Ett konstnärligt möte mellan Sverige och Italien - Tidningen Kulturen




Bergman, Fellini och Liv Ullman

Essäer om film
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Den italienske kritikern och dokumentaristen Silvano Console om Ingmar Bergman och Federico Fellini.

 

Ingmar Bergman – Federico Fellini: Respekt och missförstånd


Ingmar Bergman blev extremt berörd av filmen och av teatrarna och, berättar Liv Ullmann, "han var nästan avundsjuk." Bergman viskade i Fellinis öra: "Men alla dessa underbara kvinnor, var hittar du dem? Och Fellini. "Men, ser du inte att alla är män?"
Satyricon

Satyricon

Annons:



Fellini och Bergman gillade varandra. Men deras förhållande fungerade mycket bättre på distans. 1969 åkte Ingmar Bergman till Rom för att presentera manuset på en film som hade den provisoriska titeln Tre historier om kvinnor. Filmen var planerad att göras tillsammans med två andra regissörer: Federico Fellini och Akira Kurosawa.

Den japanska regissören avböjde nästan genast på grund av dålig hälsa.
Så Tre historier om kvinnor blev av nödvändighet Love Duet, som projektet kom att heta.
Producenten Martin Poll ordnade ett pressmöte på Hotel Excelsior i Rom för att presentera projektet. Det var den 11e januari 1969. Det blev en ganska blygsam konferens mellan en Bergman som var tyst och frånvarande och en Fellini som pratade hela tiden.

De två regissörerna talade mer om sin vänskap än om projektet. Men Fellini sade: "Kärleken som begrepp är någonting så stort att det blir nästan nödvändigt att göra en film i samarbete med andra." Bergman pratade dock om något helt annat: "Hemma hos mig har jag flera filmer av Federico, i 16 millimeter. Och jag måste erkänna att jag ofta tittar på dem. Jag tycker det är underbart om vi lyckas göra en film tillsammans".

En journalist frågade en aning insinuerande: "Inser ni inte risken att Bergman och Fellini, som alltid inspirerade sig till deras respektive länders kultur och miljö, kan reproducera klichéer, Norden så kallt och Medelhavet så varmt?" Och Fellini en aning argt "detta är bara trams, kulturellt osant, de som har besökt Sverige vet att kärleken är varm där, medan i Italien är den iskall!"
Det bestämdes att filminspelningarna skulle ske i Rom och på Fårö, och så var det bara att börja arbeta. Producenterna Martin Poll och Jennings Lang gick från ord till handling och började febrilt arbeta på projektet.

Samtalet var ändå inte så lyckat, kanske främst på grund av språket, Fellini talade som sagt mycket, och Bergman väldigt lite.
Inte heller skåltalet lyckades, eftersom alla skålade i champagne medan Bergman, som var absolutist, skålade i mineralvatten.

En sak var klar: de var misstänksamma och försiktiga, ingen ville berätta för den andre om sina egna manus. De träffades igen senare på Hotel Hassler nära Spanska trappan. Enligt Fellinis pressansvariga Mario Longardi så åt Bergman, ingenting vilket gjorde Fellini på dåligt humör. Ingen ville avslöja sina idéer för den andra. Till slut föreslog Fellini att de skulle brevväxla med varandra. Men filmen blev aldrig till.

Jörn Donner, vän till Bergman och chef på Svenska Filminstitutet, berättade att regissörerna hade bestämt att de skulle träffas igen, och var och en hade då manuset med sig. Men på mötet hade Fellini ingenting i handen medan Bergman hade sitt manus. Man kan spekulera så mycket man vill, men anledningen till att filmen aldrig spelades in är denna, säger Jörn Donner. 2002 berättade Ingman Bergman att han hade det färdiga manuset från början, att det inte blev någon film kan bero på regissörernas karaktärer, Bergman precis och noggrann, Fellini kaotisk och vulkanisk.
Till journalisten och vännen Dario Zanelli berättade Fellini om det konstiga förhållandet mellan de två genierna: "Det är som att samla två barn i samma lekrum: Han ville titta på mina leksaker utan att visa sina."

