Jag sitter vid fönstret och ser ut på ett träd i höstrusket. Det har blommat hela sommaren som en praktfull rese i synfältet. De goda tiderna. Värmen och föresatserna.

Trädet böjer sig nu under höstblåsten. Löven har gulnat och trädets stam har svartnat. Som en utjänad och sliten metafor. Jag tänker igenom denna årstidsmetaforik. Bygger vidare i metaforernas rika värld. Att jag ser mig själv i trädet. Att jag blir metametaforisk. Trädet som gulnar och svartnar i sina färger och ändå  i förlängningen blir denna metafor som bildar mitt liv. Och diskussionen blir i sig en metafor för en diskussion eller en pastisch kanske. Det beror nog på allvaret. Dess angelägenhetsgrad.

Jag har vänt mig om i fas med den förliga vinden och låter nu bara små vindpustar irritera. Allt kan då följsamt passera genom håligheter, veck och grenklykor. Inget ogint tränger genom barken. De höga ungdomsidealen fick böja sig under den realistiska beskedlighetens mjuka vind. En rationell och praktisk tjänlighetsmaterialism utmejslad i en följdriktig relativiseringsprocess.

Hur var det nu ? Vilka dog? Var det bara de som inte orkade stå emot? Eller var det de som verkligen stod emot och framhärdade? Kanske inga relevanta frågor idag. Bara tidsödande återblickar. Gå vidare. Det där tänkandet kan du tillfredsställa genom att besöka gravstenarna. Lägga blommor. Minnas.

En man går förbi i synfältet. Han fäller upp kragen just när han passerar och han drar en hand genom håret. Gesten är mer en formsak än särskilt tjänlig eller rationell då vinden omedelbart kastar hans hår framåt så att det ostyriga håret åter hamnar i orediga slingor ned i pannan. Han går vidare kryssande mellan vattenpussar och löv och besväret med sitt osorterade hår böljande i vinden. Har han oro i sin själ? Är han i strid med sina ideal?

Hur var det nu? Vilka föresatser har fått stryka på foten av rationalitetsskäl? De som krävde viss hållning, obekväm satsning och en del asketism?

En buss stannar i det frekventerade synfältet. En grupp människor stiger av och står osorterade och stirrar utanför fönstret. Ser lite vilsna ut som vore de avsläppta helt apropå och utlämnade till något slags diffust godtycke i linje med någon form av ironi. Sorgligt hjälplösa i denna oordning. Folk vill ha förhållningsregler. Riktlinjer. Vill komma samman i en gemensam lägsta punkt av relativiserad själslighet. Det blåser en ogin och sned vind rakt in i hopen. En hållplats i livet. Vad ska de här att göra i denna svartmetaforiska förankringsvärld? Ställa till oreda? Göra sig breda med sina disparata förhållningssätt.

Jag minns den där sommarbussen, varma människor med kroppsutdunstningar och purket själsliga åtaganden som beskrev deras ansikten som ett moralens osunda gytter med kvasifilosofiska tankar om att sommaren är kort, klart man längtar bort. Bussen är knökfull som en späckad metafor, mobil och sammansatt. Ett par hållplatser kvar innan vi når staden. En liten barnfamilj väntar i synfältet vid nästa hållplats. En äldre man längst ned i dörrtrappsteget ropar högt och gällt ut i bussmyllret av människor. Vi släpper inte på några fler! Det får vara nog nu! Detta ekoropar han ut i sin förnumstighetsöken.

Ett protesterande mummel hörs i bussen. En ung man skriker. Släng av gubbjäveln istället!

En så kallad konkret och tydlig propå som vinner ivrigt stöd och åsiktsrelativisering från den bullrande majoriteten. Man gemensammar sig. Den överröstade nere på trappsteget återgår surmulet till en hermetiskt sluten anonymitet insnärjd i kofta och grova skor i brungrå outfit. Det kommer att dröja innan han åter stiger ut i denna vådliga värld. Kanske han hinner dö innan.

Den lilla hopen från bussen står kvar i regnet. Orelativa. Osorterade.

Klockan är kvart över fyra. Långt borta syns ytterligare mörka moln. Det regnar tycks en av

 männen säga till en av kvinnorna. Ja tycks hon svara och de har i och med detta verbala utbyte inte bara slagit fast ett yttre konstaterbart faktum utan också börjat närma sig varandra för en själsligt grundad relativitetssamvaro. Man skapar de grundläggande stödjepunkterna. Man refererar gemensamma förhållningssätt. Man antar direktiv för varandras rörelseschema. Stå lite nära under samma paraply (hans) Le. Otvunget.

Själarna relativiserar. Söker grundläggande värden. Gemensamma utmarker.

Så fortgår det.

Vad tillåter man sig? Att hela livet blir en enda lång metafor för ett liv. En pastisch. En tänk färdväg.

En liknelse i stället för något som kunde ha varit. En enda lång diskret relativiseringsprocess där det slutgiltiga ödet är det totala utslätandet och den slutgiltiga likformigheten.

 Benny Holmberg, text
Monika Lind-Holmberg, bild