Ett krig som aldrig tar slut i den selektiva likgiltigheten

Klockan är halv elva i Stockholm, och säkert på många andra ställen också, men här i Stockholm är det den varma gemenskapen som får tiden att gå.Bättre fly in i det man själv kan förstå, och den ständiga rädslan för att få det egna besudlat bibehåller ett nästan paniskt krav på gemenskap. Gemenskap som är selektiv. Hur selektiv får man bli? Det är viktigt att formulera frågan; hur selektiv får man bli på en skala?

Medan människor dör utan att vi kan göra något åt det, får vi läsa om vilka kräftor som är ätliga och inte, vilka födelsemärken som är farliga och vilka baciller som finns i vattnet i år. Baciller som gör att våra barn blir illamående.Ganska selektivt låter det som, när klockan slår över Stockholms gator. Men, bättre fly än illa fäkta, och vi låter kyrkklockorna svänga fram och tillbaka medan vi sjunger sånger om vår selektiva, absoluta fullkomlighet, den som så lätt blir till likgiltighet.Medan tiden går och ingenting är nytt under Stockholms sol, inte ens när den bränner upp huden så att man får svårt att röra vid den.
Som vi gör varje sommar, ingenting nytt, mer än att detta är en relativ smärta. Man skulle istället kunna välja att t ex gråta som ett barn som är väldigt rädd för solen, som får ont på obestämd plats, i obestämda leder av obestämda anledningar. Mest för att det är den gemensamma världen som är febern, på obestämd plats, fast här i Stockholm får man ju fortfarande röka på uteserveringar. Detta är en bonus.

En nostalgisk Europabonus i lagom destruktivt syfte, mer för nostalgin än för tjäran och nikotinet är den destruktiv, mest för nostalgin är den en bonus. Sju-raka-lucky-strike-och-en-långpromenad-genom-stan, ger destruktivitet när Storkyrkan sjunger sin allmänna klagovisa genom dimman. Vi har alla vår religion, vi är alla selektiva.

Medan världen förändras där man inte kan se den för febern och dimman, där man förvisso kan se så mycket annat, men då gör det ont i obestämda leder. Ändå, för att strukturera för er i dimman, så tror jag helt onostalgiskt (allt har en lag), att A leder till B, leder till C. På vårt romerska alfabet, och om man hittar det ena så får man det andra. Liksom på köpet, stå på egna ben, på köpet liksom som en bonus. Stå på egna ben och växa upp och dimman lättar och tvärflöjten kommer in och är det inte det som är vår Europabonus; att få tycka att det är vackert? Höga toner, som ett kvinnligt stridslarm i natten.

Eller kanske på dagen, det spelar ingen roll, världen har feber och den rasar både dag och natt. Och sextiofem människor döda i Qana (nostalgi) och tretton...arton...gärna barn, stå på egna ben, och någonstans måste någon kunna förlåta.

Faktum som är svåra går aldrig riktigt fram (selektiv likgiltighet). Faktum som är svåra och går rakt in i själen går från A till C direkt utan att fråga, och lagen är bruten och endast febern består. Alldeles intakt i obestämda regioner av kroppen som är bräckligare än man tror. Bräckligare också om man bryter lagen och föder insikten som en gödgås (faktum-faktum rakt ned i halsen), stå på egna ben med obestämda leder. Även om man inte vill, så måste man. Man kan också välja att kalla det för empati. Men empatin är i sig även den en form av självgodhet. Som i sig är en slags förundran inför mänskligheten, den egna. Den egna och selektiva, där tiden går och blir till en evighet här i Stockholm.

Man vill hjälpa för att hjälpa sig själv, och alternativ ett blir till alternativ två enligt lagen, det är matematik, och säkert är vi mycket lyckligare än alla andra på den där skalan. Skalan som inte är selektiv utan självupplevd och säkert höjd långt ovanför dimman och febern, höjd till dit där man kan se, där man kan ta på det som gör ont. Där man kan smeka och lindra med händerna, klappa och krama om helt påtagligt och på riktigt. Där det obestämda får sin Aristoteliska form, eller får sin form från Platon bara av att prata om det. Det blir Europeisk-bonusnostalgi medan den brännande solen har gått ned för länge sedan och alla Stockholmare sitter hemma och leker med sina barn, som är alldeles levande och påtagliga och går att krama på. Empati. Empati för alla som inte kan förenas utan sitter fast i stridselden.

I stridselden där de kan mötas, men inte förenas. Empati för de sju svåra åren då det bara regnade gräshoppor och inget annat, inget som kunde skingra dimman så man kan stå på egna ben och lokalisera. Stå på egna ben och så havre som inte brinner upp och äta flingor till frukost, flingor med mjölk.

Men som medveten medborgare i gemenskapen får man inte tappa fokus, man måste lokalisera. Lokalisera det man aldrig kan förlåta så att man kan ta på huden, så att man kan få sova även på morgonen, vakna och stå på egna ben, och förena sig på obestämd plats kanske, kanske genom febern.

Kanske finns det inget annat sätt. Inget annat sätt än att så havre under stridslarmen, under mistluren och böneutroparen som väcker på morgonen så att man inte kan somna om. Dimman lättar först när tvillingarna förenas. Man får smeka sin egen hud till sömns, i väntan på.

Ida Thunström