De sitter där som en tavla gjord  i ockra eller kanske det mera går i bärnsten, en färgton man kan tänka sig i en tallskog en eftermiddag när solen försvinner som gnistrande blänk bak trädkronor och skuggorna blir allt längre bland stammar och lingonris.

De är samlade inför det faktum att hon skall dö. De är förutsättningen och målet för sorgens anvisningar och dess utgjutelser som skall stegras och nå sin mörka kulmen i sorgens höjdpunkt. De kan inte göra något åt det och vad de skadat och förstört eller älskat och byggt upp tjänar nu som hjälplösa apostroferingar till den oundvikliga sorgen. Ett faktum som ligger tätt och dallrande i det dödsmärkta rummet.

De visar varandra plats, hjälper, lyssnar, cirkulerar kring ett upplöst faktum och inför en ny verklighet.

Skulden dyker upp. Lägger ut sina referenser och hänvisar. Någon pekas ut. Att just en av dessa människor i rummet är den som på något skall hamna i skärningspunkten och särskiljas mellan gråt och hat. När man ser de andras ansikten tycker man sig kunna utläsa avklarnad sorg och behaglig ansvarsfrihet. Att dessa människor på ett enkelt sätt är ledsna och deltagande och kommer undan med detta. Att de närmar sig sorgen på ett sätt som inte är belastat med några som helst otydligheter eller tvetydigheter. Till skillnad från den som avkrävs ansvar.

Den reella verklighet som de sörjande existerar i upplöses inför den döendes kamp. Kvar lämnas referenser, känsloband och tunga apostroferingar.

De har blivit kallade att tala med doktorn. De får sitta inne i ett kalt rum, kring ett blankt bord. Det är tyst och de hör läkaren prassla med papper.

- Jaha...det här är ju...(han hostar lätt med handen artigt för munnen halv knuten...)...vi öppnade skallbasen genom att fälla fram pannloben och fixera den under operationen och de blåmärken ni har sett i hennes ansikte är alltså från de stativ vi använder, ( läkaren visar med händerna genom att trycka dem med handflatorna på utsidan av sina kinder strax ovanför öronen, eller snett ovanför). -Så här satt de fast och med hjälp av denna stadiga fixering kunde vi under precisionsoperationen undvika att få mer än nödvändiga eller om vi säger oundvikliga skador på hennes sinnesorgan...

...så det är med stor smärta...

...med stor smärta...

...(de lyssnar noggrant och skruvar sig. Någon vrider händer, sorgen härsknar och kräver, apostroferar)

...det är med stor smärta jag tvingas framföra ett mycket negativt besked och jag önskar att ni hör noga på nu. Det är så att vi upptäckt...läkaren förlorar sig nu i termer som skall linda in ett oavvisligt faktum i hanterbar konsistens och staga upp det med professionell verbalisering...

...hon kommer att dö...

Man förstår fortfarande inte varför denna dödsmärkta lilla porslinsgestalt där i sängen med det stora bandaget runt huvudet och de slappa händerna utmed sidorna, anklagar så fruktansvärt och förorsakar en sådan exempellös smärta. Där finns naturligtvis en sorg. En reell och djup sorg. Hon ska dö. Kvinnan där i sängen ska dö. Detta står utom allt rimligt tvivel. Det är enkelt och lättfattligt men ändå ligger logiken bortom det fattbaras gräns. Där finns en puls som slår vida hårdare än det inkapslade dödsbudet. En redovisning av existensens obegripliga tyngd och kyla.

Ute i korridoren rör sig de anhöriga bland andra människor och inför sjukhuspersonalen och då finns det en blank skam invärtes som om de sörjande har misskött sig. Att de skall fortsätta leva i detta liv. Äta, sova, älska. Att detta påpekas och understryks genom den döendes ömklighet och att dessa människor sitter blodfulla vid hennes dödsbädd som om de svikit henne. Att de inte kan återkalla dödsbeslutet. De är utlämnade till den bräckliga gestalten som avkräver ansvar eftersom de låter den hjälplösa porslinsfiguren försvinna in i dödens käftar. Och att de efterlämnade kringsakerna, den mentala restbråte som ligger kvar i kring hennes förebådade död är smutsig, med stänk av feg olust och inskränkt hat.

Fönstret i sjukrummet står på glänt och man känner vindpustar och dofter som letar sig in. Det är våren som kommer med sina små antydningar. Våren är pånyttfödelse och lust enligt kontextens allmänna apostroferingar. En faktum som relaterar till den döende som en fräck brytpunkt.

Smältvattnet nere på gården porlar och enstaka snödrivor som blivit kvar glittrar i den ännu svaga solen. Det är vår. Det är pånyttfödelse.

Det är dessutom lördag och besökstid och entréhallen är tät av folk. De flesta har blommor och en och annan har chokladkartong och godis. Barn springer omkring.

Någon skrattar högt och sorglöst.

Hon är flyttad till ett mer avsides beläget rum. Ett lämpligare rum för döden. Hon ligger ensam i en stor sal på en avdelning som egentligen är stängd för ombyggnad. Där ligger färggranna slangar ringlande utmed golv och korridorer och skottkärror står mot väggar och det doftar färsk murbruk. Den realistiska verklighetens klara propåer. Livets påminnelser och apostroferingar. Man ser svarta sladdar som hänger som ormar i taket. Lampor blinkar och det luktar backelit och borrar gnisslar. Livfull verksamheter pågår.

Det är tyst i rummet. Personalen ordnar med dropp och slangar. Hon är gulaktig i ansiktet. Hennes händer ligger slappt ovanpå täcket på det vita lakanet som är nedvikt med bred bård. Hennes fingrar är hopkrökta så att han kommer att tänka på de där krampanfallen hon hade förr. Någon sorts epilepsi som kunde komma i de mest fatala sammanhang.

