behandlar är troligtvis ett bättre ord för handlingen i Våtmarker får stå åt sidan för upprapningen av tabun och starka drifter. Antagligen är det just därför som boken aldrig blir särskilt provocerande eller upphetsande. I början blir jag lite generad, måste ta en paus från Helens så kallade druvklase där bak. Efter att ha läst en tredjedel vill jag slänga boken i väggen, utled på hennes enformiga bakteriemaraton. När jag har läst hela undrar jag varför jag inte gjorde det, man blir snabbt uttråkad och immun mot all ingående stjärtskådning och bakteriegnuggning på offentliga toaletter.

Våtmarker är ingen narrativ höjdpunkt. Berättelsen är som en ketchupflaska, just i det ögonblicket när allt bara kommer och kommer. Språket är, varken mer eller mindre. Några få replikskiften imponerar och lyfter en välkänd sjukhusjargongen till en ny nivå. Och så finns det en kort scen där Helen visar sin avokadoodling för sjuksköterskan Robin och låter honom uppkrupen i sängen välja en kärna, naturligtvis ovetandes om vad Helen också använt den till.

Charlotte Roches Våtmarker är en orgie i kroppsvätskor, men hon verkar förblindad av tabubrottet ha gått ner sig i markerna, för formen är bara tråkig och monoton.

Jonna Fries