Nu är det tomt däruppe på scenen

Författare: Klas Gustafson
Titel: Ett bluesliv. Berättelsen om Cornelis Vreeswijk
Bokförlag:  Leopard förlag, 2006

Crister Enander recenserar Klas Gustafsons bok om Cornelis den flygande holländaren som fick svenska språket att blomma som kaktusar i öknen.

Cornelis Vreeswijk bodde som vanligt på hotell. Livet var lite stökigt. Ingenting fungerade som det skulle. Arrangörer ringde och gnällde, var upprörda och oroliga. Hotellpersonalen var förbannad på hans tjat och hans dribblande. Allt var i uppror. Inte minst getinghonungen skar sig och började sakta surna. Spriten rann i strida strömmar nerför en törstig och torr strupe. Den smärtsamma och eviga längtan efter fala damer, drömmen om den stora kärleken som inte lyckades brinna med en värmande låga utan brände och förödde honom inombord tills allt, precis allt - varenda stubbe, varje träd och buske - förvandlades till svartaste aska, den drömmen släppte aldrig sitt grepp. Det var en evig inre skogsbrand.

Svartsjukan rev djupa sår. Missunnsamheten kliade som ettriga loppbett. Skvallret rusad runt som vasstandade illrar i nervbanorna. När det äntligen blev lugnt därinne i det stora varma bröstet, när lugnet kom krypande framåt morgonkvisten när solen sakta hasade sig upp över den mörka natthimlen, då började han skriva. Bokstäverna radade han upp på baksidan av ett kvitto, närmsta lilla lapp dög. Stavelserna blev till meningar, meningar till dikter, dikterna till rytmiskt rungande råheter. Gitarrens strängar sved fram lidandet.

Världen blev äntligen hel.

Men allt skulle helst genomgå konstens trolleritrick - metamorfosen - och förvandlas till en elegant turnerad klackspark i refrängen. Det andra, smärtan och det mörka, såren och den värnlösa självkänslan, dolde han under raderna, mellan orden och dompterade på så sätt sin verklighets cirkushästar. För att verkligen förstå och fatta fick publiken spetsa öronen och öppna sinnena.

Den här gången skulle den briljante Hans Gedda fotografera Vreeswijk. Tid var bokad. Tisdag klockan ett. Sent på fredagen ringde Vreeswijk till Gedda och undrade vart han tagit vägen.

"Skulle inte du fota mig?" frågade Vreeswijk lite småsurt.

"Men det ha ju gjort!" svarade Gedda.

Bilderna är lysande, ja klassiska. Där står Cornelis Vreeswijk med överkroppen bar. Tatueringarna tydligt synliga. Magen stor, stinn och hängande över bältet. Blicken alldeles glasklar, som två tjärnar en månskensnatt djupt inne i den trolska och förrädiska Marcuses skog.

Vem var han? Mannen bakom de odödliga sångerna? Den flygande holländaren som fick svenska språket att blomma som kaktusar i öknen? Att han var ett geni behöver inte förklaras för våra medborgare. Det är en självklarhet, höjd över varje animerad krogdiskussion. Hans själ hade många sår, komplex som varvades med en ömsom skör och ömsom granithård övertygelse att vara en av de utvalda, en ordens smorde herre. En tyngande känsla av skuld och en självsäkerhet stor som elefant lunkade sida vid sida inom honom varje dag han slog upp ögonen.

Journalisten Klas Gustafson, som häromåret skrev en initierad biografi över Beppe Wolgers, har nu gett ut en bok Cornelis Vreeswijk, "Ett bluesliv". Bilden av Cornelis Vreeswijk bekräftas och fördjupas. Han följer sitt föremål från vaggan i IJmuiden i holländska Nederländerna till den mörka graven på Katarina Kyrkogård där han nedsänktes bredvid Lars Wivallius 1987, blott femtioett år gammal. Biografin är dock inte direkt djuplodande. Det är lite för mycket klipp och klistrande över enskildheterna. Ändå lyckas Klas Gustafson ta fram intressant material, nya minnesbilder. Ser man på "Ett bluesliv" som en kärleksfull men klarsynt presentation av Vreeswijk för de som - hur det nu skulle vara möjligt? - glömt honom eller är för unga att aldrig ha hört honom så är det en alldeles ypperlig bok. Rappt skriven, ofta underhållande och full av förståelse för den vrånge Vreeswijk, den lättsårade och ömhudade Cornelis, den ende mentalt friske medborgaren i ett land ockuperat av blanketter och plastförpackad lyrik, poliser med blänkande mässingknappar och hårda batonger och en snipmunnad småborgerlighet som redan parkerat sig framför teveapparaten med sina längtan efter fastare normer och hemsökta av svårartad trygghetsnarkomani.

