Litteratur: Jörgen Magnusson; Judasevangeliet - Tidningen Kulturen

Litteraturkritik
Verktyg
Typografi

ImageTankeprovocerande och underhållande bok

Jörgen Magnusson
Judasevangeliet: Text, budskap och historisk bakgrund.
Arcus förlag

Judasevangeliet - Text, budskap och historisk bakgrund inleds med en prolog och ett kapitel som lånat färg från filmerna om Indiana Jones eller någon av Dan Browns böcker om Robert Langdon.

Vi kastas in i en värld av religionsforskare, gravplundrare, smugglare och svarta börshajar. Alla är de på jakt efter samma sak: Judasevangeliet - ett snart två tusen år gammalt gnostiskt manuskript upphittat i en grotta vid Nilens strand.

Det nästintill litterära greppet fungerar. Magnusson behärskar inte bara koptiska, utan har även bra flyt på svenskan och berättelsens inneboende dramaturgi. Turerna och hemlighetsmakeriet kring Judasevangeliet är de samma som kring andra religiösa manuskript av samma dignitet, som fynden vid Nag Hammadi 1945, Döda havsrullarna i Qumran 1947, eller de apokryfa koranfragment som hittades i Sa'ana i Jemen 1972. I denna, i akademiska kretsar oortodoxa inledning, tar författaren även chansen att presentera sig; som en forskare i religionshistoria, koptiska och uråldriga gnostiska manuskript. Han är dessutom, vilket han nämner i en bisats, blind. Något som kan tänkas ligga en i fatet om man ska ägna livet åt uråldriga texter. Jörgen Magnusson doktorerade 2006 på en avhandling om ett av de textfynd som gjordes i Nag Hammadi, Sanningens evangelium. Idag är han verksam som forskare och lärare vid Uppsala universitet och Högskolan i Dalarna.

Manuskriptet till Judasevangeliet hittades av några bönder i Qarara i mellersta Egyopten 1978. Det såldes vidare till en skum antikhandlare i Kairo, som genast började höra sig för bland europeiska och amerikanska intressenter. Det är en lumpen handel som allt sedan kolonialtiden skingrat många kulturarv. Det är intressant att reflektera över hur denna verksamhet tvingar in akademikern, museichefen, gravplundraren och smugglaren i samma bransch. Om inte de stora universiteten köper dessa stöldgods riskerar de att förstöras. Det är svårt att enkelt säga vem som ska skuldbeläggas, köparen eller säljaren?

Efter mängder av turer räddas manuskriptet till eftervärlden av en Schweizisk stiftelse som donerar det till egyptiska staten mot kravet att de får vara delaktiga i restaurerings- och utgivningsarbetet. Det hade då gått mer än tjugo år sedan manuskriptet hittades och de gamla papyrusrullarna var långt ifrån intakta. Att översätta och kommentera en sådan text är en stor utmaning och Magnusson tar den sig an genom att först försöka redogöra för textens historiska bakgrund och kontext.

Kapitlen om Judas och kretsen kring Jesus utgör ett bra bidrag till den Jesus-litteratur som blivit så populär igen efter det senaste millennieskiftet. Magnusson lyckas väl med att hålla balansen mellan facktext och populärhistoria. Det är uppenbart att han vill nå fram till båda läger. "Missförstå mig inte", skriver han, "jag är långt ifrån anspråkslös". Resultatet är en tunn, lättläst och medryckande bok. Det tycks finnas något som lockar i gnosticismens dunkla, esoteriska mystik. Allt sedan slutet av 1970-talet har Elaine Pagels De gnostiska evangelierna varit en bästsäljare som, tror jag, ännu står på bokhandlarnas hyllor och det gnostiska Thomasevangeliet har nått långt utanför universitetets värld.

