Funderingar kring Diamanda Galás vokala konst.

Om det är möjligt att författa en kommentar över döden är det också möjligt att skriva om Diamanda Galás. Min text vill inte informera eller porträttera den amerikanska sångerskan och performer. Diamanda Galás är tillräckligt berömd, även i Sverige, så jag lämnar denna ära till andra duktigare musikskribenter. Jag skriver inte om Diamanda Galás, jag skriver till henne.

Ändå är denna artikel inte ett riktigt brev, utan en kommentar, en kommentar i den bibliska benämningen, ett breviarium kring alla möjliga paradoxala associationer som hennes röst, texter och perfomances, bildar i mig, i mig den som skriver, som skriver till Diamanda Galás.

En inspirationskälla? Nej, snarare en hyllning, en hyllning till Diamanda Galás som också vill vara en hyllning till kärleken och döden, genom mörkret och ljuset, till det där ljuset som Lucifer, ljusbärande mörkrets furste, Guds mest glänsande ärkeängel, för med sig ända intill Helvetet.

Ett Helvete som är lågor, smärta och skrik... men också ord. Ord av kött, inkarnerade på samma sätt som för Jesus:

Ord av kött, inkarnerade på samma sätt som för Jesus:

" -I wake up and I see the face of the devil and I ask him: What time is it? And he says: How much time do you want? -"

Diamanda Galás konstnärliga äventyr är ett skrik vid graven. Från "Wild Women with a Steak Knives" till "Schrei X" är Galás röst en ren och tom grav; den nyfikna lyktan som profanerar denna grav hittar ingen aska, ingen mumie, ben, bindor, prydnader, inga runor eller biografier av/om de döda. Denna röst förblir en gåta, en tyst dunkelhet för lyssnaren.

Jag försöker minnas någonting ur Diamanda Galás infernaliska, blasfemiska bibel (hennes texter), det finns enbart en enda riktig "sentens", en grundsats, bland dessa skräckinjagande texter, en enda som, på ett tydligt sätt, definierar hennes konst och som samtidigt förenar döden med kärleken:

"We are all HIV positive"

En sann grundprincip. Vi kan förstå den utan hjälp av heliga skrifter ty den är skriven överallt. Kärlek och död skärskådar varandra i det förvärvade immunbristsyndromet som i konsten, och vi blir besvikna i vårt behov som vill att en av dem triumferar över den andra i slutet, för att befria oss ifrån ångesten.

All balans är fyllt av ångest, sjunger Diamanda Galás i "Saint of the Pit". Om vi, enligt Diamanda Galás, genomskådar denna konformitet: begärets obeveklighet jämställd med gravens obeveklighet, då kan vi analogiskt tolka förhållandet mellan dessa två "allsmäktiga" drivkrafter: kärleken är lika hård, oböjlig, obarmhärtig som döden.

Det blinda begärets drivkraft är glupande i självironiska verk såsom "The Sporting Life", bottenlös, liksom döden, som i "Vena Cava". I "Masque of the Red Death" är begäret jämfört med AIDS: benens förruttnelse, blodets skrik.

Hos Diamanda Galás njuter Gud själv av begäret, hans röst talar i hennes skrik, i hennes schizofrena ljus. Ändå är Guds begär en svartsjuka, en hebreisk "kanná", den ursinnige kärleken. Det är den bärsärk (mytiska Odens krigare) som den darrande sviktande kärleken förblindar. Detta belyser Guds omåttlighet mer än allt annat våld.

Alla bilder är tagna från Diamanda Galás skivor.

En Gud "kanná", förskräcklig älskare som lider och ger samtidigt försteg åt lidelsen, en kärlekseld som slukar den älskade ända intill askan såsom i oratoriet "Plague Mass".

Diamanda Galás sjunger, hon sjunger och skriker, en gräns mellan skrik och sång omintetgörs i hennes grymhets teater, i hennes delirium fyllt av ords fragment som bara en kvinna, en mystisk kvinna kan behärska. En mystisk kvinna som talar blasfemt genom delirium och häxeri.

Diamanda Galás är en feminist som förlöjligar Judih Butler. Hennes språkliga fonem och fragment liknar språket hos mystikerna eller libertinerna. En blandning av Teresa från Avila och Markisen de Sade.

