Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör förpassas till sagans och mytens värld tillsammans med trollen, jättarna och Fenrisulven, menar andra att dessa galna krigare med kopplingar både till shamanismen och till den fornnordiska trolldomstraditionen faktiskt har funnits.

En av de största och mest kända bärsärkaätterna i den nordiska sagolitteraturen torde vara den isländske skalden och hövdingasonen Egil Skallagrimssons släkt. Egils farfar, med det märkligt klingande namnet Kväll-Ulf är den förste som omtalas som bärsärk i denna mustiga släktkrönika från 1200-talet.  Farfaderns namn kom av hans evinnerliga rännande som varg ute på nätterna, vilket gjorde honom mycket kvällstrött och lynnig till temperamentet. Anlaget gick sedan i arv till Egil Skallagrimssons far Skallagrim Kvällulvsson som blev så förblindad av vrede när raseriet föll över honom att han under ett bollspel höll på att dräpa sin egen son och därmed göra sagan om Egil mycket kort. Egil räddades den gången av en storväxt tjänstekvinna som genom trolldomsord lyckades avvärja faderns dåd, men som kort därefter slogs ihjäl av den ursinnige fadern.

Med sin bok Det postsekulära tillståndet, som kom ut i höstas, bidrar Göteborgsteologen Ola Sigurdson med en stark näringsinjektion till den svenska religionsdebatten. Ämnet gäller frågan om religionens status i vår postmoderna tid. Är det så att sekulariseringstesen, som säger att religiositeten gradvis försvinner i takt med att vi blir alltmer upplysta av den moderna tidens vetande och materiella välfärd, inte visar sig verklighetstrogen? Är det snarare så att religionen är en kraft som under 1900-talet varit undertryckt men som nu återkommer i vår postmoderna tid? Men hur återkommer religionen, som politisk fundamentalism eller som en mer blygsam individualistisk nyandlighet? Även om nyandligheten låter sig domesticeras inom ramen för privata livsval - och därmed inordnas i den givna ordningen - så är religionens poliska roll mer svårhanterligt. Många oroar sig över fundamentalism och religionens destruktivitet. Den "nya ateismen" med författare som Richard Dawkins motiverar sitt motstånd mot religion genom att framhåll dess negativa verkningar. Alltför ofta hör man hur ateister slentrianmässigt likställer religion med maktmissbruk och förtryck.

Vad skulle det innebära att tänka oss politikens ontologi? Som ett politikens ursprung? Före värdeomdömen och olika politiska ideologier och partier. Frågorna ställs av översättaren Sven-Olof Wallenstein i efterskriften till Giorgio Agambens Homo sacer. Den suveräna makten och det nakna livet (Homo Sacer Il potere sovrano e la nuda vita) som i dagarna kom på svenska (Bokförlaget Daidalos). Boken som mötte sitt ljus 1995 var inledningen till en serie, kallad just homo sacer, och omfattar idag fem böcker - den senaste kom 2008, Il sacramento del linguaggio. Archeologia del giuramento.

1.      Kroppen håller fast världens existens och grundlägger tingen, inklusive deras bortvända sidor, genom det med varje ögonblick uppkommande behovet av ett låst perspektiv. Men kropp och ting förblir likartat frånvarande från sina egna bestämningar, dvs. parallella enheter.

2.      Om din ena hand rör vid din andra känner den av vad den sistnämnda har att berätta, dvs. den läser den andra handens läsning medan en tingens cirkelrörelse pågår mitt bland de ting vi kallar "kroppen".

3.      Du tar en kopp i din hand. Basen i din själ för denna enkla typ av handlingar är materiens revolt mot materien. När handen lyfter koppen följer själen efter sig själv, mångfaldigt, och hjärtat svämmar över av gångjärnets rost.

Visserligen är det så att filosofi är någonting mer än studiet av en rad, mer eller mindre, kanoniserande filosofers synpunkter. Som Lars Svendsen påpekar, handlar filosofi till stor del om en individuell angelägenhet, som var och en måste söka egna svar på.[i] För att analysera Platons tes: "Om man vet det rätta så gör man det rätta", bör man emellertid, utifrån mitt historiskt kritiska perspektiv och enligt mitt förmenande, först fråga sig vad Platon själv egentligen menade med "rätt vetande" respektive "rätt handlande". För detta ändamål har jag använt mig av tre filosofiska översiktsverk samt Platons dialog Gorgias. För att hänvisa till dialogen Gorgias använder sig Platon av en rad alternativa formuleringar, av ovan nämnda tes, som till exempel: "om det vore nödvändigt att antingen göra orätt eller lida orätt, skulle jag välja det senare",[ii] "Jag hade alltså rätt i att säga att varken jag eller du eller någon annan människa hellre skulle vilja göra orätt än lida orätt", "den som gör orätt är olyckligare än den som lider orätt" eller "det är skamligare att göra orätt än att lida orätt".[iii]