Cornelis Vreeswijk var en sammansatt människa, en tilltrasslad härva - hårt tvinnad likt en gordisk knut - av komplex och nyckfulla neuroser, en självkänsla som antingen var stor som en luftballong eller skrumpen som en förbrukad kondom på sängkammargolvet en hård och vass söndagsmorgon.

Själv kallade sig Vreeswijk - uttalas Frejswejk - för "en tjockis som sjunger oförskämda visor". Men vad han gjorde var att riva ner vistraditionen från den marmorpiedestal borgerligheten satt den på, han slet ner den till asfalten, till verkligheten, rakt ut i rännstenen där Bellman en gång suttit och förbannat sin far och mor den dag hans bild blev gjord. Hos Vreeswijk finns sällan några fina och märkvärdiga människor, annat än i rollerna som tjyvar och banditer, poliser och snorkiga tjänstemän på Socialbyråer och Skattemyndigheter. Folkligheten var hans särmärke, ett drag han skickligt och osökt smälte samman med de litterära traditionerna - vilka han behärskade med stor och djup kunskap - på ett sätt som skapade något alldeles nytt, alldeles unikt.

Han var en av stor rimsmed, en ordhantverkare av enorma proportioner, som utan att darra på manschetten använde både slutrim och inrim med en självklarhet som om han suttit där och bara varit lekfull.

Evert Taube, den store förebilden och mästaren, var en välformulerad adelsman, den bildade skalden som längtade efter kulturparnassens varma famn, samma sak med Olle Adolphson. De var två giganter - varav minst en var ett geni - men med blåblodiga texter. Vreeswijk var botten i samhällspyramiden. Här är blodet rött, ibland koagulerat svart. Här finns social och politisk medvetenhet långt bortom partiböckerna inskränkta värld även om han anslöt sig till kommunistpartiet under en valrörelse. Det enda som är blått hos Vreeswijk är bluesen. Betongen kliver med honom in i visan, upproret sjungs fram med hamrande gitarrackompanjemang, hårda som en snickares hammarslag.

Rännstenen, som var Bellmans utsiktsplats, blir också Vreeswijks självklara underifrånperspektiv. Polaren Pär är ju inte precis en tjänsteman i karriären. Och Vreeswijk själv var och förblev livet igenom en outsider, en snedseglare, en hängiven vän av oordning och frigörande anarki till vilket pris som helst. Konst skapas ur kaos, heter det som bekant. Kaos var inte granne med Gud som hemma hos Stagnelius. Det var hans sanna livsluft, en nödvändig förutsättning för att kunna ta språnget ut i en skrämmande verklighet, där grått gick i grått och slipsarnas snitsiga tyranni härskade oinskränkt. Språnget tog han många gånger, om och om igen, och alltid utan skyddsnät.

Även om de aldrig blev nära vänner så umgicks de en hel del, Lars Forssell och Vreeswijk. De var för olika, kom från skilda världar, deras bakgrunder var en avgrund och när silverskålar och silverbestick började försvinna efter Cornelis besök tröttnade Kerstin Forssell. Ändå finns det ovanligt starkt litterärt släktskap mellan de båda. Dikten som visa. Bildningen som en ekokammare där varje ny dikt fylls av kraft från föregångares och förebilders ord. Lars Forssell fångade en gång, när de tillsammans hade gjort klart skivan "Visor, svarta och röda" 1972, Vreeswijk i en enda andning:

"Han är varm. Varm som en komposthög."

Och idag säger Forssell att Cornelis var - just - varm, alltid nära och närvarande, ofta entusiastisk som ett barn men med en blick vass nog att skära sönder betong likt en varm kniv i smörbyttan.

Nu är det tomt däruppe på scenen, på krogen står den höga pallen övergiven i ett strålkastarljus av damm och svärtade själar som drivit vilse i en verklighet där syret tagit slut och drömmarna dränerats på innehåll. Där längtan efter den stora stormen, den friska vindens viskande ord om frihet och uppbrott, har fastnat i helveteshissen. I luften vivlar de döda som vassa sandkorn, såsom utanför Dantes Inferno, lämningarna efter alla som var för fega att göra uppror och alltför ängsliga att låta sig värvas till framtiden. De har levt utan beröm och utan klander, både gud och djävulen har försmått dem.

Men endera dagen, kanske redan under natten som sakta faller utanför fönstret, då medborgarna i detta välpaketerade och linjalräta land tömmer e-posten kommer ett främmande mejl med märklig avsändaradress. "Telegram från Hades" med en mörk hälsning från Mäster Vreeswijk. Han kanske börjar med att citera sig själv: "Är det någon som hittat en själ, var då vänlig och behandla den väl. Var god och tag det vackert, den kan vara min."

Själv väntar jag. Varje natt.