Illustration: Ida Thunström

Du skall icke göra dig några bilder...

Islams bildförbud har diskuterats i media allt sedan de danska Muhammed-karikatyrerna. Tidningen Kulturens Simon Sorgenfrei visar hur man även inom judisk och kristen tro har haft ett ambivalent förhållande till bildframställning.

Islams bildförbud har blivit en vedertagen sanning och ett ämne som allt oftare diskuteras i media. Föreställningen om ett bildförbud har sin grund dels i en förekommande ovilja gentemot avbildning bland muslimer och dels i en generaliserande syn på islam. Det finns idag mer än 1,3 miljarder individer som på olika sätt menar sig vara muslimer. Dessa tolkar sin religion på olika sätt. Islam ser olika ut beroende på var, när och av vem den levs och uttolkas.

De utopiska socialisternas ädla ideal var inte tillräckligt för att skapa ett jämlikt samhälle, hävdade Marx och Engels, som i stället baserade sin kommunistiska vision på handfasta teorier utifrån produktionsförhållanden och produktionsutveckling. Klasskamp och vetenskapligt anlagd teori behövdes för att på sikt skapa det efterlängtade lyckosamhället.

Under andra hälften av 1800-talet blev det kommunistiska manifestet (1848) riktningsgivande för industrisamhällets radikala krafter. Den utopiska socialismen kom att betraktas som diffus och drömsk och förpassades till historiens bakgård.

Men marxisternas hårda dom över den utopiska socialismen, med företrädare som Robert Owen, Saint-Simon och Fourier, har på senare år allt mer börjat ifrågasättas. Marxister som Ernst Bloch och Herbert Marcuse (en av 68-rörelsens ikoner) vände sig mot svartmålningen av de tidiga socialistiska tänkarna, och med tiden har fler och fler börjat framhålla den utopiska dimensionen i allt socialistiskt tänkande och poängtera hur viktig den faktiskt är.

Ett krig som aldrig tar slut i den selektiva likgiltigheten

Klockan är halv elva i Stockholm, och säkert på många andra ställen också, men här i Stockholm är det den varma gemenskapen som får tiden att gå.Bättre fly in i det man själv kan förstå, och den ständiga rädslan för att få det egna besudlat bibehåller ett nästan paniskt krav på gemenskap. Gemenskap som är selektiv. Hur selektiv får man bli? Det är viktigt att formulera frågan; hur selektiv får man bli på en skala?

I

Det var den tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804) som i den till formatet oansenliga broschyren "Vad är upplysning?" år 1784 formulerade frågan: "Lever vi för närvarande i en upplyst tidsålder?" Svaret han själv gav löd: "Nej, men i en tidsålder av pågående upplysning."

Väsentligare för dagsdebatten, såväl dåtidens som dagens, är Kants mycket enkla sätt att definiera den viktigaste principen för ett självständigt liv, inspirerad som han var av upplysningens patos.

"Sapere aude!" Alltså: "Våga kunskap!" skrev Kant."Ha mod att använda dig av ditt eget förstånd! - så lyder upplysningens valspråk."

En portugisisk karack

Imperialism. Ordet luktar sjuttiotal. För många är det ett passerat stadium. Imperialismen tog fart när karacken gjorde det möjligt att korsa Atlanten och upphörde ungefär samtidigt med att man slutade bygga eternithus i Sverige.

Eugene Delacroix, La Bastille

En idéhistorisk exposé över den franska revolutionens honnörsord

Det är näst intill omöjligt att bilda sig en rättvisande uppfattning om den enorma betydelse som den franska revolutionens berömda slagord "frihet, jämlikhet och broderskap" har kommit att få för den politiska idéhistoriens utveckling under de senaste århundradena.

När deklarationen om mänskliga (mannens) rättigheter utropades år 1789 blev den i själva verket till en allenarådande symbol för den moderna tidens politiska ordning. Men inte alla tänkare tilltalades av dess hävdvunna ideal. "Den första företrädaren för den moderna konservatismen", engelsmannen Edmund Burke, var en av dem som ställde sig starkt kritisk till revolutionen. Han menade att den bara skulle leda till ytterligare kaos och ofrihet, eftersom grundvalarna i ett samhälle inte kan förändras i ett slag. I Tankar om franska revolutionen (1790) skriver han: "När jag förnekar deras [förespråkarna för den franska revolutionen] falska rättigheter och krav, är det ingalunda min avsikt att kränka de rättigheter som är verkliga och som deras förmenta och falska rättigheter i grunden skulle tillintetgöra". Vid ett första påseende kan denna utsaga påminna om de liberala doktriner som utarbetades vid ungefär samma tid. I en passage menar Burke att "allt som den enskilde kan göra för sin räkning, utan att inkräkta på andra, det har han rätt att göra, och han har rätt till en rimlig del av allt vad samhället [...] kan uträtta till hans fördel. I detta kompanjonskap har alla människor lika rättigheter, men inte rättigheter till samma ting". Sannolikt avser Burke här familjen - den enligt konservatismen minsta samhälleliga enheten - när han talar om "enskilda rättigheter". Men någon jämlikhetsiver av modernt snitt vittnar hans ståndpunkter knappast om.

Illustration: Ragni Svensson

TEMA ÖST-VÄST

Det sägs ofta att Turkiet har varit in Europe men inte of Europe, men finns det en europeisk historia utan Turkiet? Sveriges generalkonsul i Istanbul, Ingmar Karlson, går till grunden med Turkiets relation till Europa.

