Det kan finnas en förrädisk skönhet och bisarr njutning i själsligt lidande. Att förlora sig i egen plåga.

Själsligt lidande kan generellt utvecklas till en bekväm ankarplats där inget får störa den noggrant utarbetade lidandeprofilen. Man är expert och allenarådande i sitt lidande och vid försök utifrån att ifrågasätta underlag, motivbild och annat byggande material försvarar man ängsligt sin lidandefigur. Man drar fram bakgrund och scenarios som enligt egen mening utgör de gedigna och rättvisa motiven för detta oantastliga lidande. Man certifierar helt enkelt sitt lidande. Där finns inga läckor eller mentala utgångar. Lidandet är komplett och vattentätt.

Ett säkert tecken på att lidandet kan vara bekvämt och tryggt och till och med behagligt är att vid återgång till det normala för en person som existerat under dessa lidandets figurer finns där ofta ett motstånd som bottnar i att vederbörande vill vara kvar i den kravlösa trygghet lidandebilden erbjöd. Den egna lidandemiljön i själen har ju utarbetats under noggranna och prövande överväganden. Där finns de hanterbara figuranterna, de invanda demonerna, de väl utvalda och figurerade farorna. Denna mjuka sadel vill man sitta kvar i. Ett alltför snabbt utknuffande i den bistra verkligheten kan leda till en omedelbar återgång med följden av ett snabbt återsjunkande ned i det bekväma lidandet som då kan bli än djupare.

Lidandets katakomber erbjuder många skrymslen och fickor där man kan slå sig ned och tugga bittermandel. Där finns också ämne till en trygghet. En bekant värld som man hanterar med van hand.

En nödvändig och självklar förutsättning för ett sådant lidandet är dock att det är kontrollerbart för den lidande. Han skall med viss ansträngning kunna ta sig ur lidandet.

Lidandet i kärleksdramat

Om man går till lidandet i ett kärleksdrama, det välkända traumat att bli ratad som kärlekspartner och inte ansedd fullgod och inte ha nått upp till de önskade kärlekskraven och/eller ägt de yttre och/eller inre kvalifikationer som utkrävts.  Att inte ha räckt till helt enkelt. Att föremålet för ens kärlek inte funnit tillräckligt intresse i den egna personen och att vederbörande valt en annan och att man därmed ratas. Då tillstöter lidandet.

Här är det lätt att försjunka i en ljuv inre plåga av självömkan. Att tömma denna bittra kalk. Här kan finnas en stor lockelse till självömkan och självdestruktion och det hela kan förvandlas och utvecklas till en verkligt makaber njutning för den som fått smak på den.

Då kan smärtan och lidandet växa sfäriskt särskilt om fantasin får delta. Den lidande kan då måla upp inre scenarios om hur den tilltänkta vältrar sig i kärlek med någon annan som bättre fyllde kraven. Han tecknar plågsamma bilder och lider inför anblicken av dem.  Att ta ut den rätt man ändå ansåg sig ha att bli vald och älskad av den där underbara människan är just kärnan i detta söta lidande. Man pungslår och jämför, bevittnar och omvittnar och allt slutar i att man själv ändå var den rätte och att orättvisan är total. Det är en verkligt bitterljuv kalk att tömma. Det kan i vissa fall rändera den lidande turer ner i den mest infantila känsloskikten som inte begagnats sedan barndomen eller tidiga tonåren. Dessa hämtar ur samma källa som den infantilitet som ibland kan ockupera en nyförälskad som annars är en vuxen och kapabel människa .

En kärlekstörstande människa som just blivit sviken och övergiven av sin älskade gräver  djupt i lidandets grop och sväljer de bittra dryckerna som där erbjuds i djupa törstsläckande klunkar.

Kärlekens lidande finns ju rikligt förekommande i konsten och litteraturen med klassiska exempel där två älskande lider därför att omständigheterna är sådan att de inte får varandra.

