Pierre Gilly ,foto: Anne de Geer

Bilden av en fiende

Pierre Gilly
Bombdiplomati
Verbal förlag 

Nu har den osynliga hand till vilken det amerikanska folket överlåtit sina tillgångar dragit sig undan. Därmed har också krigsretoriken tillfälligt tonats ned.

Om man får tro bedömarna är det främst en svag ekonomi som hindrar Bush-administrationen från att lösa sina meningsskiljaktigheter med Iran och Nordkorea på samma sätt som de löst problemen i Irak och Afghanistan (och dessförinnan stora delar av Indokina och Latinamerika). Nu när pengarna tryter kanske de tvingas ta till fredliga medel.

Hur som helst har alltså de senaste årens utveckling i USA riktat världens blickar mot Iran, vilket i och för sig är värdefullt, men på ett sätt som tycks ha gått ut på om att finna sådant som på olika sätt kan legitimera ett anfall. Man man har målat bilden av en fiende. Det är den mot den bilden Pierre Gilly i Bombdiplomati riktar sin kritik. I ett löpande resonemang med interfolierade intervjuer diskuterar han några av de vanligaste föreställningarna om Iran. Såvitt jag kan se lyckas författaren undvika det misstag som ofta varit vänsterns, att möta demoniseringen med dess motsats. Att den nuvarande regimen i Iran i många avseenden beter sig illa förnekas inte. Däremot huruvida dessa problem kan utgöra casus belli, legitim orsak för krig. Det är en viktig fråga, inte minst som mycket av den psykologiska krigföringen mot Ahmadinejad riskerar att fungera kontraproduktivt. Den mest gynnsamma utvecklingen vore förmodligen om det inslag av teokrati som konstitutionellt begränsar den iranska parlamentarismen genomgick en motsvarande process som den svenska monarkin under 1800- och 1900-talet, det vill säga en successiv urholkning. Sannolikare är dock att den pågående krigshetsen skapar ger regimen en mer paranoid inställning till såväl välbehövlig kritik från utlandet, som till den inhemska politiska oppositionen.

Gillys huvudsyfte är alltså inte att ge den rätta bilden av Iran, utan att försöka förstå de mediala förvrängningsmekanismer som försvårar en undersökning av sakförhållandena. Ett typexempel är hur riksdagsledamot Fredrik Malm förfalskar citat. (Se s. 40 ff.) IAEA:s chef Mohamed ElBaradei gjorde i maj 2007 ett uttalande som DN återgav: "Iran är troligtvis tre till åtta år från att kunna producera kärnvapen, om landet väljer den vägen." Malm får detta till att ElBaradei menat att "Iran sannolikt befinner sig mellan tre och sex år från att ha producerat sina första kärnvapen", och så lägger han till: "FN har därför fattat beslut om sanktioner mot Iran..." Om den första förvrängningen kan förklaras med dumhet, utgör den andra en uppenbar lögn, eftersom sanktionerna tillkommit före ElBaradeis uttalande. Sedan Gilly påpekat detta och konstaterat att "Sverige befinner sig ett eller två år från att kunna producera kärnvapen..." måste läsaren ställa sig en helt annan fråga: Varför vill Malm spä på oron hos dem som fruktar att Iran skall anfalla något av sina grannländer? Där ger oss dock Bombdiplomati inga svar. Bland de intervjuade är de flesta mer eller mindre inne på samma linje som Gilly, vilket gör att krigshetsarna aldrig får tillfälle att förklara sig. Till denna invändning kan fler fogas. Det finns ett par sätt på vilket Gilly och förlaget kunnat underlätta för vidare utforskning och debatt. Källhänvisningar och noter finns, men mixen av fakta, reflektion och intervjuer hade nog vunnit på en tydligare disposition, och trots att boken inte är längre än 180 sidor skulle ett namnregister ha gjort det lättare för läsaren att orientera sig.

Från iakttagelsen att man står inför ideologi brukar en analys i regel följa en av två huvudleder. Den ena är en djupanalys av överbyggnaden, vilket i detta fall skulle leda en in på det postkoloniala spåret, bilden av muslimen som "den andre" och så vidare. Gilly följer dock främst den andra vägen, som, om man vill slippa referera till Marx, har sin mest pregnanta formulering i Deep Throats tumregel: "Follow the money!" Tillvägagångssättet gör att den grävande journalisten kan referera till konkreta fakta. Vad Gilly visar är samtidigt att det sällan är nödvändigt (om än naturligtvis önskvärt!) med alternativa kunskapskällor, alternativa fakta, för att undergräva den officiella bilden av Iran - det är tillräckligt att granska den officiella bilden i sig. Detta säger å ena sidan något positivt om USA och dess demokrati; informationen är relativt lättillgänglig. Bush-administrationen gör ingen hemlighet av att man har koncentrationsläger och torterar folk, utan nöjer sig med att uppfinna nya ord för det. Å andra sidan är det ju pinsamt hur lätt det är att peka på alla logiska luckor, så lätt att en ledarskribent skulle klara av det. Pinsamt att det sker så sällan.

Thomas Sjösvärd