Åldringsvård är inget uppenbart sexigt ämne. Åldringsvård vilar ofta i medieskugga istället för att synas som en av samhällets stora angelägenheter. Ibland faller ljuset in trots allt. För några år sedan genom Anna Bäséns bok Vem ska ta hand om mamma (2003), nyligen genom Uppdrag gransknings (SVT) serie i två delar om svensk åldringsvård.

I förannonseringen hettas frågan upp med hjälp av den välkända djurparadoxen:

De gamla behandlas som djur.

Djur - och fångar - har det bättre än de gamla.

Kanhända stämmer påståendena? I så fall - vilket av dem? Antingen är behandlingen av gamla sämre än den djuren - och landets fångar - får utstå. Eller så behandlas gamla lika illa som djur och fångar behandlas. Något eller någon kan inte behandlas lika illa och samtidigt ha det bättre.

"Avliva dem. Upphöj dem till konstnärer. Åsikterna korsas som klingor." När jag ser den korta dokumentärfilmen Bildberättelse från Bronx från 1974 blir jag både förvånad och bestört av se att den allmänna debatten om graffitin än idag inte har tagit sig ur primalskriets stadium - må det vara negativt eller positivt menat. Det har gått mer än trettio år sedan dokumentären Bildberättelse från Bronx, men åsikterna är fortfarande desamma, skriken låter som dem i filmen. Några frågor som fortfarande hänger kvar är visserligen ännu relevanta, så som: Vad är graffitins miljöförstöring mot annan miljöförstöring? Dock: sättet som man försöker närma sig graffitin på, metoden som gemene man använder sig av, dröjer också de kvar i samma primalstadium.

Jag är uppfostrad och utbildad humanist - uppfostrad av två akademiker, en man och en kvinna, och utbildad inom humanvetenskaperna vid tre stora svenska universitet. Som humanist förväntas jag framhålla vikten av respekten för alla individers rättigheter. Inom humanvetenskaperna står människan i centrum.
Ingen verklig humanist nöjer sig emellertid med ett sådant tomt påstående. I stället frågar den sig vem den i centrum placerade människan är? Svaret löd länge att människan var en man. Men i dag genererar ett sådant svar respass från den akademiska världen. Universitetet och humanvetenskaperna har två kön - punkt slut. Sociologen Fredrik Bondestam definierar - i Könsmedveten pedagogik för universitets- och högskolelärare (2005), vilken var den bok som introducerade den könsmedvetna pedagogiken i akademin och som idag är ett standardverk vid universitetsutbildningar i pedagogik - kön som "en beteckning på de erfarenheter, föreställningar och förväntningar som är knutna till det att vara kvinna eller man".

Att det numera finns en vedertagen plats för en könsmedveten pedagogik på svenska universitet är konsekvensen av de senaste decenniernas ökade medvetenhet om ojämställdhet och oförrätter gentemot det ena könet - kvinnan. Svenska studier om kön har länge visat att män har oskäliga privilegier vid undervisningssituationer och en enkel metod att råda bot på en sådan orätt synes vara en könsmedveten pedagogik - en pedagogik som beaktar relevansen av kunskapen om kön, det vill säga man och kvinna.

I begynnelsen var Jorden en och densamma. Så kom människan och upprättade gränser. Hon delade in världen i territorier och skapade grogrunden för idén om "den Andre", främlingen - den som till varje pris måste hållas utanför. Men hon nöjde sig inte där. Undan för undan etablerades ett innan-/utanför även bland befolkningen inom gränserna. Begrepp som "dåren", "token" och "vettvillingen" togs i bruk. Efterhand resulterade dessa särskiljande bestämningar i det högst relativa begreppsparet normal/onormal. Den som föll utanför gränsen för det av kollektivet sanktionerade beteendemönstret brännmärktes och skickades så småningom till korrektionsanstalt. 

Vantrivsel

Vi var alltså inte nöjda med den vanliga tébjudningen. Vi får magknip av small talk och mobilsamtalen i bussen och på tåget om adiafora. Hans Granlid berättade om hur han i ett flygplan hamnat framför två kvinnor inbegripna i shopping­palaver. Till slut reste han sig, vände sig mot damerna och sa med tordönsröst: "Nu håller ni käft, annars klipper jag till!!" Hade han inte övat sig i Kierkegaards (Johannes Climacus') skola i det komiska - "forsage at lee af hvad der vaekker  pathetisk Lidenskab, hvor dunkle Magter saa let kan rive En hen, og öve sig i at see det Comiske hos Den eller Det, man er naensom over..."? Är det av egoism? Non disturbare circulos meos. Behöver inte vara! Lika gärna: att i en urbaniserad teknokrati där en obekant - plötsligt, och lika plötsligt försvinnande -kommit intimt nära, instinktivt behålla ett avstånd för att leva i den krets där det finns en dialog. - Att se en människa, beröras, är något annat att än att i en gråzon höra om hennes senaste datorprogram eller vad hon ska ha till middag.

Vi publicerar en essä av Thor Olav Olsen. Texten är på norska därför att vi gärna vill öppna vår tidning för bidragen från skribenter från andra nordiska länder.