I det första skedet är naturligtvis sorgen och förlusten det stora hemska. Man går an som ett otröstligt lindebarn och de önskningar som ibland når yttervärlden från ens sargade inre är så infantila, enfaldiga och dåligt underbyggda att omgivningen tvingas börja tala ett banalt kodspråk till den handikappade själen för att kunna kommunicera. Vederbörande mår alls inte bra och får rent fysiska åkommor som huvudvärk, illamående och går kanske till och med in i katatoniska tillstånd med fobier om att inte kunna äta eller andas. Men när kärlekssorgen får utvecklas i lugn och ro med självömkan och gråt och annat smått och gott som pålitliga ingredienser kan den börja likna en riktig mysig och tårdrypande själslig vilstol som vaggar den sargade i dess hjälplösa tillstånd. Nu har den sörjande omyndigförklarat sig själv i en sorts kärlekspatientens perpetum mobile. Han kryper upp i hörnet av själen insvept i en riktig värmande självömkankofta.

Men denna ömsinta självspegling kan snart förvällas och utvecklas till en ilska. Det kan till och med vara en tjänlig plåga som vederkvicker själen och nedmontera dess alltför storvulna och heroiska föreställningar om den egna personen. Lidandet lever där sitt eget liv och man blir mitt i denna smärta stursk och självdefinierande vilket trots att man är ovetande utgör själva plattformen för ett tillnyktrande och ett avväpnande av den plågsamma kärlekssmärtan. Ett slags back-to-basicstålbad inträder där de uppblåst sfäriska funderingarna kring kärleksföremålet som nu gått i kras utgör underlag för tillnyktring och rannsakan. Gråten äger fortfarande ett barns otröstliga karaktär men runt hörnet skymtar ett vuxet ansvarstagande som måste till om man skall kunna gå vidare. Man vänder sig utåt. Man börjar rannsaka det havererade förhållandet och pekar ut svagheter och innehåll som man nu anser aldrig kunde ha hållit särskilt länge och dessutom bryter man i efteranalysen ut egenskaper hos den tidigare så kära och pekar på dessa att de aldrig skulle ha gillats i ett eventuell äktenskap. Man börjar friskna till.

Ett lidande i det tysta har sin egen figur

Där ligger själva smärtan(njutningen) i att ingen i hela denna värld vet, förstår eller har meddelats om att man brinner av en inre vulkanisk smärta. Detta förhöjer den inre smärtan och gör den ljuv och ursprunglig och till och med rättvis då den inte söker sitt liksom oegennyttig kärlek inte skall söka sitt. I litteraturen kan två exempel belysa denna lidandefigur. August Strindberg nämner i Tjänstekvinnans son om huvudpersonen Johan hur han när godsaker skall delas ut till syskonskaran njuter av att stå längst bak och bli förfördelad. Och Ivar Lo-Johansson som i Analfabeten lider i tysthet när han trampar vatten och nästan drunknar i insjön och av att vara ett oupptäckt diktarsnille då hans lilla dikt är inskickad till lokaltidningen och skall publiceras om lördag och att om han drunknar kommer man att konstatera att här drunknade en stor poet som kunde skriva så kvalificerade dikter i det tysta.

Man kan också göra sak av eget lidande

Detta innebär att man högljutt meddelar och deklarerar att man lider. Att man smäktar och dånar inför något envetet faktum eller att man utför uppgifter som borde premieras men som bara rullar på i otacksam meningslöshet.

"Vem tackar mig för att jag pendlar fram och tillbaks till Trosa varje dag!"

"Jag fick stryk som barn men det har jag inte mått dåligt av"

Det lågmälda lidandet är stort

'Han är lågmäld.' Denna egenskap anses äga särskild storhet i vårt land. Om man dessutom är lågmäld i ett lidande är saken än större.

Kanske grundar detta sig i en urgammal bruks- och/ eller bondestolhet  i att 'arbete har ingen dött av.'och 'man ska inte klaga'. Att man utför sitt arbete trots krämpor och anspänning.

Besläktat med detta är: "Man får lida pin för att bli fin!"

Varje åkomma kan kvalificeras till en sköld för ett lidande där själva lidandet står i vägen och i sig blir ett skydd mot ett tillfrisknande.

