Vad skulle det innebära att tänka oss politikens ontologi? Som ett politikens ursprung? Före värdeomdömen och olika politiska ideologier och partier. Frågorna ställs av översättaren Sven-Olof Wallenstein i efterskriften till Giorgio Agambens Homo sacer. Den suveräna makten och det nakna livet (Homo Sacer Il potere sovrano e la nuda vita) som i dagarna kom på svenska (Bokförlaget Daidalos). Boken som mötte sitt ljus 1995 var inledningen till en serie, kallad just homo sacer, och omfattar idag fem böcker - den senaste kom 2008, Il sacramento del linguaggio. Archeologia del giuramento.

I detta första band av Homo sacer behandlar Agamben det av honom utpekat grundläggande problemet mellan den politiska suveräniteten och det nakna livet och han ställer frågan: vilken är relationen mellan politik och liv? Det nakna livet, som för Agamben är homo sacer, bygger på den antika filosofins skillnad mellan två olika ord för liv: bios och zoe. Zoe stod för det liv som alla levande lever, ett liv sida vid sida med andra människor men även andra former av liv så som djur eller gudar. Bios stod istället för det liv som var det riktiga livet, det kvalificerade livet, i en grupp eller hos en individ. Så när Aritoteles eller Platon talade om liv, talade de sällan om zoe utan snarare om det mer kvalificerade livet bios. I den klassiska världen var detta nakna liv, zoe, uteslutet från det politiska eftersom endast fria män deltog i polis. Frågan som Agamben reser är dock hur detta icke-deltagande livet, det nakna livet; som för Agamben stavas homo sacer, formuleras i den politiska sfären.

Homo sacer är en romersk historisk gestalt som existerade inom den arkaiska romerska rätten. Sextus Pompeius Festus menade att: "Homo sacer är den som folket har anklagat för ett brott; det är inte tillåtet att offra honom, men den som dödar honom kommer inte att dömas för mord" (Agamben 2010 s. 83). Denna gestalt ger upphov till en del funderingar - vilket den även verkade ha gjort för romerska författare. Exempelvis påpekade Ambrosius Theodosius Macrobius det underliga i saken att det är tillåtet att döda en helig människa samtidigt som det är förbjudet att vanära något som är heligt.

För Agamben måste denna figur istället ses som en autonom kategori, friställd från både lag och natur, friställd från både nomos och fysis. Homo sacer förstås därmed utifrån den essentiella tvetydigheten av en slags dubbel uteslutning och en dubbel inneslutning, vilket kan förstås utifrån det faktum att homo sacer är den figur som är utanför den mänskliga lagen, eftersom hon kan dödas men samtidigt också är utesluten från en gudomlig lag, eftersom hon inte kan offras till gudarna (om hon kunde offras skulle hon också då bli en del av den gudomliga lagen). Att homo sacer på samma gång är dubbelt innesluten bygger på det faktum att hon kan dödas, och för att hon finns inskriven som en anomi i lagen (i likhet med undantagstillståndet, som Agamben behandlar i en senare bok Undantagstillståndet 2005 Propexus), som på samma gång i den romerska kontexten är en gudomlig och en mänsklig lag och därför också tillhör Gud. Det heliga i människan hos Agamben bygger därmed inte på någon religionsvetenskaplig ambivalens, där det heliga både står för något upphöjt och något orent, utan snarare på den speciella karaktären av den dubbla uteslutning som hon är fången i samt det våld som hon är utsatt för.

Precis som undantagstillståndet kan sägas vara den legala formen av en situation som inte kan ha någon form blir här även homo sacer en teknisk term för ett komplext rättsligt fenomen. Agamben arbetar här som i många av hans andra böcker med att försöka utforska en paradox: för hur kan lagen undantas? Hur kan anomier skrivas in i lagen? Hur kan en (helig) människa dödas och hur kan den som begår denna handling inte straffas för det?

Den tvetydighet som den heliga människan ger upphov till blir för Agamben en figur som kan sägas representera den del av livet där själva den suveräna staten, den politiska dimensionen allra först konstitueras i och med det faktum att homo sacer kan uteslutas och att den suveräna staten äger rätten till denna uteslutning. Agamben skriver till och med den suveräna maktens grundläggande operation är genom produktionen av detta nakna liv. Makten producerar detta liv genom uteslutningen. Homo sacer - eller kanske snarare bannet - utgör här den suveräna statens centrum, och skulle kunna därför kunna tänkas som politikens ontologi.

Men vem är då homo sacer? Finns hon idag som en konkret, kroppslig människa? Agambens exempel på Homo sacer genom historien skiftar, nämns görs bland annat flyktingar eller de judar, romer och homosexuella som gick under i förintelselägren (ett område som han bygger vidare på i en senare bok Remnants of Auschwitz, the witness and the archive, 1999, Zone Books). Genom denna slags dubbla uteslutning och dubbla inneslutning skulle vi kunna säga att det är många som inte lever ett kvalificerat liv i det moderna samhället. Det finns många människor som behandlas likt anomier, som står utanför lagen men likväl innanför. Ett exempel kan tas från dagens samtida flyktingsituation i Sverige där illegala invandrare kan tas i förvar, bland annat vid Sagåsens flyktingförläggning i Kållered utanför Göteborg, vid det så kallade "Förvaret". De intagna sitter där på obestämd tid i väntan på utvisning (eller på uppehållstillstånd). Det är inte en häktessituation eftersom häktestiden är en begränsad tid. De intagna behöver inte ha begått något brott, eller för den delen vara misstänkta för brott. Vad de inte har är ett svenskt medborgarskap eller ett uppehållstillstånd, och de kan därför ses som uteslutna från det svenska systemet. Samtidigt kan de förvarstas med lagens kraft - och är därmed inneslutna. De är ett undantag och kan därför frihetsberövas.

Denna produktion av homo sacer som skedde i förintelselägren ställs på sin spets när Agamben menar i den senare delen av boken att lägret har blivit den moderna biopolitikens paradigm. Även i andra böcker har han formuleringar som att lägret, undantagstillståndet är regeln. Hur kan Agamben säga att det som hände i lägren under andra världskriget är ett paradigm? Är han inte väl respektlös mot offren och de som överlevde förintelsen? Och hur kan han jämföra det som hände då, med dagens politiska situation? Kritiken riktad mot Agamben är bland annat denna användning av lägret som ett paradigm. Hans försvar, enligt de la Durantaye i boken Giorgio Agamben A Critical Introduction (2009, Stanford University Press), har varit att han snarare har använt sig av lägret som en idé eller design, och att han därmed inte studerade de som gick under.

Min, och kanske de flestas, förståelse över just begreppet paradigm bygger på Thomas Kuhns förståelse över paradigm som ett visst förhållningssätt inom en viss disciplin eller forskningsområde och som bygger på tankar kring normalvetenskap och paradigmskifte. Denna förståelse över ett paradigm blir fel i detta sammanhang. Enligt de la Durantaye lutar Agamben sig snarare mot en platonsk förståelse där paradigm betyder exempel (exempel på grekiska är paradigma), och Agamben tar på samma gång upp den ansats som Foucault hade med panoptikon i boken Övervakning och straff (2003, Arkiv förlag). I denna tolkning betyder inte lägret den levnadssituation som den västerländska staten befinner sig, utan snarare som ett exempel över det som är på väg att hända. de la Durantaye skriver:

To say, then, as Agamben does, that the paradigm of our age is the concentration camp is to say not only something about the recent past and the immediate present, but also something about a potentially dark future (de la Durantaye 2009, s. 217.).

Ansatsen skulle därför kunna förstås som ett sätt att försöka förklara vad som potentiellt är på väg att hända, men också som vad sker här och nu precis som det en gång i historien har hänt. Agamben skriver att heligheten är en flyktlinje som ständigt är närvarande i politiken. Den klassiska distinktionen mellan zoe och bios, mellan privatliv och livet i politiken, idag inte är uppdelad på samma sätt som den en gång verkar ha varit. Kroppen, den nakna kroppen är inte längre endast en kropp utan en politiserad kropp infångad i ett dispositiv som används av den suveräna makten. Det finns idag därför inte någon förutbestämd roll för den heliga människan, varför vi alla potentiellt är homo sacer (Agamben 2010, s. 125). Häri ligger också därför Agambens normerande politiska intentioner, för vad är detta i så fall om inte en uppmaning till agerande?

Agambens texter är pregnanta och ställer oss läsare inför många frågor. Exempelvis menar han att homo sacer, undantagstillståndet och kanske speciellt de müselmänner som framträder inom ramen för förintelselägren i hans bok Remnants of Auschwitz, innebär en position som leder till en etik bortom både lagen (eftersom lagen sällan är riktad mot varken rättvisan eller sanningen) och - hör och häpna - relation och ansvar. I Remnants of Auschwitz skriver han: "The concept of responsibility is also contaminated by law" (Agamben 1999, s. 20, se även Mills, 2008 The Philosophy of Agamben University Press, s. 81ff). Detta är en etik som jag vid skrivande stund inte helt begriper mig på. För hur kan denna position forma en etik bortom ansvaret och relationen?

Marie Hållander