När Binu tårar blöter är det själva himlen som gråter

Su Tong
Binu och den stora muren
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Albert Bonniers Förlag

I Su Tongs roman Binu och den stora muren, tar författaren som sin uppgift att återberätta en 2000 år gammal myt, som handlar om hur en kvinnas tårar fick hela den Kinesiska muren att falla samman. Vintern närmar sig och Binus man Qiliang är en av de hundratusentals slavarbetare som är med och bygger Kejsarens försvarsverk. Binu vet att han saknar kläder mot kylan och bestämmer sig för att försöka ta sig hela den långa vägen från Persikobyn - den gråtande själarnas by - och fram till den stora muren.

Resan blir lång och oerhört strapatsrik, men ingenting tycks kunna hindra henne från att nå sitt mål. Myten antar formen av en storslagen saga, i vilken  människans många gånger alltför omänskliga livsvillkor ställs mot hennes vilja. Som i Binus fall är viljan ibland det enda vi har, och vad som gestaltas är det faktum att vi med dess hjälp faktiskt kan försätta berg, om vi så alla är hemmahörande på Brustna hjärtans klippa.

Stark och obetvinglig som Dantes färd genom livet och döden, fullföljer Binu sin resa genom en värld där folk har övergivit allt utom sin väntan. Hon möter övergivna barn som blivit hjortpojkar, för de mäktiga att jaga med pil och båge.

Hon träffar Handlöse, som kapat båda sina händer för att slippa tvångsrekryteras till bygget av muren. Hennes medlidande med lönnmördaren Shaoqi vänds emot henne, liksom allt gott hon försöker göra. Kort sagt, hon lever i en mardröm som är livet och vill stundtals ingenting hellre än att dö, bara hon kan hitta någon som kan begrava henne. Men då det tycks henne som förgjort, går, kryper och släpar hon sig vidare mot sitt mål.

Vidunderligt nog antar denna klagosång ur strupen på en av tillvarons fördömda, ett skimmer av storhet, något som givetvis bidrar till att den får proportion av myt. När Binu tårar blöter världen är det själva himlen som gråter över människans eländiga livsresa. Människans tårar, som annars "är det värdelösaste som finns", har trots allt en inneboende kraft, de kan få de hjälplösa att handla och förändra historiens lopp. Härskare som bygger murar på döda slavars ben, kan störtas från sin tron. Ja, när till och med stenarna gråter, då rämnar muren och de döda reser sig.

Kanske är det av den anledningen som myter överlag blir så livskraftiga - de måste finnas! Och när en av dem tolkas på det sätt Su Tong har gjort i Binus gestalt, kan vi ta till oss budskapet på nytt.

Lars-Göran Söderberg