Mitt i torkans historia, där kvinnan definieras som en ofullständig man utan egen status, finns en liten oas. Låt mig citera en filosof bland de mest betydande i vår tid, Luce Irigaray. Hon påstår med rätt att kvinnan historiskt har funnits bara i det som hon kallar "La Mistérique" (mystik/mysterium... ungefär). Detta är den enda platsen där mannens (och jagets) tyranni inte längre råder. Den enda platsen där "hon" talar och har företräde, och den enda platsen i den västerländska historien där kvinnan talar och handlar, också i offentligheten, språkades i klosterna. Och det finns inget annat språk mer fragmentariskt än det hos mystikerna.

"Att en kvinnlig föreställningsvärld förkastas och utesluts får säkert kvinnan att uppleva sig själv endast fragmentariskt i de svaga överdrifter i en spegel som (det manliga) subjektet tagit över för att "fördubbla" sig själv -". Så skriver Luce Irigaray i "Ce sexe qui n'en pas un", 1977.

Det som kännetecknar Diamanda Galás absurda musikaliska teater är en mystisk och andlig tomhet, en tomhet som hon försöker uppfylla med Gud. En Gud som i själva verket är en anti-Gud. Heliga skrifter, psalmer, spirituals fördärvade, och tömda ur allt traditionellt religiöst innehåll såsom i "The Singer". Om ingen någon Gud finns kommer hennes röst mer än någonsin att förbli gudomlig.

Finns det ingen mänsklig kärlek i hennes texter? Då är ordet (i Galás) kärnan till en änglalik kärlek. Jag överdriver.

Men jag undrar: hur kan det extrema (i kärleken och i döden) utsägas om inte med hjälp av skrämseln? Bara i allt det där som virvlar oss bortom alla våra egna gränser finner vi en sanning, en sanning som ekar i Guds obarmhärtiga tystnad.

Diamanda Galás röst är en katalog över alla möjliga vokala, eller åtminstone orala tjut, snyftningar, spasmer, kräkningar, gnäggningar, spel med läppar och kinder, gurglingar, kvävda klaganden, viskningar och väsningar, och liknar en psykos, skriket som fyller luften på ett dårhus, krigsskriket, urvrålet eller smärtans, kärleksdödens.

Vi vet att hon sällan improviserar under sina perfomances, vi vet att hon studerade som sopran vid olika musikskolor, vi vet att hon kollaborerade med Mauricio Kagel, Jannis Xenakis, Vinko Globokar och flera andra konstmusikens "avantgardister". Vi vet att hon är amerikanska, född av grekiska föräldrar som motarbetade hennes beslut att bli sångerska redan som tonåring, vi vet att hon finansierar John Giornos stiftelse i San Francisco och olika "radikala" forskningar och verksamheter om AIDS sedan hennes bror dog av sjukdomen i mitten av 1980-talet. Vi vet att hon har publicerat många skivor, att hon spelade och regisserade film och video, visade sina bilder i flera utställningar, vi vet att Diamanda Galás deltar i många turnéer världen över (i Sverige har hon varit flera gånger). Men vi vet så lite om meningen i hennes konst.

En konst som inte enbart är musik, ord och teater, utan sammanfattar allt detta och mycket mer i en unik konstform som inte låter sig kodifieras men som ändå är närvarande och bebor vår samtid genom att artikuleras genom sin egen (Galás) subjektivitets djupaste och gränslösa nivå. På detta sätt är musiken hos Diamanda Galás mer samtid än hos många andra, åtminstone på den amerikanska scenen.

Galás orfiska och söndersprängda röst, som väcker vrede eller förtjusning hos oss som lyssnar, finner sig aldrig i någon form av virtuositet. En "skolad" röst som ändå gör tabula rasa av all frivol esteticism för att finna en uttrycksform i det brutala, i det underjordiska, i kroppens akustiska klänglådor av mindre ädel börd.

Diamanda Galás är en blixt som urladdar sig, men hon är närmare det s.k. normalitet än de flesta bland oss:

- The true meaning of the slogan "we are all HIV positive" is not solidarity but the in-escapable fact that these "people" are not deviant phenomena. This situation is the norm. Death is everywhere in life, the aids people is not fetishising a situation. It is exposing the cathedral of the death. The strategy is not dialectical -liberation vs. control, unconscious vs. conscious, defiant vs. normal, sexual vs. castity. The strategy is catastrophic - pushing the situation to the limit. The strategy is to be categorisable as another star deviant. We are the norm. We are the twilight. -

För att något ska kunna ske, måste något försvinna, hoppets första gestalt är fruktan, fasan är det nyas första uppenbarelse. Diamanda Galás är en öken som inte är någon metafor, hennes röst är en resa som inte kräver annat än sig själv och sin egen andnings djupa tyngd. En resa med enbart sitt eget fotstegs vilda vind.

