Varför har vi inte kommit
längre med jämställdheten?

Författare: Elin Wägner
Titel: Från det jordiska museet
Bokförlag: Podium

Fram till alldeles nyligen hörde Elin Wägners debut Från det jordiska museet till litteraturhistoriens vanligaste böcker: de bortglömda. Omöjlig att hitta i antikvariat och i bästa fall magasinerade i en handfull bibliotek. Ofta handlar det nog om att bortglömda böckers innehåll inte säger samtidsmänniskan särskilt mycket. Inte ens när Wägners novellsamling gavs ut för snart hundra år sedan blev den vidare väl mottagen. Varför då ge ut den 99 år senare? Mitt förslag: trots borgerlig 1910-talsrealism fungerar novellerna utmärkt som avstamp för engagerande feministisk diskussion.

Under läsningen suckar och pustar jag åt de stereotypa kvinnorna och männen och särskilt åt de alltför tydliga, uppfostrande avslutningarna. Tendentiöst heter det visst på akademiska. I Pressens vanmakt är det en ung kvinna som utnyttjar att hennes pappa äger en tidning. Hon tjatar på redaktören att ta in hennes pekoral till texter. För att slippa skämma ut tidningen friar den stackars redaktören till flickan som genast glömmer sina skriftställarambitioner och tveklöst tackar ja. I andra noveller kan det vara männen som är de dumma, men de blir aldrig lika förlöjligade. Eller vad vill författaren egentligen säga? Vems sida är hon på? Den obeslutsamma frustrationen gör att jag drar parallellen till en av dagens arga tongivande så kallade feminister Linda Skugge. Båda slår åt alla håll, men det verkar mest som att de har tappat fokus på målet. Antologin Det evigt kvinnliga : en historia om förändring  (1994, 2001) ger en intressant skildring av den samhälleliga krisen mellan könen på 1910-talet. Där finns flera likheter med vår egen sekelskiftesproblematik och den värld som förändras snabbt runtomkring oss. De konflikter som rösträttssträvanden rev upp, märks verkligen i Wägners debut.

Hon hade arbetat som journalist under flera år innan hon debuterade vid 25 års ålder. Skrivandet är flyhänt och lekfullt. Ett novellavsnitt heter snapshots och dessa ögonblicksbilder ger en klar lins genom vilken vi kan betrakta ett framväxande modernt samhälle. Det är en filmisk teknik som påminner om den impressionistiska inom konsten. Se till exempel på novellen Blinda hönor där det handlar om två kvinnliga kusiner varav den ena berättar för den andra, nyskilda, att hon har en romans med Georg. Bara av dialogen i slutet anar man den att den andra älskat honom, att saker händer i rummet, en skål går sönder, någon faller ihop och dör. Det är patetiskt, men språket i denna debutbok är underhållande och lite lustigt.

Elin Wägner - andra kvinnan att väljas in i Svenska akademien. Numera marginaliserad i litteraturhandböckerna och i det närmaste hånad som tendentiös liksom annan så kallad kvinnolitteratur. Gissningsvis beror det på att frågan "varför har vi inte kommit längre med jämställdheten än för hundra år sedan?" är så obekväm för dem som har makten, att temat könspolitisk reflexion gjorts till något som inte är tillräckligt fint för att platsa i litteratur. Medan exempelvis invandrarproblematik kan skildras i litteraturen utan att bli utpekad som tendentiös. Systerskap innebär svårigheter. Politiska sanktioner för mänskliga fri- och rättigheter som kvotering, lika lön, delad föräldraförsäkring verkar svårgenomförbara. När når vi då jämställdhet? Förhoppningsvis innan den tredje upplagan av Från det jordiska museet kommer.

Ida Westin

Läs mer:
Ulla Wikander mfl, Det evigt kvinnliga, 1994
Ulla Wikander mfl, Kvinnor mot kvinnor : om systerskapets svårigheter, 1999
Anna Williams, Stjärnor utan stjärnbilder: kvinnor och kanon i litteraturhistoriska översiktsverk under 1900-talet, 1997
Birgitta Wistrand, Elin Wägner i 1920-talet: Rörelseintellektuell och internationalist, 2006: http://publications.uu.se/theses/abstract.xsql?dbid=7213