Hennes man sitter vid sängen och håller hennes hand. Han ser slocknad ut. Som om han krympt ihop av sorg. Kvinnan som sysslar vid den döende tar då och då papper som hon blött under kranen i handfatet till vänster och torkar den döendes läppar. Det bubblar sakta i droppflaskan. En yngre man går fram till mannen vid sängen och lägger en hand på hans urblekta, blåa kavaj. Denne suckar djupt och sjunker ihop ytterligare och börjar gråta öppet som om handpåläggningen förlöste outsägliga sorgeknutar.

Det verkar som om kvinnan som sysslar med den döendes hår är så rädd för att inte ha något att sysselsätta sig med att hon hela tiden måste hålla på med den döendes hår eller hennes händer, eller vika kragen eller ordna med lakan och täcke eller något annat som kan distrahera från den egentligen tyngden och betydelsen i situationen.

Den yngre mannen sätter sig på en stol som står borta vid fönstret. Han får en blek sol i ryggen som värmer lite. Det fönster som är bakom hans rygg är öppet till en springa och han känner vårdoften . En annan yngre man kommer in i rummet, nu i sällskap med ytterligare en ung man som just anlänt. De sätter sig på varsin sida om den som kom först. De svaga ljuden som kommer utifrån är knappt urskiljbara men man kan ändå identifiera motorljud och inbromsningar. Folk arbetar, lever, älskar, hatar.

Mannen som sitter där vid bädden med hennes slappa hand i sin gråter. Inte för att det skulle vara ett bevis på att man är skuldfri och ärligt sorgsen utan som ett sätt att uttrycka sin maktlöshet. Att döden är så orimligt stark.

Två av de unga männen går ut på avdelningens altan och röker. De står där och ser ut över sjukhusparkens vårlika scen. Det doftar blomning och den svaga vinden letar sig in i deras näsborrar. När de är tillbaks i rummet ser den ene sig omkring. Han ser till höger om dörren på handfatet med den där plastflaskan med flytande tvål och dessutom vanlig tvål i koppen ovanför och de där skaklarna som man kan trycka på utan att avsätta några bakterier, trycka med handleden, den röda fläcken för varmt och den blåa för kallt och handdukarna bredvid hänger oanvända ned med en blå bård och en med röd bård och texten som skyms till hälften på de bägge handdukarna...tillhör landstinget...rören under handfatet, förkromade och blänkande...till höger om handfatet, ett skåp där den döende kvinnans kläder och tillhörigheter finns, skåpet skyms då och då, helt eller delvis av den kvinna som fortfarande sysslar och står i med något vid döendes bädd. Och vagnen med hjul som är nattduksbord och samtidigt har larmsignal, radio och små lådor där man kan ha personliga tillhörigheter och sladdarna som går ut från det, signalsladden och radiosladden och den där kudden som är en hördyna som man kan han i sängen och lyssna på radio med och bakom, ovanför sängens huvudgärd, uttag för oxygen,...den blanka sänggaveln, det randiga påslakanet och vikningen på lakanet ovanför täcket...

Solen stiger in genom fönstret och skapar en lång trekant bort mot hennes säng, som vidgar  sig alltmer efter tiden. Det är som om solstrålarna ville nå henne...

Sköterskan har åter kommit in. Hon pekar på droppet. Mannen vid bädden reser sig.

      Nu har njurarna slutat fungera säger sköterskan tyst.
En av de tre sittande männen vid fönstret reser sig och snart har alla rest sig. De står vid fotändan. De studerar hennes andning. Den är oregelbunden på så vis att hon andas då och då i plötsliga nästan häftiga inandningar. Kvinnan som ordnat med hennes hår torkar åter hennes mungipor.

Han vid sängen såg handen, hennes högra hand röra sig lite. I smärta? Tänker hon tankar nu?

De närvarande står nu allihop vid sängen, hon har slutat andas, sjuksystern tar hennes puls, ser på dem, stänger sedan av droppet.

Nu har hon lämnat oss, nu är det slut! säger sjuksystern,

Och just då, drar kvinnan ännu ett djupt andetag, som om hon tog in den sista luften och gjorde sig klar. Och sedan är slutet där, fixerat i hennes ansikte. Någon gråter stilla. En av de yngre männen går hastigt fram och kysser henne på kinden och försvinner sedan ut ur rummet. Mannen som suttit vid sängen har nu sjunkit ned på stolen gråtande, han stirrar på hennes ansikte, det är obehagligt stilla och måste snart röra sig tänker han, så kan det inte vara...hon är nog död nu ändå, tänker han, hon har dött här framför oss, han känner hur tårarna stiger upp i ögonen, han stryker hennes hår, vitheten i hennes ansikte tycks nu övergå i en mycket svag nyans av blått, han smeker henne på kinden.

Hon är ju död.

Varm luft blåser in genom fönstret och det doftar friskt, men man kan ändå se några tunga moln långt borta.

Hon är iordninggjord nu, hennes hår är kammat och ligger vackert och gråsvart utmed kudden och hon har fått ett vitt linne på sig, man har tvättat henne i ansiktet, och man kan se att håret är lite blött i hårfästet, man har ställt friska blommor vid huvudgärden, vita blommor och fönstret är öppet så pass att man känner den svala vinden från våren, hennes tillhörigheter är borttagna. Hon ligger där som en särskild skapelse utan beröring med det levande livet, vacker nästan skulptural, lite brunaktig i det blåvita ansiktet

Några kråkor kivas och flaxar på taket mittemot.

De flyger upp och flaxar våldsamt för att åter sätta sig.

I nya formationer.

Benny Holmberg, text
Monika Lind-Holmberg, bilder