Magnusson försöker alltså binda samman två populära ämnen - den historiske Jesus och gnosticismen - i en och samma bok. Och visst har dessa ämnen mycket gemensamt. Den kristna gnosticismen, med sina inslag av hellenistisk filosofi och mystik spekulation, var bara en av alla grenar av den tidiga kristendomen. Magnusson ansluter sig till de forskare som i Jesus vill se en judisk aktivist och reformator med mer inomvärldsliga ambitioner än vad senare kristendom gjort gällande. Han visar hur Jesus och kretsen kring honom kom från ett socialt marginaliserat skikt i samhället. Fattigdomen var svår och orättvisorna stora. Han lägger fram hypotesen att Jesus och kollektivet kring honom ville revitalisera de sociala aspekterna i den judiska lagen, och då inte minst påbudet om skatte- och skuldavskrivning var sjunde år, det så kallade "jubelåret". Ursprungligen ska man ha förstått det utlovade Gudsriket som en inomvärldslig företeelse. Jesus och hans anhängare ville återinföra den religiösa lagen som utlovade social och ekonomisk utjämning.

Ju längre tiden går och ju längre från Palestina vi kommer, desto mer teologiseras budskapet och skiljs tillslut från den judiska lagen och läran. Det var snarare ett socialt än ett andligt befrielsetema som var fokus i Jesu budskap. Författaren exemplifierar denna förändring genom att peka på Lukas: "Saliga ni som är fattiga" respektive Matteus: "Saliga de som är fattiga i anden". Hur de synoptiska evangelierna ska dateras är man emellertid oense om och det är inte klart att Lukas är äldre än Matteus. Men det gör inte hypotesen mindre intressant. Redan bland Jesus samtida och tidiga efterträdare kan det ha funnits skiljaktigheter.

Som många före honom menar Magnusson att det var Paulus, inte Jesus, som lade grunden för den kristna kyrkan. "[...] hur den sanna bilden av Jesus bör tecknas kommer säkert många fortsätta att tvista om, men min nuvarande uppfattning är att samtliga kyrkor står mycket långt ifrån det projekt som han var med om att driva." Han ansluter sig till dem som ser Jesusgruppens efterträdare i de judisk-kristna Ebioniterna.

Liksom Jesu budskap getts en mer andlig tolkning ju yngre evangelierna är, har Judas allt mer kommit att demoniseras med tiden. Magnusson driver tesen att Judas förräderi ska vara en felöversättning. Snarare har han överlämnat Jesus till romarna för en summa pengar de erbjudit honom. I vad mån det mildrar brottet i de troendes ögon är väl dock tveksamt.

Om detta är rimliga hypoteser är jag inte rätt person att uttala mig om, men de är intressanta och ligger nära andra teorier om Jesus som en judisk reformator. Magnusson argumenterar dessutom väl för sin sak.

ImageTillsist kommer vi så till själva Judasevangeliet. I sig utgör detta bara ett tiotal sidor, med kommentarerna sträcker det sig över trettio. Samtidigt som denna text står i centrum för boken utgör den alltså bara en liten del i slutet. Det är allt för smalt och svårt för att locka en publik utanför det egna skrået. Magnussons försökt att göra ämnet mer tillgängligt genom de tidigare studierna är välkommet och hans kommentarer är oundgängliga för den oinvigde. Sättet på vilket han visar den fragmentariska textens dramaturgiska struktur är imponerande. Judas roll skiftar genom texten, eller snarare tvingar texten läsaren att omvärdera Judas. Författaren, eller författarna, till evangeliet låter läsaren tillsammans med Judas förstå att den senare aldrig kan nå det tillstånd av ren andlighet som han eftersträvade. Jesus framstår som arrogant och överlägsen de små människornas, vars fysiska stadium han transcenderar. Jag kommer att tänka på Lena Andersson porträtt i P1 sommar härom året. Än idag kan andra bilder av Jesus än de vi är vana väcka anstöt och protester.

Jörgen Magnusson har skrivit en intressant, tankeprovocerande och underhållande bok. Samtidigt tycks han själv medveten om att materialet är en aning spretigt. I efterordet får vi veta att han ursprungligen tänkt sig att skriva två böcker, en om den historiska Jesusgruppen och en om Judasevangeliet. Men under arbetets gång såg han hur dessa två ämnen berikade varandra. Det gör de, även om bokens kapitel ibland drar åt olika håll. Jag ser fram emot Jörgen Magnussons kommande produktion.

Simon Sorgenfrei

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen