Harald Welzer

Klimatkrig - inte mot klimatet, mot människan

Harald Welzer
Klimatkrig. Varför människorna dödar varandra på 2000-talet
Översättare Jim Jakobsson
Daidalos

Den amerikanske ståuppkomikern George Carlin sammanfattade sin syn på miljöproblem på följande sätt: »planeten behöver inte räddas, det är vi som behöver räddas«. Och visst är det ett utslag av ett märkligt tankemönster där vi människor har när tror att vi skall rädda någon valart, regnskog eller barriärrev? Som om de behöver räddas? Spelar någon roll för naturen, spelar någon roll för vår jord? Denna planet Tellus som är vårt hem kommer att snurra vidare i den, så vitt vi vet, döda rymden med eller utan oss. Ty precis som Carlin vidare beskrev det så kommer den att skaka av sig oss människor likt en hund skakar av sig löss. Naturen behöver inte oss för att reglera sig, den klarar sig själv och kommer att göra så. Planeten och naturen är till sitt ursprung miljarder år, vi blott några föga tiotusental, som industrialiserade inte mer än ett par hundra år.

Slutsatsen är: det är oss det är synd om! Kanske måste man sluta se miljön som ett eget subjekt som behöver räddas och ställa frågan utifrån mänskliga termer, att vi måste rädda miljön av rent egoistiska orsaker? Denna upptakt leder till huvudsaken: Harald Welzer har skrivit en viktig bok; Klimatkrig, som handlar om de sociala följderna i form av svält, krig, våld, flykt osv. som följer i miljöproblemens koppel. Mycket av boken går åt till psykosociala förklaringar till varför individer beter sig som de gör. Lika många sidor ger skrämmande exempel på blodbad och våldsutövande. Vad som gör mig välvillig till denna bok är att Welzer ställer relevanta frågor. De intellektuella måste ta sitt ansvar och ställa de korrekta frågorna. I tider likt dessa när till och med en borgerlig regering agerar som goda stalinister (dvs. istället för att se den systemkris som uppenbarligen är grunden till ekonomins kollaps väljer de att kritisera enskilda individer, precis som Stalin såg de misslyckade femårsplanerna som resultatet av en kosmopolitisk-judisk komplott; idag är det bonusgiriga direktörer som är problemets rot) är det dags att ställa de korrekta frågorna. Vi måste komma bort från idén att våra individuella val i form av energilampor eller källsortering gör någon större skillnad, annat än som snuttefilt. Att släcka en lampa en timme en dag per året kan döva samvetet (jfr. den senaste klimatkampanjen!), men det hjälper inte naturen. Som jag läser Welzers bok är det dags att göra en korrekt analys och återupprätta den kollektiva handlingen som vårt enda alternativ för verklig förändring. Böcker likt denna behöver spridas och läsas om vi skall börja tänka i nya banor för att finna en lösning på de globala problemen. När man i Le Monde (27 mars 2009) läser att 53 procent av fransmännen är för en »grundlig omstrukturering av kapitalismen« väcks frågan om varför inte samma debatt förs i Sverige. Det är bara att hoppas att denna bok hjälper till att råda bot på det och föra debatten till problemets kärna. Kanske är denna ekonomiska kris egentliga vinst att tilltron till politiken åter stärks, att vi genom krav på demokratisk kontroll över större delar av ekonomin också kan försöka att komma tillrätta med klimatförändringens negativa konsekvenser för människor? Om inte annat för att det är en ren överlevnadsmöjlighet om vi inte vill finna oss i ett läge där alltfler krig utbryter om vatten, där fler människor dör som resultat av tidigare generationers girighet. Man får hoppas att denna nu levande generation gör det osjälviska och påbörjar en verklig omstrukturering av de nuvarande samhällsformerna.

Daniel Pedersen