Jag levde före revolutionen sovande med fagra kärleksbon i lindor runt hårsvallet och skuldrorna. Duva, nu när du kommer dråsande, kommer du sent men du kommer efterlängtad.Ömmande lust och ömhet så långt gångna hittills, att inte ens döden, den knatten, urskiljer oss från de vidlyftiga. Ett svävande behåband lite ovanför din hand. OCH FRAGRANSERNA. Djärvt nära i din kordiala famn med inbillningskraften hos en drogad. Du vill låna och drapera min själ över den upphöjda avgrunden, en sinnesvärldarnas himmelssäng lika förgänglig som mitt njutningslystna sköte. Vår alldeles dyra syn är blindheten inför vår ork och ortodoxa livsstil. Att älska magnifikt, det är att älska när döden inte finns som ett dragplåster.
Jag och du skulle aldrig ströva i skogsmark, bli förtrollade av daggen, fösa ned varandra i åkerlappen. Vi skulle inte bli frön före mull. Vi åtrår havet och saltet som ska stänka upp när vi allra mest anar det. Du och jag spirar i smäckra flodbäddar med smakerna brustna och skälvande av den andres ensamma ljuvlighet.

Att bli tvilling är en känsloansträngning. VÄSEN. OVÄSEN. Så hör, min hjärtevän, hur högsommarvärmen ljuder som en borttynande koskälla från den yttersta hagen. Pulvret från solen drar sina andetag hetsigare utanför ladugården. Vi svalkar oss långt från en svanfamilj. Allra helst de dygn vi inte ens kan stå ut med oss själva under bryggan. När någon talar, dras läpparna isär. Mellan oss finns också kyssar. Min förtröstan om vilan. Färsk, blottlagd, erkännsam när den vidrör oss båda. Tystnaden ett intet. Min höft mot din. Min åstundan. Din beröring. Jag naken. SMÄRTA ÄR ETT SMÖR. Ingen någon känner är robust nog eller svag nog inför den kärlek jag närmar mig på nätterna. Genom fönstret mandelträdets sötbittra doft och förtret droppe för droppe på glänt i dunklet. Ingen någon känner vill den kärleken ont, hur skulle de kunna förmå sig till det när alla är självupptagna? Ingen någon känner har ett ovanligt förhållande. För hur skulle någon kunna ha det när alla är vanliga? Och över mig lila fallande stjälkar, näpna vitlila fyrkantsblomster att strö för vindarna vid Saltsjöns kajkant. OCH PÅ DET SJÄTTE. Kärleken klär om och där finns någon. Är det du som anländer vid fönstret? Nej, inte du, du är ingen blomma. Vår gemenskap blir övergiven som vår omöjlighet, den enda vi känner. Räcker tiden till för oss? Nej, aldrig för ett hem jag inte vet är du. Vem är du i sammansmältningen, aldrig sinande? Vi går inte längre än till varandra. Vi måste vidare och vi går undan. Ingen möter någon som inte finns. Den lortiga mattan rullad runt min kropp. Mina tårar är klippblock.. Du samlar dem inte i dyrbara ämbar att bära över stilla floden Djepna. MED SYNENS FÖRSYN. Kunde vi aldrig tro att kärleken med sina harhjärtan hade något till övers för oss, ett led i fördärvet? Värjda kärleksslag med bara händerna. Att bli olycklig ären fulltidsbedrift. Märg nynnar in hjärtesorg i visan. Ändå, förgrymmade liv, räcker vi till?Åtrån. En enda ynka tafs ur guldet. LÄNGST BAK PÅ TUNGAN. Jag kommer att älska dig de dagar när ingen annan är i närheten. Tårarna trycks ner i Läpparnas hav. Intigheten är ett oröjt hinder. Allt och inget upplöst. Ingen försvinner. Här är du nu, och omvänt, omsvärmad av prunkande ynnest att avstå den som tros länsa dig på korn och kärna. Tvekar du? Kom in i tomaterna.. Kärlek som vill mäta sig med tiden.

BOEL SCHENLÆR