Nattvandrarens blick - Tidningen Kulturen




Essäer om konst
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Ögats anatomiskt grundläggande uppgift, att i nära samarbete med celler och synnerver omvandla ljus till nervimpulser, har varit densamma genom alla tider, vare sig det gäller de allra enklaste organismernas basala förmåga att via sina simpla synorgans ljuskänslighet kategorisera omgivningen som antingen mörk eller ljus (natt eller dag), eller som hos människan; översätta impulserna till tredimensionella bilder av den verklighet som hon lever och verkar i.


När jag sitter och skriver detta har det blivit sen kväll. Jag sitter vid vardagsrumsbordet och spanar ut över sjön, som likt en jättelik silverslant ligger och blänker mitt i landskapet. På andra sidan sjön, rakt mittemot där jag sitter, står den alldeles räta trädlinjens svarttaggiga talltoppar avtecknade som ett bågsågblad mot det djupgrå himlavalvet. Därifrån jag sitter ser världen nästan tvådimensionell ut. Det är som om naturen antagit stillbildens eller målningens egenskaper.
Nattvandraren

Nattvandraren

Annons:



Den förnimmelseförmåga som springer ur och möjliggörs av det mänskliga ögats komplexitet, synen, är det av våra fem fundamentala sinnen som dagligen förser oss med mest information, i tät konkursens, eller snarare sagt nära samverkan, med känseln och hörseln. Liksom hörseln är synen selektiv. På sätt och vis väljer vi alltid vad vill se, vad vill lägga märke till, även om vi inte alltid märker att vi gör ett aktivt val.

 

Människan har nämligen genom denlutvecklade hjärnans syncentrum lärt sig att per automatik rensa bland de tusentals sinnesintryck som varje vaken sekund bombarderar ögat. Skygglappar eller inte, vi sorterar alltså redan på förhand, i ett sorts undermedvetandets mörkrum, bilderna av omvärlden som mer eller mindre viktiga eller intressanta och urvalet görs utifrån och ryms inom vår invanda föreställningsram. Här är det frestande att dröja kvar ett slag, under de invanda föreställningarnas ömsom molnfria, ömsom mulna himlavalv, men låt oss för tillfället nöja oss med att det helt enkelt inte finns utrymme nog i hjärnan att lagra allt vi ser, vare sig vi vill det eller inte. Långt ifrån alla bilder som når ögat registreras alltså som en bestående del av vårt medvetande, som en konkret tanke och sedermera som ett i varierande grad permanent minne.

Skönhet ligger i betraktarens öga” är en ofta förekommande fras som åsyftar till den okulärt subjektiva förnimmelsen av någonting vackert, satt i relationen till en viss entitets enighet med en rådande sinnevärld. Skönhet existerar inte rent objektivt i tingen. Det är i mötet med betraktarens blick som skönhet, och andra personligt färgade egenskaper, uppstår. Denna samklang (eller dissonans) mellan person, plats, objekt eller föreställning och verkligheten kan ge upphov till ett brett spektrum av sinnesstämningar, såväl angenäma som avskyvärda. Att se solen långsamt försvinna i havet och försänka hela skärgårdslandskapet i dallrande dyningar av bärnsten och glas medför med stor sannolikhet en känslomässigt välmående hos betraktaren. En tekniskt fulländat frispark som välplacerat får de vita nätmaskorna att skälva bakom målvakten kan ha tudelad emotionell effekt, beroende på vilket lag publiken favoriserar.

Och åsynen av en gammal man, som plågad av sjukdomens hänsynslöshet nått insiktet att livet är över, kan fullkomligt innesluta åskådaren i sorgens kalla kokong. Det var på morfars 81-årsdag som jag från andra sidan av den sorlande festlokalen iakttog honom, den en gång så kraftfulla och humoristiskt laddade mannen med skiffergrått hår och djupa smilgropar, som motvilligt antagit en tunn och blek, balansfattig framtoning. Han satt vid bordet, bredvid sin älskade hustru sedan över 60 år, klädd i vit skjorta, med händerna knutna i sitt knä under bordet. Stämningen på kalaset var god, morfars accelererande sjukdomstillstånd till trots, och hela släkten var i enlighet med hans önskemål samlad. Men där, över de vita pappersdukarna och längderna av smörgåstårta observerade jag hur han stirrade ut i rummet, alldeles livlös och tom, som om hans blick, som svagt flämtade i botten av de mörklagda sänkor som omslöt ögonen, försökte få fäste om någonting som fjärran svävade där ute i lokalen. I mållös skräck sökte han, mig till synes, en framtid, vilken som helst, men fann bara bristen av en. Den verklighet som han uppehölls av, som helt och hållet fängslade hela hans väsen, överensstämde enkom med dödens verklighet.

Han var alldeles uppenbart i total disharmoni med livet som han kände det, och det är lätt att föreställa sig hur hans hjärna just då, i det ögonblicket, jobbade övertid för att kanalisera några av de där allra sista nervimpulsernas bilder till lycklig minnen av sin familj.

Precis r och då förstod jag för första gången att han skulle dö.

Det var fullkomligt omöjligt att blunda för. Och den bilden, som blev min allra sista av morfar i livet, brann evinnerligen fast; lika brutalt orubblig som bitande vemodig.

När jag senare på kvällen ensam körde hem genom den gnistrande försommaren grät jag.

