När de steg in i kapellet och i hastigheten tog fel dörr och hamnade rakt in i förrummet där den bortgångna just färdigställdes var det som om de på ett oåterkalleligt sätt brutit hela den massiva ritualens heliga sigill, rubbat dess principer och äventyrat dess upphöjda tillförlitlighet. Den performance som skulle erbjudas inne i andaktsrummet sprack nu upp i okontrollerbara, disparata beståndsdelar, som att de såg henne sitta där upprätt, naken; att två svartklädda män behandskade och klädda i vita förkläden ordnade med hennes kropp på ett sätt som om kvinnan varken var död eller levande utan bara existerade i en sorts fysisk mellanform.

Den döda hade redan upphört att finnas i visuell form för de anhöriga. Hon var gömd i kistan och skulle så förbli i evig tid eller åtminstone till kremeringen. Hon var redan förandligad i de anhörigas sinnen och ingen av de sörjande var förberedd att återse den döda. Hon var för dem evigt  inkapslad i denna sorgens regim nedlagd i sakral ordning i kistan under blomsterhavet i kyrkans hägn.

Att då stiga in genom fel dörr när den döda redan var uppslukad av det rituella omhändertagandet och den religiösa ritualen bröt på ett nesligt och avgörande sätt mot förtrollningen. Och att se dessa professionella dödgrävare som rörde sig som svartklädda parasiter kring den döda i en situation som var innehållsligt bemängd med flera anstalter och realiteter som gjorde att ritualens regler bröts var som att håna sorgeaktens heliga sigill och göra detta till ett vårdslöst profant spektakel. Att hela denna dödsperformance genom de iögonfallande fadäserna aldrig riktigt fick tillbaks sin andaktsfulla balans i de närvarandes sinnen.

Det hela liknade de felsteg som ett amatörteatersällskap kan göra när en av huvudrollsinnehavarna står och blinkar till sina anhöriga i publiken under en känslig scen och så att säga stiger ur gestaltningen av den scenliga överenskommelsen och därmed bryter mot fiktionen. På samma sätt utgjorde detta val av fel dörr ett initial brott mot ritualens grundläggande förutsättningar vilket  underströks genom den rad av profaneringar som följde.

Att dessutom anständig kommunikation kring vördnad och integritet vad gäller liv och död inte fanns tillgänglig i de svartkläddas hantering av den döda. Att den dödas identitet, hennes minnen, hennes gestaltning av liv en gång i tiden genom trauman, drömmar och livsinnehåll och också en gång hennes blick nu inte fanns att tillgå för något tänkt spel med dessa korpsvarta skepnader till begravningsentreprenörer. Hennes blick var visserligen öppen då de inte stängt ögonlocken ännu men blicken såg dem inte då den var död. Dessutom skapade dofter av malmedel och kamfer tillsammans med det lågmälda frasandet från de svartklädda och från den vita fotsida dräkten som den döda skulle iklädas en dunkel stämning av inriktad målmedvetenhet och en viss tystlåten rusch kring handhavandet. Att begravningsmännens lågmälda tal och envetna snörvlanden ytterligare underströk den reala verklighet som de levde under genom att de utförde sådana här sysslor dagligen. Att de uppnått en sorts yrkesmässig okänslighet och avhumanisering och att de dessutom under detta undanskymda handhavande med liket inne i behandlingsrummet trodde sig existera i ett befriat ingenmansland, autonomt från religiös, andlig och mänsklig hänsyn och insyn. Att det också låg ett halvöppet paket Liljeholmens stearinljus på stolen bredvid kistan och att blomsterbuketten som skulle anordnas under hennes haka i de knutna händerna fortfarande låg kvar i papperet på stolen med omslagspapperets distinkta firmamärke skinande som en verklighetspropå i det bleka dagsljuset: Högdalens Blommor. 

Hon satt upprätt med armar och huvud stela som en skyltdockas som just skulle monteras i skyltfönstret kvarhållen i detta kvasilevande läge av de två korpsvarta männen som med sina behandskade händer vårdslöst förhöll sig till hennes döda kroppslighet. Trots att hon inte levde blev detta till en sista möjlighet för de instigande anhöriga att begråta henne i en öppen dag och direkt möte. Möjligheten till en hudnära sorg riktad mot hennes blottade kropp erbjöds nu helt apropå. Där fanns det bruna födelsemärket på vänstra axeln som en apostroferande igenkänning för alla de som känt henne så pass intimt att märket borde vara bekant. Att vända sig mot hennes person direkt var nu möjligt då ritualens förtrollning var bruten genom detta misstagliga instigande genom fel dörr. Att fräknarna på näsan, hennes vackra ögonbryn tillsammans med det rödlätt böljande håret erbjöd en iögonfallande och personlig igenkänning. Här var åter gråtmöjligheter tillgängliga och på sin plats. Men att de mörka och kraftiga blåmärken och svarta svullnader som låg i stora ytor över hennes ansikte och på ett obehagligt sätt associerade till misshandel ändå skvallrade om bistra realiteter om hur dödsfallet gått till och om obducentens ivriga försök att skiva hjärnsubstansen för att fastställa dödsorsak och eventuell kemisk påverkan vid dödsfallet. Allt detta enligt obduktionsprotokollet.

De två begravningsmännen hade rest henne upp för att ikläda henne den vita dödsdräkten. Denna sakrala dräkt skulle göra kvinnan oberörbar i hennes döda bortgångenhet och fungera som en sköld kring hennes oskuldsfullhet i ett mäktigt heligt anslag. Nu satt hon alltså upp i en skenbart levande ställning där ögonen visserligen skvallrade om att döden inträtt men att de två brösten ändå efterliknade en sorts levande kroppslighet i sin rundade vithet. Att ändå nakenheten och den oböjliga döden för de anhöriga i detta skede av sorg och ritual utgjorde två känslomässigt oförenliga storheter.

När kyrkvaktmästaren steg ur sin bil och gick till bakluckan blåste det en ogin vind över kyrkogården ned mot det lilla gravsättningssällskapet på den centrala kyrkogården. Kyrkvaktmästaren öppnade bilens baklucka och tog ut urnan. Han gick med raska steg genom grinden via den ringlande och välkrattade grusgången förbi en skottkärra och två vattenkannor och några nyanlända gravstenar på en lastpall och fortsatte in mellan de redan uppresta minnesstenarna fram till det lilla sällskapet framför det svarta hålet i marken dit det eldbegängda stoftet i urnan skulle nedsänkas. Han nådde andtruten fram och räckte urnan med bägge händerna mot den äldste i gruppen och sade: Vem ska ha henne?

Med denna fråga blev den kremerades själ som tagit sin tillflykt till minnet hos de anhöriga oberoende av kyrka, religion eller ateism, åter förmänskligad i en obehagligt levande sorg som om hon aldrig dött och än mindre kremerats.

Benny Holmberg, text
Monika Lind-Holmberg, bilder