Mystiken har fått en renässans, den har blivit ett populärt sätt att söka sin andlighet. Vare sig man studerar medeltida mystiker och helgon, går på pilgrimsvandring eller åker på retreat handlar det om att hitta Gud genom att på djupet upptäcka sig själv. Mystiken kan ses som en motståndsrörelse mot det moderna projektets materialism såväl i historien som idag.  Mystiken betonar till skillnad från traditionell religion en direkt kontakt med det heliga, ett hänfört ibland extatiskt varseblivande av alltings enhet och av verkligheten sådan den är. Men mystik behöver inte alls innebära outsägliga extatiska upplevelser eller i första hand handla om föreningen med det gudomliga. De flesta mystiker lägger större vikt vid etik och den vardagliga livshållningen där kärleken till andra människor är det viktigaste. En av dessa framträdande mystiker var Simone Weil som levde under en turbulent tid. Under sitt korta liv upplevde hon två världskrig och hon drevs av ett glödande engagemang för fattiga och utstötta människor

Går man från Domplatz - där universitetet Luther studerade vid för övrigt är sammanbyggt med själva katedralen - in i den vindlande och vackra medeltidsstaden Erfurt och dess trånga gränder via Kettenstrasse och Paulstrasse kommer man fram till Predigerkirche. Det är ytterligare en av stadens alla medeltida kyrkor, byggd i grå sandsten och rest av Dominikanerorden kring år 1270 och framåt. Klostret är raserat. Endast ruiner återstår, men kyrkan är ovanligt intakt och välbevarad. Det är en av tiggarordnarnas klassiskt rena och nästan avskalat asketiska kyrkor. Arkitekturen är avklarnad i linjerna, enkel och stram utan minsta ansats till prål. Dess inre får överraskande och ovanligt nog sitt ljus från fönster som öppnar sig uppe mellan takvalven och ger hela kyrkorummet en ovanligt mild, lite trolsk stämning när solen leker med dammkornen och starkt lyser upp det ena korsvalvet. Resten av valven vilar i skuggornas lockande dunkel.

Här verkade Mäster Eckehart som prior.

Att stiga in i döden med berått mod äger både för och nackdelar. Att för egen hand avsluta sin tillvaro innebär att man inte kan uppleva konsekvenserna av sin handling. Han tänkte på detta och insåg att här förelåg en iögonfallande inkonsekvens om handlingen syftade till att ge respons. Om själva avdagatagandet var ett rop på hjälp. Oberoende av vilka svar och vilken sorts reaktioner handlingen kunde tänkas generera så fick man inte någon möjlighet att ta del av dem. Detta var en motsägelse i en självmördares resonemang. Om man nu förutsatte att denne tog sitt liv på grund av att han ville ha respons på det faktum att han överhuvudtaget existerade. Att han ville bli sedd i sitt elände. Att folk skulle få upp ögonen för hans outgrundligt hopplösa tillvaro. Att inga utvägar fanns för honom åt något håll annat än att lämna denna värld.

När han tänkte på sig själv insåg han att hans liv ägde inte någon konsistens överhuvudtaget. Det fanns bara skrotvärdet kvar. Hans skröpliga kropp, hans eländiga minnen och hans sorg och ångest var outhärdiga storheter. Att bära den gamla omhuldade sorgen som var solkig och nedkladdad av ångesten och detta i denna skröpliga kropp utgjorde en skamlig och rent av tröttsam historia.

Helighet och mystik har varit och förblir viktiga dimensioner i religionens värld. Behov av andlighet och helighet tycks kvarstå även när sekulariseringen tilltagit. Trots ekonomiska kristider och miljöhot konsumerar och reser vi runt i världen som aldrig tidigare. Men människan måste förr eller senare företa en inre resa, den svåraste men samtidigt den mest avgörande av alla är resan till sig själv. För att underlätta denna har människor i alla tider företagit pilgrimsfärder, vallfärder till heliga platser. En pilgrimsresa som under hösten tilldragit sig ett enormt intresse har varit att färdas för att närvara då reliker tillhörande Thérèse av Lisieux turnerat i England.

Teilhard de Chardin (1881-1955) - fransk jesuit och paleontolog - var i ropet för några årtionden sedan. Han förenade de till synes oförenliga riktningarna darwinism och kristendom i en religionsfilosofisk hypotes om människans utveckling till en övermänniska, som i ett Omega sammansmälter med Gud. Enligt den lärde jesuiten var Jesus, Guds son, ett första exemplar av denna övermänniska.