I våra dagars Turkiet föddes och verkade historieskrivningens fader Herodotos liksom Strabo, den förste geografen och Aesopus som inspirerade La Fontaine till dennes fabler. I Pergamon uppfanns det pergament på vilket antikens vetande nedteckandes och i våra dagars Antakya, fick Jesu lärjungar för första gången heta kristna. I Tarsus föddes Paulus och därifrån gjorde han sina första missionsresor till Anatolien och lade grunden till en världsomfattande religion. I Nicea, på den asiatiska sidan av Bosporen, hölls år 325 det kyrkomöte som fastslog vår trosbekännelse. Turkiet är inte bara en del av europeisk historia utan även väsentliga beståndsdelar av vårt historiska, politiska och kulturella arv.

De osmanska sultanerna betraktade sitt välde som efterföljare till det romerska riket och efter erövringen av Anatolien kallade de det för Rum. Mehmet erövraren, som intog Konstantinopel 1453, blev keysar-i-Rum. Uppblandningen med den inhemska befolkningen skapade en unik symbios av västerländsk och österländsk kultur.

Det osmanska riket hade länge sin tyngdpunkt på Balkan och bestod av folk som tillhörde fyra trosriktningar: muslimer, judar, ortodoxa samt armeniska kristna. Under större delen av sin historia var det osmanska riket en viktig faktor i den europeiska politiken. Sverige styrdes under fem år från Bender och på julafton 1739 ingicks ett avtal om fred, enhet och vänskap vilket var osmanernas första avtal med en kristen stat, något som också gav Sverige beteckningen Turkiets äldsta vän och gav Sveriges ambassadörer i Istanbul företräde framför andra makters representanter.

I det fredsfördrag som undertecknades i Paris 1856 efter Krimkriget erkändes det osmanska riket som en del av den europeiska maktbalansen och gavs rätten att ”take part in the benefits of international law and the Concert of Europe”.

Om Gayatri Chakrovorty Spivak

Bilden av dagens samhälle som ett som mer och mer antar formen av en mängd fragment; ett större utbud inom fler områden och med allt högre hastighet i informationsflödet. Ett där var och en förväntas vara insatt i ett flertal och ständigt ökande antal områden. Nytt? Nej. Men det är utifrån detta det är intressant att närma sig Spivak.

Hon föddes 1942 i Calcutta i Indien och gick ut med toppbetyg och med en specialisering i engelska och engelsk litteratur, vidareutbildade sig i England och fortsatte sedan till USA där hon doktorerade på Yeats. Nu undervisar hon och är internationell kritiker inom dekonstruktionen och marxismen ur ett feministiskt perspektiv. Det som gör litteraturkritikern Spivak speciell och kanske vid första anblick mer komplicerad än andra dekonstruktionsteoretiker, är att hon inte endast håller sig inom ”sitt” fält, utan också tar sig an att studera de filosofiska, ekonomiska, kulturella och historiska fälten, tematiskt tydligt i hennes A Critique of Postcolonial Reason (1999). Hon kritiseras inte sällan för detta, men hon går inte utanför ramen för sakens skull. Tvärtom. Spivaks tillvägagångssätt motsvarar hennes sätt att ta till sig dekonstruktion och marxism.  

Illustration: Ragni Svensson

Renässansen höjde taket. Man kunde andas friare. Man vågade vara mer sant egensinnig, mer storsinnad och mer djupsinnig än tidigare. En genomgripande pånyttfödelseanda var på väg, men den katolska dogmatismen och politiska och religiösa maktstrider gick inte att undvika. Under 1500-talet härjades Frankrike av hugenottkrigen, och under detta århundrade verkade en av Västerlandets storslagnaste tänkare genom tiderna, nämligen Giordano Bruno, född år 1548 i Nola, en landsortshåla inte långt från Neapel. Redan i tonåren blev han en dominikanbroder. Han studerade flitigt och läste även litteratur som närmast kunde anses vara kättersk, bland annat av Erasmus Rotterdamus. Vid 26 års ålder var han tvungen att fly efter att ha gjort sig omöjlig inom sin orden. Han kallade sig själv ”en akademiker utan akademi” och trodde att han skulle finna en viss frihet hos kalvinisterna i Genève. Men här var man lika dogmatisk, inkrökt och inskränkt som hos de mest inkvisitoriska katolikerna.

Ariosto kunde skriva sitt epos Orlando furioso, som i sin handling berör myter om antika gudar och gudinnor, i början av 1500-talet, och Botticelli kunde år 1485 skapa sin berömda målning Venus födelse. Lorenzo de’ Medici såg till att skriftsamlingen Hermes Trismegistus, som innehåller egyptisk visdom i senantik tappning, översattes av Ficino, som Bruno läste och inspirerades av.

En ung Ellen Key. Foto: Ellen Keyinstitutet

Den grekiske Eros befinner sig långt ifrån den lille söte puttin Amor.1 För grekerna var Eros en ”stor demon”, eftersom allt demoniskt är ett mellanting mellan gud och människa, som Diotima säger till Sokrates. I Diotimas tal används metaforer från den jordiska och fysiska kärleken för att beskriva vad tänkandet verkligen är. Där finns en glidning som lämnar det öppet huruvida kärleken till nästan och kärleken till det sköna och det goda står i ett hierarkiskt förhållande till varandra, eller om det är möjligt att se dem som samma sak. Eros är tänkande. För Platon, i Diotimas version, är Eros själva filosofin.  Eros är inte endast det sexuella begäret, han är den aktiva kraften som sådan. Därför har Eros ett dubbelt liv i den grekiska litteraturen, både som antropomorf Gud, men också som den sexuella attraktionens utommänskliga kraft som finns i varje levande varelse. Allt som rör sig och andas är under påverkan av dessa krafter.