Daniel Boyacioglu. Foto: Kalle Assbring

Boyacioglu och de allvarliga orden

Daniel Boyacioglu
Det är inte hennes fel att jag skriver sämre
Wahlström & Widstrand

Här finns inte utrymme för några överförfinade, meningslösa lekar med ord och skiljetecken; här är inte platsen för något teoretiskt pusslande med sofistikerade semikolon och tomma vita fält mellan bokstäverna.Orden bär, de är äkta. Litteraturen är allvar. Dikten är på liv och död. Pennan är lika välvässad som ett välskött knivblad.

Slagen och sparkarna mot mamman är ingen anemisk konstruktion fixerad vid ett seminarium i semiotisk textkritik. Blodet som rinner från såren är ingen sinnrik metafor dold bakom ord som dränerats på innehåll. Hon ligger där på golvet, gravid. Barnen gömmer sig. Mannens slag viner genom luften i förortslägenheten, sparkarna träffar hennes värkande kropp, hårt och skoningslöst. Dikten bär titeln "Någon annans hemlighet". Den är avskalad, den är rått berättande och smärtsamt saklig.

Orden - jag säger det igen - är på allvar. Dikten lever sitt liv där vi andra lever våra liv. I vardagen. I tristessen. I ett starkt skiktat och klassegregerat samhälle där de där nere lever ett totalt annat liv än de där uppe. Utanförskapet brännmärker den utfryste. Främlingskapet skärper blicken. Allt blir synligt. Allt är plötsligt skarpt och mycket tydligt.

"Det är inte hennes fel att jag skriver sämre" är Daniel Boyacioglus femte diktsamling. Han debuterade för sex år sedan med "Istället för hiphop" och för tre år sedan kom samlingen "Fint som snus". Den nya diktsamlingen markerar ett tydligt steg framåt, ett distinktare tonfall, en större träffsäkerhet.

"Skuggor som slutat röra på sig / blir fläckar, / svarta fläckar. / Ett glastak gör inget växthus", står det i dikten "Ingenting utom tiden" som längre fram fortsätter: "Varje gång jag tänkt att jag / skrivit av mig / har orden på papperet blivit / skuggor, / ännu mer verkliga / ännu mer fysiska."

Ibland närmar sig Daniel Boyacioglu en ekelöfsk kritik av det svenska samhället. Stumt, hygieniskt, avskalat, ödsligt och renons på äkta och ärlig kontakt människor emellan: "Och varje år / läggs en ansenlig summa / på att hålla trottoarkanterna / raka."

Dikterna har stundtals starka stråk av talspråk. De bryter medvetet - och ofta uttalat och aggressivt - mot tidens poetiska modeströmningar. Boyacioglu häcklar den poetiska obegripligheten. Han hånar samtidens karriärtrånande och självbespeglande lyriker som skriver skira poem till andra invigda med dolda budskap, metatextuella blinkningar och enbart det egna namnet skrivet i skrikig neon.

"Det är inte hennes fel att jag skriver sämre" öppnar sina svärtade sidor mot en annan verklighet; en verklig värld där människor andas, lider och lever och längtar efter kärlek och närhet. Asfalt och betong. Hat som smakar bittert som metall i munnen. Tomma parkbänkar, upproriska poeter med en obruten vilja att förändra, som vill skaka sönder den skändliga ordningen och rispa repor i de tomma ordens blanka ytor, porrsurfandes tristess, avtända tonåringar med tomma ögon, tiggare i tunnelbanenedgångarna, graviditetstester, ensamma dagar i sängen.

Dikterna som Daniel Boyacioglu skriver är på allvar. De är här. De är nu. De är viktiga.

Crister Enander