Blomsterkungen var smålänning

LITTERATUR
Lars-Olof Larsson · Linné : En småländsk resa
Prisma

I år är det 300 år sedan Carl von Linné föddes. Och han gjorde det inte var som helst utan – med hans egna ord, hämtade ur levnadsbeskrivningen Vita – i "Råshult, Stenbrohults sochn, Allbohärad, Kronobergs län, Småland och Swerige, natten emällan D. 12 och 13 maj hora 1 noctis".

Jubileet och det faktum att han var smålänning har föranlett Smålands akademi att i samarbete med bokförlaget Prisma ge ut boken Linné. En småländsk resa. Femton författare med anknytning till akademin har skrivit uppsatser som tar upp olika aspekter på fenomenet Linné.

Det småländska ursprunget upptar en stor del av framställningen. Läsaren får veta att det var blomsterprakten i trädgården på pappans prästgård som väckte en livslång kärlek till botaniken, att Linné gav en osann beskrivning av sig själv som en dålig och missförstådd läroverkselev (i Växjö) för att på så sätt framstå som en desto större naturbegåvning, att han var tondöv men en skicklig dansör, genom ingifte släkt med sin samtide Swedenborg och enligt Ivar Lo en större stilist än Strindberg.

Vid sidan av de förväntade hyllningarna nuddar en del uppsatser vid mörkare sidor hos jubilaren. Där skymtar en viss härsklystnad och oginhet gentemot kolleger. Man får veta att han inte fullt ut var den upplysningsmänniska man kanske trott, hans systematisering syftade i grunden till att förklara Guds skapelse. Vid sidan av de vetenskapliga skrifterna och reseskildringarna skrev han även under titeln Nemesis Divina ner en samling berättelser som han själv såg som exempel på den gudomliga hämnden.

Det finns alltså en hel del intressanta upplysningar att hämta ur Linné. En småländsk resa. Efter läsningen vet jag betydligt mer än jag tidigare gjorde om vår mest berömde naturvetenskapsman, men det bör också sägas att Linné aldrig blir riktigt levande i boken. Vissa bidrag dammar av annat än frömjöl och mängden författare gör framställningen splittrad. Samma påpekanden upprepas i den ena uppsatsen efter den andra utan att perspektivet på så sätt vidgas.

Därför blir boken främst intressant för den redan Linnékunnige, som här ges tillfälle att hitta nya aspekter och infallsvinklar på ett kärt ämne. Vi andra har nog större utbyte av att läsa någon av Linnés egna skildringar.

Stefan Gurt