För att inte glömma

Valz im Bashir (Vals med Bashir)
Original titel på hebreiska ואלס עם באשיר
Regi: Ari Folman
Hackesche Höfe Filmtheater

I Berlin är det svinkallt. Jag påpekar kylan för en man som checkar ut från hotellet där jag jobbar. Han säger att där han bor är det varmt. Jag undrade var han bor och han svarar Israel. För mycket bomber där, svarar jag, då är jag hellre i kylan. Han nickar. Jag berättar att jag nyligen sett Valz im Bashir av Ari Folman och säger att jag äntligen börjar intressera mig för det som sker där nere. Men det är så komplext, tillägger jag. Prata inte om det, svarar han, nog vet jag hur komplext det är. Jag bor en kilometer från Gaza.

Den 16e och 17e september 1982 släppte den israeliska försvarsministern Ariel Sharon in en kristen milis (falangisterna) i två palestinska flyktingläger i södra Libanon. De hette Sabila och Shatila. Medan israeliska armén vaktade utanför ägnade sig milisen åt en helvetesslakt. Få liv besparades. Många av de unga israeliska värnpliktiga och officerarna undrade varför inte order från försvarsstaben kom och stoppade slakten. I filmen jämför de som var där händelsen med slakten med den som skedde av judarna i Warszawagettot under 2a världskriget. De frågar sig varför de själva inte gjorde något. Var de medskyldiga, just genom att de inte gjorde något?
Under de 20 år som följde upphörde folk helt enkelt att minnas den händelse de inte hade förhindrat.

Filmen inleds med att 26 skräckinjagande djävulshundar springer genom Tel Avivs gator. De stannat nedanför en lägenhet och skäller. I fönstret på andra våningen tittar en man rädd ner på hundarna. Det är en dröm och i 20 år har mannen drömt samma dröm. Han tar kontakt med sin vän filmregissören. Det är Ari Folman. Han berättar om drömmen. Sen frågar han honom om han minns massakern i Sabila och Shatila. Filmregissören berättar att han inte minns något. Men du var ju där, envisas mannen. Ja, svarar han, men jag minns inte.

Efter samtalet med vännen börjar Folman själv att drömma. Hans ser sig själv och tre andra vänner ligga i vattnet utanför en stad medan lysbomber faller. De reser sig upp, och går nakna upp på stranden. De klär sig, tar sina vapen och vandrar in i staden. Bakom ett hörn möter den unge Folman skrikande kvinnor. Själv står han oförstående medan de springer förbi honom. Han begriper inte drömmen. En annan vän än den förste ger honom rådet att besöka personer som var där för att få reda på vad som hände och äntligen kunna minnas. Men tänk om jag inte vill minnas? undrar han. Vännen svarar att just genom att han har börjat drömma vill han undermedvetet minnas.

Filmen handlar om hur han minns vad som verkligen skedde genom att intervjua och samtala med olika personer som var där. Symbolerna byter plats med minnen från verkligheten och när bilderna kommer, så är det fruktansvärt för åskådaren. Tårarna rann av förskräckelse längs mina kinder.

Det är en animerad dokumentär. Men intervjuerna och personerna är verkliga. Endast två är dubbade för att de inte ville vara med som sig själva. Filmen vann pris som bästa film i Israel. Den var deras bidrag till Cannes. Det verkar som om Israel vill minnas.

 Gustav Redemo