I morse, då jag satte mig ned framför datorn vid vardagsrumsbordet i den sommarstuga vi delar med två andra familjer, för att svara på några mail, låg på bordet bredvid datorn en biografi över Edvard Munch liv och konstnärskap. Under tiden datorn och modemet startade upp började jag bläddra i boken, som måste tillhöra Petra, mamman i en av de andra familjerna och konstkurator på ett galleri inne i stan.

Min kännedom om Munch sträcker sig egentligen inte mycket längre än Skriet och att han främst var verksam inom expressionismen. Målningarna i boken, som med strikt kronologisk följdriktighet återgav Munch liv och konstnärliga utveckling, från hans födelse till hans död, var överlag mycket tilltalande och jag slogs ideligen av hur väl de i egenskap av sin egen entitet, alltså som fristående konstverk, kunde teckna konstnärens livskrönika. All informativ text om Munch kändes i sammanhanget överflödig. Bilderna själva förmedlade allt jag ville veta. Utan varken konsthistoriska eller -teoretiska förkunskaper kunde jag tydligt urskilja hur motsättningen mellan verklighet och inre liv, som är så särpräglande för just Skriet, fanns närvarande redan under Munch tidiga verksamhet, om än tämligen nedtonad och mer sällan representerad än senare. Själsvåndan och ångesten växer med smärtsam pregnans gradvis under årens skoningslösa lopp, såväl i antal som uttryck, för att på sätt och vis kulminera redan 1924, med självporträttet Nattvandraren, den bild som slutligen fick mig att stanna upp och bli allt tyngre på stolen med en ännu icke inloggad dator framför mig.

Rummet, som vid första anblick vilseleder medvetandet in i en sjukhussal, förefaller ödsligt och trångt på samma gång. Den nästintill fullkomliga frånvaron av iakttagbara väggar skapar en klaustrofobiskt omslutande atmosfär och flygeln, som i konstverkets högra hörn står svart och tung, är även den synnerligen bidragande till motivets syrefattiga sceneri. Inte ens de stora vita fönstergluggarna skänker rummet rymd. Utanför ruvar natten, ishavsblå och själlös. Golvet, som tycks vara i våldsam rörelse, påminner om ett stormpiskat hav. I motivets förgrund står en man, vars grovhugget bistra anletsdrag omöjligt går att tolka på annat sätt än vilsna. Mannen är klädd i en mörk ytterrock, under vilken man kan ana en lika mörk kavaj och en vit skrynklig skjorta. Händerna har han gömt bakom ryggen. Håret flammar hejdlöst gult och grått, och även om han stirrar åskådaren rakt i synen går det inte att urskilja några ögon. Där ögonen borde sitta gapar istället två djupa hålrum, fullständigt uppslukade av mörka skuggor.

Det är nästan omöjligt att inte tänka på Alfred Hitchcock då man beskådar Munch självporträtt. Då målningen färdigställdes hade han hunnit bli 61 år och bodde sedan nästan ett decennium ensam på det enorma godset Ekely utanför Oslo. Både den existensiella och den fysiska isolering som jag tycker går att utläsa i målningen, en strävan bort från både sin omvärld och sig själv, är inte alls olik den som Norman Bates tampas med i Psycho. Munch framställer sig själv totalt avskuren från resten av världen, där han rastlöst vandrar omkring på godset mitt i natten, som i ett köttets och sinnets fängelse. Han har valt att måla sig själv utan varken ögon eller händer, beståndsdelar som annars är synnerligen prominenta inslag i all personavbildande konst och detta misstänker jag är ett högst medvetet grepp, för att ytterligare understryka och intensifiera den känslomässiga desorientering han känner. För hur ska man kunna vara och verka i världen om man saknar verktygen att göra det? Det är trots allt främst medelst ögonen och händerna (samt öronen förstås) som vi förnimmer världen omkring oss. Det är där som vi tar in den och gör oss själva till en del av den och det är där, i mötet mellan våra sinnen och verkligheten, som våra känslor uppstår.

Och det är precis så mitt medvetande minns morfar, eller rättare sagt, det är precis så mitt undermedvetnas sista bild av honom ser ut; den hopplösa avsaknaden av verklighetsorienterande verktyg (den fjärran blicken, de gömda obrukbara händerna) och förvirringen kring sin plats i den gängse verkligheten. Paradoxalt nog är det också i den förtvivlade förvirring som jag nu plötsligt finner en nästan lamslående och enorm skönhet, hos såväl Munch självporträtt som hos minnesbilden av morfar. I det klara sken av tankar och funderingar jag begagnar beträffande Munch antar bilden av morfar ett annat, helt nytt, känslomässigt uttryck.

Helt plötsligt ser jag inte längre på hans förlikande slutplädering med döden som något brutalt och vemodigt, utan som något gränslöst vackert.

När jag sitter och skriver detta har det blivit sen kväll. Jag sitter vid vardagsrumsbordet och spanar ut över sjön, som likt en jättelik silverslant ligger och blänker mitt i landskapet. På andra sidan sjön, rakt mittemot där jag sitter, står den alldeles räta trädlinjens svarttaggiga talltoppar avtecknade som ett bågsågblad mot det djupgrå himlavalvet. Därifrån jag sitter ser världen nästan tvådimensionell ut. Det är som om naturen antagit stillbildens eller målningens egenskaper.

Inte så mycket som en vindpust rör sig där utanför, ändå vet jag med säkerhet att det finns så enormt mycket rörelse under ytan, i det annalkande mörkret.

Niklas Eriksson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts