De hade lyssnat till kyrkklockans klang som bearbetat och manifesterat den innevarande sorgen men också rivit upp fragmentariska minnesessenser från odefinierad sorg ur det förflutna med en karaktär avhängig av varje själs klangfärg och historia. Kyrklockan hade fungerat som ledfyr och stämgaffel till sinnena likt en sorgens tillskyndare och understödjare och fått dem att falla ned i själslig kontemplation för att uttolka döden på samma sätt som klockklangen en gång i tiden jagat onda andar på flykt.

 Nu är vi alla här Oh Gud!

 De hade lyssnat till kyrkorgelns spel av den sorgligaste psalmen med orgelpipornas eskalerande ljud ackompanjerat av den tunga rytmen från egen andhämtning och hjärtslag när de gick utmed altargången mot kistan för att ta farväl. De hade känt av kyrkorummets vitkalkade väggar med dess svala engagemang och stillsamma begrundan dit tusentals själars efterbörd genom eviga tider singlat som reminissenser till dess eftermäle.

De prunkande blombuketternas budskap skapade ytterligare mening i deras farväl till den döda men som också och kanske till och med som viktigaste effekt utgjorde en propå kring de efterlevandes inbördes relationer där de konfronterade varandras sorg och sörjande dignitet genom sina skilda mentaliteters lyster.

Över detta reste sig i sorgeögonblicket det höga kyrkvalvet dit gråten for upp som känslomässiga cirkulatorer av svunnet liv och dubblerades av ekoeffekten dels rumsligt, dels historiskt och slutligen själsligt så att de gråtande i sin tur stärktes i sin indignation vilket framkallade kvadrerad eller multipel sorg som skruvade upp rösterna ytterligare i egen röstrundgång, alltihop garnerat av krucifix, takmålningar, murala stuckaturer och valvens håligheter och vackert böjda formateringar.

Att hela denna stora sorg egentligen syftade till att beteckna en förlust av en ensam själ och manifestera denna enda själs bortgång. En lösgjord själ vars assimilering upp i det odefinierbara nu stod på programmet men vars oroliga inriktning också lånade ut sig till egoistiska avvägningar i egen sorg och egna tillkortakommanden i livet.

Sorgen sökte ständigt sitt i det världsliga.

Det hela hämtade klangfärg från barndom, tidigare jordfästningar i eviga räckor långt bak i släktled. Det jämfördes och relaterades.

Detta var den sorgliga efterbörden.

 Herre Min Gud! Hjälp mig!

 Att den person som nyss fanns så levande, nu var inkapslad i en ceremoniell andlig byggnation och avlämnad till evigheten, varesig det var menat till Den Store Guden eller till det mer profana evighetsmonumentet av materia odefinierbart i sin breda välvillighet eller till vinden, detta likaväl och oavsett religion, ateism eller överhuvudtaget till frågan om själens tillkortakommanden inför döden men också till dess läkedom och lisa där ingen vet något om vad sanningen är men alla ändå önskade göra egen sorg till en oavvislig manifestation, kanske av enkel sorg, kanske av egen sorg över eget liv, kanske över sorg inför den eländiga och obegripliga existensens överhuvud eller bara som en deltagande interaktion av denna sorg i detta rum just nu.

När sången tog vid strax innan farvälet vid kistan och de reser sig upp var det en av de anhöriga längst fram som grät ödsligast och mest övergivet, liksom mer utlämnat och ärligt och kanske till och med etablerade mer sorg och saknad än de övriga. I sången hördes rösten både högre och mer beredvillig i sitt sörjande än de andra. Det var en man i hårt åtsittande kavaj som sjöng klanghögt och diskantiskt och befann sig nästan uppe på koloraturskiktets bräckligaste övre gräns i de högre partierna samtidigt som gråten fyllde hans ögonhålor där den steg och sjönk avhängigt av de varierande tonala passagerna. Han formulerade de heliga orden om avgrundsdjup saknad upp mot kyrktaket så att det framgick att han ivrigt önskade och tydligt exponerade en innersta vilja att gråten och besvärjelserna skulle kastas uppåt mot något högt och saligt upp i evigheten.

 Jag är din eviga tjänare ! Oh Herre!

Att alla de som stod där i kyrkorummet också sörjde i egen sak då de insåg att en vacker och helig dag i framtiden skulle också de hämtas hem till evigheten och övergå i gasform eller i någon annan materia och att deras minnen som låg odefinierbart inbäddade i deras hjärnor och själar då skulle upplösas i det omätbara och gå upp i allt annat ouppmätbart oavsett mänskliga teorier i fråga om existens, profan tro, misstro eller ren Gudstro.

Det var en sådan minnesmanifestation.

Sedan kom den vardagliga efterbörden. De ansatser som gjordes var allvarsamma och inriktade på en utvärdering av denna sorg. Hur det hela avlöpt. Vem som gråtit och hur. Vilken blomkvast som lyst särskilt av sorg eller varit extremt och generöst tilltagen i sin menande andlighet och vördnad. Överhuvudtaget landade nu sorgen ner i den mänskliga enkelhetens och tillkortakommandenas mest vulgära sorteringar. Alla dessa profana kategorier av ordningar och oordningar och känslomässiga problematiseringar och prioriteringar.

De rituella, religiösa ceremonierna hade sin motsvarighet i denna sorgens efterbörd.

Dessa ceremonier kunde ha sin funktion när sorgen var överstökad och vardagens enkla system skulle framkallas efter det vidlyftiga farvälet och bugningarna vid kistlocket.

Men där fanns också en annan väg att gå i sorgen. Den sorg som säger att människan aldrig finner sig riktigt i existensen. Som alltid letar efter behagliga förklaringar över hur allting är och förhåller sig. Människan som alltid är medvetet närvarande i sitt utlämnade tillstånd där hon söker sak vid varje påfrestning. Som i den egentliga sorgen över sin egen tillkortakomna existens, alltid tycker sig  manifestera med större anslag än övrigas och med vidare perpektiv än andras.

Och när den ymniga efterbörden rannsakats och placerats i det historiska kabinettet blir allt detta just en exponering av människans eviga krav på enkelhet och överblick där de vardagliga husbehovsdeklarationer åter överskuggar och sjangserar allt vad hennes sorg så vackert manifesterat inför denna prövning av existensen.

 Benny Holmberg, text
Monika Lind-Holmberg, bilder