Djupt i sitt eget steg går hon, i skydd av en "säsong" (Arthur Rimbaud) som bara parodiskt är helvetets. Och det gör hon för att betjäna sin egen tid. Här griper minnet sig självt, fullständigt (skriket lösas i sång under tårarnas rasp) i allt minnes utplånande.

Den musikaliska strukturen i Diamanda Galás verk är mycket enkel. En röst, förinspelade "eko" av denna röst, elektroniska susar och pustar, några klaviaturs stämmor då och då, tystnad, en tystnad som skriket förlöser. Galás hypnotiska shamanism, hennes förmåga att uppnå, på riktigt, En trance på scenen, kulminerar i en själv-trascendens och fysisk transformation som påminner på nära hål om " Le Théâtre de la Cruauté" (grymhets teater) hos Antonin Artaud.

Är Diamanda Galás en anarkist á la Cage, eller á la Artaud? Vi kan inte jämföra Galás med Antonin Artaud eller John Cage men en likhet åtminstone från den politiska synvinkeln kan finnas, därför att anarkismen är draget hos alla dessa konstnärer. Anarkin - utopisk som politisk idé - kan bevaras och förverkligas genom konsten och den konstnärliga praxisen och erfarenheten.

Diamanda Galás uppdrag är i praktiken att ge konstnärligt uttryck åt revolten och insubordinationen. Om anarkismen är politiskt outförbar, är den utförbar på en konstnärlig nivå. Det är den konstnärliga strävan att förverkliga den "sanna" anarkin, genom att experimentera "på sig själv" den sanning och verklighet som är anarkins innebörd.

Nej, detta är icke en form av intellektuell sublimering av en utopisk politisk ideologi, tvärtom är det det enda sättet att bevara och föröka den levande och oemotståndliga kärnan av detta libertära budskap, och med ljud och bilder, ord och åthävor provocera "the human minds" för att leda dem till friheten.

Är det döden som ger den absoluta friheten?

- I dreamed I stuck a gun to my head and I dreamed I was lying down in a pool of blood....and they looked down at me and said: It's over now...now, at last he is in peace...Free...Free...Free...-

Kanske det, men bara på en symbolisk plan där död är synonym till förvandling:

- Stay awake, little pony, stay awake. Beat that sandman. Beat him again. Nonsense. Don't let that maniac come in herer. This is a Sacred place.  Kill  that cracker! Beat her to death and shut up, Mister! -

Ett väsentligt drag i Galás verk är ju att hon ständigt pekar vidare mot andra författarskap i det samtida: William Burroughs, Samuel Beckett, Antonin Artaud, Ferdinand Céline, Pier Paolo Pasolini och i det förflutna: Charles Baudelaire, Arthur Rimbaud, Tristan Corbière, men framför allt Euripides. Många av dessa "besatta" var på sina områden nästan lika omstridda och betvivlade som Diamanda Galás själv.

Man skulle kunna hävda att Galás påverkas av dessa "klassiker" enbart utav ett "maudit" (fördömt) perspektiv och därför är satanismen och dunkelheten i henne enbart en mask som enligt några skribenter skulle dölja en begränsade intellektuell erfarenhet av artisterna hon citerar (på gymnasienivå så att säga). Ändå är denna kritik, åtminstone delvis, ogrundad.

Jag finner hos Diamanda Galás, även som poet, ett allvar och en djupenhet som är häpnadsväckande för den som vänder sig till New Yorks eller San Franciscos vanliga konstnärliga kretsar. Galás är ingen undergroundperformer och inte heller en Beat-epigon, i likhet med Karen Finley t.ex. Diamanda Galás poesi uttrycker sig inte bara genom ord, utan också i förhållandet mellan röst och det sceniska utrymmet. Det förnimms som om hon vill att det som hon gör ska vara en bekännelse som kan uttryckas enbart genom sången (och skriket).

Dessa kontrapunkter eller snarare dialoger mellan rösten och dess eko påminner mer om de "cageanskorna" Joan LaBarbara och Cathy Barberian än Death Metal. Allt det här visar på ett sökande efter ett språk, ett uttryckssätt som uppfyller hela en själv. En strävan efter intellektet eller snarare ett "nous", en mening som ska vara människans skyddsängel.

Guido Zeccola

Vidare läsning
http://www.diamandagalas.com