Stilfull ambivalens i politisk samtidskonst

Shirin Neshat
Kvinnor utan män
Kulturhuset, Stockholm

Högst upp i Kulturhuset i Stockholm visas just nu Shirin Neshats utställning Kvinnor utan män. Kvinnors sexualitet är ett genomgripande tema i videoverken, som anknyter till kanoniska berättelser och samtidigt är säregna i sitt poetiskt fria bildspråk.

I den romerske skalden Ovidius Metamorfoser förbarmar sig guden Zeus över den ödesdigert vackra nymfen Dafne då hon förtvivlat försöker undkomma guden Apollons enträgna sexuella närmanden och bevara sin jungfrudom. Zeus förvandlar Dafne till ett lagerträd. Apollon bryter då loss hennes kvistar och binder dem till en lagerkrans runt sitt huvud. Dafnes skönhet och jungfrulighet bevaras, men blir till den manlige gudens attribut, blir bokstavligen till hjältarnas, skaldernas och den akademiska kunskapens krona. I den iranska författarinnan Shahrnush Parsipurs roman Kvinnor utan män bevittnar en av de fyra huvudkaraktärerna, Mahdokht, av misstag när trädgårdsmästaren våldtar en ung tjänsteflicka i familjens växthus. Mahdokht inser att om hon skvallrar kommer flickans bröder att slå henne till döds.

Trots att Mahdokht inget säger, hoppas hon att flickan blivit gravid, att den sexuella relationen på så vis ska uppdagas och flickan straffas. Själv bevarar Mahdokht sin oskuld, enligt förväntan. Hon tänker att hennes oskuld är som ett träd och fantiserar om att plantera sig själv i familjens trädgård, att spira, växa, sprida frön, bli en skog, säljas till Amerika, och växa i Afrikas heta klimat. Trädfantasin blir en bild av både trygghet och frihet, fjärran hennes begränsande kvinnokropp och den sociala ficka hon fötts in i. Vild växtlighet, obetvingad natur, kropp och kvinnlig sexualitet ställt i motsats till civilisation, kultur, andlighet och manligt intellekt är en historiskt väletablerad figur.

Delar ur ovanstående berättelse och traditionella modell, liksom de fyra kvinnorna i Parsipurs Kvinnor utan män, återkommer i den iranskfödda konstnären Shirin Neshats utställning med samma namn. Fyra videoverk som fritt inspirerats av romanen presenteras nu i Galleri 5. Kvinnorna är i olika åldrar och tillhör skilda klasser men förenas i sina könsrelaterade erfarenheter av så väl fysisk som mental instängdhet. Symbolik och anspelningar på stereotyper förekommer i alla verken: en skändad kvinna som tvångsmässigt skrubbar sig tills skinnet blöder, de ansiktslösa manliga förövarna, en drunknad Ofelia med lockarna flytande runt ansiktet, oskuldens vita klädnad, den galna kvinnan vars vansinne framtvingats av trånga samhällskonventioner, och kvinnan som tar språnget ut från hustaket, som hoppar och faller i slow-motion mot den blå himlens bakgrund.

Och samtidigt finns här mycket mer; det är när den prostituerade Zarin njuter av kundens smekningar som hans ansiktsdrag suddas ut. Det är då han blir otäck och då som hennes uppgivna motvilja slår om i handlingskraft. Munis som hoppat och fallit, reser sig från gatstenarna och går ut ur bilden. Hoppet som också är ett fall blir en ambivalent metafor. Är det en av samhället fördömd självständighetshandling, en bild av hennes aktiva frigörelse, att hon mot familjens vilja lämnar hemmets vrå? Eller är det ett uppgivet hopp, mot dödens frihet då livet ingen erbjuder? Kvinnorna i Teheran demonstrerar tillsammans med männen då amerikanska och brittiska trupper störtar premiärminister Mohammad Mosaddeq år 1953, året då både videoverken och romanen utspelar sig.

Vissa dialoger har engelsk undertext men mycket av persiskan är oöversatt vilket bidrar till en viss slutenhet hos filmerna för en icke-persisktalande betraktare, även om jag föreställer mig att situation och tonläge ger ledtrådar om vad som sägs. Ljuden betyder mycket i utställningen, och intensifierar de visuella stämningar som skapas. Både hos de olika verken för sig och för den suggestiva atmosfär som bildas i det mörka galleriet, där rop, samtal, oväsen och muller tränger ut från de enskilda visningsrummen och blandas med varandra.

Slöjan är ett exempel på en förenande konvention hos kvinnorna i flera av filmerna. I offentligheten täcker den medelklassflickans prydliga festklänning likväl som den förrymda prostituerades korta tunna nattlinne i flykten från bordellen. Slöjan är omtvistad och den kan inte och bör inte enkelt värderas som frihets- eller förtryckssymbol utanför sitt sammanhang. Dock kan sägas att kvinnorna som porträtteras i Neshats filmer inte är underkuvade objekt utan stridbara utrycksfulla individer under tyget.

Porträtten och tematiken för tankarna till den marockanska sociologen och feministen Fatema Mernissis teorier om könslig segregering. Mernissi menar att strikt uppdelning mellan könen och den stränga kontrollen av kvinnors kroppar i viss muslimsk praktik bygger på föreställningar om en hotfull kaotisk och kraftfull kvinnlig sexualitet, inte på en svag undergiven kvinna. Samhällsinstitutioner och familjestrukturer som upprätthåller ojämlikhet blir då strategier för att skydda männen från potentiellt mäktiga och farliga kvinnor, och är inte baserade på idéer om biologisk eller ideologisk underlägsenhet utan tvärtom. Shirin Neshats filmer behandlar specifika skeenden genom fyra individuella kvinnoporträtt.

Samtidigt skildrar hennes mångskiftande och ofta drömska framställningar dagsaktuella frågor och en gemensam kvinnlig erfarenhet, en både kroppslig och politisk erfarenhet som sträcker sig över nations- religions- och historiska gränser. Trots att jag egentligen är tveksam inför existensen av en sådan gemensam erfarenhet tycker jag att Neshats filmer uttrycker just detta. Men kanske är problematiken allmänmänsklig snarare än kvinnlig? Ett fantasifullt utforskande av makt och av samhällsstrukturernas skiljelinjer, och av möjligheterna och konsekvenserna av att tänja på dessa.

Lovisa Lindgren
Utställningen pågår fram till 31 december