Livet i det moderne blir mer og mer umenneskelig, for guden i tiden er dyrking av Mammon og dansen rundt gullkalven. Betydningen er at vi skal tjene penger og stadig mer penger, eller at vi har å lære oss å tjene penger, og dersom utsiktene til å tape dem er langt større enn å få flere penger enn vi har, så er det beste vi kan gjøre å sitte med hendene i fanget. Å skrive poesi eller å studere filosofi, er å leve skapende, for det er uttrykk for at fostringen vi har fått har båret frukter, for da kaster du ikke bort livet ditt, som du faktisk gjør når du  tilbringer dag ut og dag inn foran fjernsynet.

Boken Lurifaxiana tillhör de råaste antisemitiska texter som publicerats på svenska. Med titeln Lurifaxiana ville författaren säga att boken handlade om lurifaxarna, det vill säga judarna. Det var inte skämtsamt menat. Jag kom i kontakt med boken under arbetet med avhandlingen "Den romantiska kyrkan". Då lärde jag mig att i Sverige fanns en antisemitisk opinion väl i klass med den kontinentala, så tidigt som 1815. Det var året för Lurifaxianas utgivning.   Under studiet av boken blev det uppenbart för mig att antisemitismen är ett formidabelt projekt för att skapa "dom andra". Likt en bomerang var Lurifaxianas syfte att skapa ett "vi" genom att förudmjuka "dom andra".  Lidandet på grund av antisemitismen är ohyggligt. Men vad händer när bomerangen vänder tillbaka?

Den sista överflödsförordningen

Att Lurifaxiana utkom i sina två delar under just år 1815 är ingen tillfällighet. Då prövades den religiösa toleransen i Sverige. Det året hölls en urtima riksdag som präglades av antijudiska tongångar. Mycket hade hänt i landet under de föregående åren. År 1809 förlorade Sverige den östra rikshalvan till Ryss­land, konungen avsattes och en ny grundlag stiftades.

Människor och andra djur kan systematiskt förvandlas till ting av andra människor

Meningarna tycks fullständiga. Inget mer behöver sägas. Men det finns något mer att säga. Jag vill lyfta uttrycket "som djur" för att rucka på en grundpelare i ett synsätt jag kallar hyperexploatering av natur/djur och vars funktion är att dölja en brottsling och skyla över ett brott.

Går vi mot ett lågutbildat manligt proletariat undrar svenska professorer i en DN - artikel 2008-09-21. Som deltagare i en forskningsgrupp på Södertörns Högskola reflekterar Lilian O. Montmar över varför medelmåttig undervisning duger i svenska skolor.

Med anledning av en pilotstudie som vi genomförde i flera svenska och utländska skolor efter PISA-studierna 2003 (Programme for International Student Assessment) undrar jag varför de PISA- undersökningar som genomförs vart tredje år sedan år 2000 inte tas mer på allvar i Sverige. Enligt Johanna Ringarps och Martin Rohlands studie om det svenska skolväsendet med titeln "Sündenfälle im Bildungsparadies", sägs inte ett ord i facktidskriften "Pedagogisk forskning" om PISA-studierna nationellt eller internationellt mellan åren 2000-2004. I Lärarförbundets organ "Pedagogiska magasinet" omnämns olika skolors resultat i PISA-studierna under perioden 2000-2005 endast en gång. Detta faktum förvånar, eftersom man i andra deltagande länder har debatterat och analyserat resultaten grundligt på alla samhällsnivåer och i de flesta media.

Volvo och IKEA är två ekonomiska framgångssagor. En anledning är den rejäla och prisvärda designen. Mikael Mogren har läst den svenska designens grundbok: Ellen Keys Skönhet för alla från 1899. Hennes ideal var de svenska prästgårdarnas förmak.  

Tillhör man den övre medelklassen i USA kan man visa att man bryr sig om barn och är någon att lita på genom att köra Volvo. Volvobilarnas lite trubbiga design signalerar att ägaren är rejäl. I New England är det uppenbart. Utanför ett ekologiskt byggt hus med stora fönster mot skogstomten, är det höga odds att det står en Volvo parkerad. Handlar man därtill på IKEA är man inte bara rejäl, utan också praktisk.

Man kan säga att den svenska designens framgångar började i den svenska prästgården. När Ellen Key 1899 publicerade boken Skönhet för alla proklamerade hon vad hon såg som den goda smaken. Den är inte lyx. Nej, det är enkelhet och ändamålsenlighet som förädlar människan. Att ha det vackert omkring sig blev för Ellen Key ett sätt att göra livet lättare att leva. Själv var hon godsägardotter från Sundsholm egendom i norra Småland. Men det var inte herrgårdssalongen som blev hennes ideal. Det var prästgårdsförmaket. När hon i Skönhet för alla berättar hur hon tänker sig det ideala hemmet målar hon för läsaren upp sin föreställning om förmaket i en gammal prästgård. Hon beskriver trasmattor, vita hemvävda gardiner, pärlvita möbler, ljusa väggar och krukväxter i fönstren. Det är rejält, inte alls glittrigt, snarare praktiskt och barnvänligt. Det är som en Volvo eller bokhyllan Billy.