Inom psykiatrin finns teorier om hur den sjuke vill vara kvar sin sjukdom då den byggt upp de tjänliga mentala figurerna som skall skydda mot ett möte med den aggressiva verkligheten. Själva sjukdomens väsen utgörs då av ett slags bygge som tillskriver verkligheten storheter, egenskaper och krafter som är tjänliga för ett bekvämt lidande och en komfortabel mental isolering.

Mentalsjukdomars struktur kan beskrivas som grövre och djupare prototyper för de mentala figurer vi vardagligt hänger oss till och använder oss av i lidandet.

Realt lidanden i form av smärta som är orsakade av kroppslig skada, eller traumatiska upplevelser skapar med automatik och nödvändighet psykiska sår och ett lidandets konsekvenser.

Att svälta är ett genuint kroppsligt lidande och kan inte ifrågasättas som iscensatt eller spekulativt på något sätt. Oftast är det orsakat av yttre omständigheter och iscensatt av krafter utanför den svältandets räckvidd. Om man nu inte talar om självsvält vilket äger sitt eget kapitel.

Ensamheten kan beskrivas som lidandets absoluta shang-ri-la

Inte för att den lidande kan tillskrivas något ansvar i sin ensamhet. Den lidande är per definition ansvarsfri i denna den högsta formen. Ensamheten är enligt allmän uppfattning så besvärlig och motbjudande att den orimligen kan vara självförvållad. Något moraliskt straffansvar eller påkallad moral i betydelsen "ryck upp dig!" för att man lider ensamhetens kval kan inte avkrävas. Ensamheten- detta lidandets flaggskepp har skildrats i oräkneliga konstnärliga verk och ämnet blir nog aldrig uttömt. Ständigt nya tårar fälls i musik, film, och litterära texter.

En som dväljs i ensamhetens träsk får ansvarsfrihet in blanco. Han avkrävs inte lösningar utan möter snarare medömkan. Dock kan ensamhetens lidande bli en tvångströja som cementeras till ett inre mentalt fängelse. Den lidande anses inte kunna ta sig ur sammanhanget av egen kraft. Ensamheten men också det salta lidandet blir en kvarnsten.

Lidanden som orsakas av en besvärande fetma eller ett rökbegär eller tillika alkoholbesvär som leder till någon form av fysiskt eller psykiskt lidande och smärta är till sin natur självförvållat men kan också vara en inkörsport till ett lidande som vänder i kvalité och blir njutningsfullt och bär ända djupt ned i självömkans underbara dalar. Inte den fysiska konsekvensen av missbruket i form av sjukdomar som äger sin egen estetik utan tillståndet eller oförmågan att ta sig ur det till synes destruktiva handlandet. 'Jag är sån här! Jag är ett offer. Jag är sjuk!'

Inom religionerna finns åskådliggjort lidande och ställföreträdande lidande. Inom den kristna kyrkan är Jesu lidande och korsfästelse med sitt ställföreträdande lidande central.

Fysisk smärta (som orsakar lidande) är bara besvärligt om inte de lidande har en fallenhet för fysisk smärta. Fysisk smärta föranleder ju lidande. Detta faktum kan användas till att man av egen kraft tillfogar sig fysisk smärta så att en motvikt mot en inre smärtan skapas. Eller att man förkroppsligar den inre psykiska smärtan i en fysisk skada. (Skärning) Att ha den yttre smärtan som motvikt mot det inre lidandet. Skärande unga flickorna har ju som motiv ett inre lidande vars smärta de önskar beskriva och motverka genom denna skärning. Självmordspatienten önskar visa omvärlden hur han lider. Men samtidigt finns där ett önskan om att befria sig från smärta, att fly smärtan och kanske också att fly ansvar.

När lidandet utvecklas i djupare riktning och blir ett sätt att lämna realitet och verklighet går man över gränsen till neurosen eller till och med psykosen och kanske fram till den djupare själsliga sjukdomen.

I det dagliga lidande däremot, i vardagssaker och i de gängse umgängesturerna som till exempel kärleken, härskar det njutbara lidandet. Där trivs många i ett självpåtaget lidande.

Benny Holmberg

http://www.youtube.com/watch?v=0qv88wKEA5M