Dubbelt upp RAF

Stefan Aust - Der Baader-Meinhof-Komplex (ny utgåva)
Hoffman und Campe, 2008
Der Baader-Meinhof-Komplex
Regissör Uli Edel, 2008

I Tyskland är det förflutna ständigt närvarande, på en mängd olika sätt. Till skillnad från den skam som andra världskriget förde med sig är Rote Armee Fraktion (RAF) en källa till nyfikenhet och fascination. Inom populärkulturen finns inte sällan referenser till RAF och medan de i media kategoriskt fördöms som terrorister av boulevardpressen är exempelvis vissa musikbands omdöme mer uppskattande.

En grupp ställer rakt ut frågan: varför går inte vi samma väg som RAF? Det fanns flera generationer RAF och den kändaste är den som också kom att kallas Baader-Meinhof. Den f.d. Spiegelredaktören Stefan Aust har släppt en utvidgad version sitt standardverk Der Baader-Meinhof-Komplex, med 200 extra sidor som med ny information från nu tillgängliga arkiv.

Den tidigare utgåvan finns översatt till svenska och är publicerad av Symposion. En ny utgåva av den boken har länge annonserats. Vi får hoppas att den kommer. Parallellt med den tyska nyutgåvan kommer en film om gruppen reigsserad av Uli Edel, till stora delar baserad på Austs bok, med samma namn: Der Baader-Meinhof-Komplex. Boken är på många sätt en historisk genomgång av vad som skett. Vad jag dock inte blir klar över är Austs eget förhållande till gruppen.

Att han tidigare sympatiserade med dem är klart, men detta kom snart att förändras och boken inleds med orden: »Denna bok är ingen anklagelseskrift och inte en advokats försvarstal. Den är inte heller en dom, varken i juridisk eller moralisk mening.« Trots detta märks det i passager att Aust inte lyckas med sin neutrala intention.

Emellanåt färgas journalisten Austs omdöme av det allmänna klimatet. Att skriva en historisk bok innebär också att försöka bortse från ens egna politiska åsikter. Några moderna »terrorister« protesterade genom att färgbomba Austs hus inför filmpremiären. Men trots sina brister är boken ändå ännu den bästa och utförligaste historieskrivningen av denna period i Västtysklands historia. Boken är givetvis utförligare än filmen. Även om den emellanåt kryddas med politiska diskussioner är och förblir detta ett populärkulturellt actionporträtt.

Vad som dock i filmen bara nämns i förbigående och den fråga som kanske är svår att besvara idag är varför RAF trots allt hade ett utbrett stöd av västtyska civilbefolkningen. I en tid där ordet terrorist används för att eliminera alla oliktänkande skulle det ha varit roligt om också denna aspekt analyserats. Om inte annat för att problematisera. Frågan som ingen ställer är: vad ville RAF och hur lyckades de? Om tanken, förutom målet att kasta kapitalismen över ända, var att rycka masken av det staten (som Brigade Rosse i Italien) och visa dess rätta ansikte kan man inte heller riktigt kalla RAF för ett fullkomligt misslyckande.

En av filmens stora förtjänster är att den visar den repressiva statsmaktens övervåld och nyanslösa brutalitet mot samhällets många olika progressiva politiska krafterna. RAF tjänade också som ett alibi för att utmåla andra socialistiska grupper som terrorister.

Inte heller görs det några ingående analyser av den historiska ironin att RAF samtidigt som de angrep Hans-Martin Schleyer (som ett exempel på en person som sluppit stå till svars för sitt förflutna) allierade sig med grupper vars anti-israeliska politik inte sällan slog över i ren antisemitism. Man kan därtill fråga sig om inte filmen är ett försök att rehabilitera Ulrike Meinhof. Porträttet av henne avviker väsentligt från porträtten av de övriga medlemmarna. Hennes val att gå med i RAF framställs som ett sekundsnabbt, icke överlagt och impulsivt beslut. När hon väl åker fast bryter hon samman och försvinner snabbt in i psykologiskt instabilitet.

Det är Gudrun Ensslin som framställs som den ledande personen i gruppen. Kontrasten mellan den intellektuelle Meinhof och de ohjälpliga busarna är stark. Slutligen, också som en politisk not, måste man fråga sig om den svenska distributören av filmen inte hade ett hjärnsläpp den dag som filmen fick sin svenska titel: The Baader Meinhof Complex. Varför engelska? Det tyska originalet är förståeligt för varje svensktalande person. Är detta det nya rekordbottennappet när det gäller att anglifiera vår kultur?

Daniel Pedersen