Till slut gjorde Bergman och Fellini två enskilda filmer av sina respektive manus; Bergman med Beröringen (1971) och Fellini med Kvinnostaden (1980).
Under hans vistelse i Rom ville Fellini visa Bergman Cinecittà (Filmstaden), platsen där han brukade filma. Den italienska regissören visade sin svenske vän samtliga anläggningar och teatrar, och till slut några sekvenser från Satyricon som han då höll på att spela in.

Ingmar Bergman blev extremt berörd av filmen och av teatrarna och, berättar Liv Ullmann, "han var nästan avundsjuk." Bergman viskade i Fellinis öra: "Men alla dessa underbara kvinnor, var hittar du dem? Och Fellini. "Men, ser du inte att alla är män?"

Det borde vara klart att Fellini och Bergman hade två helt olika temperament. Federico Fellini såg Bergman som en man omringad av mardrömmar och demoner.
De besökte Cinecittà en andra gång, tillsammans med filmstadens direktör Pasqualone Lancia. Det regnade, Pasqualone hade ett litet paraply som knappast kunde ge skydd åt Fellini, så Bergman gick gärna bredvid dem utan paraply, under regnet. Han gick tyst, också för att han fattade så lite av det de två andra talade om.

Sedan gick de in på en bar. Federico drack kaffe, Ingmar mineralvatten. Plötsligt frågade Bergman var toaletten fanns... det var jo en normal fråga, men inte i Cinecittà där toaletterna var otroligt smutsiga på grund av de hundratals statister, aktörer och all personal... Det blev en pinsam erfarenhet för samtliga.

Fellini ägde en villa i Fregene, en badort några mil från Rom, med stora skogar, dit han bjöd in sin kollega. Det blev den lyckligaste tiden för Ingmar Bergman under sitt besök i Rom. Han sade själv: "Jag hade jätteroligt. Vi åt ett utsökt stekt lamm. Dagarna tillsammans med Federico och hans fru Giulietta Masina vara bland de lyckligaste i hela mitt liv." Bergman fortsatte om Fellini: "Liv, minns du påsken när Federico visade Rom för oss? Det var då som jag började se staden med hans ögon! Fellini är en underbar konstnär. Filmerna som jag äger har jag sett tio gånger, och varje gång fann jag någonting nytt och förvånansvärt."

Men Fellini tyckte också mycket om Bergman. "Sedan jag såg Smultronstället blev Bergman en kultfigur för mig. Någon kritiker ville jämföra Smultronstället med min 8 ½, men det är inte riktigt, hans film var mycket bättre. Bergman är en riktig konstnär som använder sig av allt han kan hitta för att skapa sina esoterisk-illusionistiska filmer. Filmer som lekfullt framställer en tragisk och problematisk verklighet."

Liv Ullmann, den norska skådespelerskan och även en av Bergmans fem fruar, berättar att de båda regissörerna under sina möten i Rom såg ut som två siamesiska tvillingar som inte träffats på länge. De kramade varandra, de skrattade samtidigt åt samma saker, som om de hade levt tillsammans hela livet. Jag kallade dem brother and friend.

Liv Ullmann berättar dessutom om ett brev som Ingmar hade skickat till Federico, daterat den 11e juli 1979. "Käre Federico, det var väldigt glädjande att kunna få ditt brev efter så många år! Men du, du har aldrig varit så långt borta från mig. För några dagar sedan såg jag än en gång din Amarcord, det är den vackraste filmen jag har någonsin sett. Jag önskar dig lycka med allt det du gör. När du berättar om hur hårt ditt arbete är, tro mig jag förstår dig ordentligt och det gör jag varje morgon då jag går till mitt jobb. Käre bror och vän jag hoppas kunna träffa dig igen."

Amarcord är ifrån 1974, och Bergman berättade att han såg filmen sju gånger under fem år.
På Biennalen i Venedig 1984 efter projektionen av hans Fanny och Alexander bad Bergman chefen om en liten tjänst: en privat visning av E la nave va (Och skeppet går) av Federico.

Och i augusti 1993 när Bergman fick veta att hans konstnärliga broder drabbats av den hjärtinfarkt som två månader senare skulle döda honom, skickade han en bild på honom och Giulietta Masina med den enda texten: "Viva Fellini!"

Silvano Console

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen