Brödfödesförfattarnas glömda skatt

Skatter finns gömda och glömda i obskyra tidningar och tidskrifters publicistiska historia. Många av våra stora författare förtjänade brödfödan genom att skriva för just exempelvis veckotidningar. Bertil Falk efterlyser här kartläggning och återutgivning.

"Kritiken erkänner alltid sina fel till slut. Eller rättare sagt: kritikerna dör till slut och ersätts av andra. Efter trettio års föraktfull tystnad började alltså de 'intellektuella' att studera Lovecraft."

Citatet är från Michel Houellebecqs H.P. Lovecraft - Emot världen, emot livet. Den kom 2005 på svenska. 2006 har den följts av Mattias Fyhrs Död men drömmande. H P Lovecraft och den magiska modernismen (ellerströms). Det hölls en välbesökt Lovecraft-kongress i Årsta hösten 2005 med världspremiär på en Lovecraft-musikal översatt till svenska av Jenny Heldestad. Man kan fråga sig: hur kommer det sig att en smutslitterär författare, som avled 1937, och vars verk publicerades i de mest föraktade av amerikanska kioskmagasin, blir föremål för ett sådant intresse?

Stor inspirationskälla

Lovecraft, som läste Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga och Strindbergs Inferno och faktiskt kände till Stagnelius, kom själv att bli inspirationskälla för franska surrealister, för Jorge Luis Borges, William S Burroughs, Joyce Carol Oates, Umberto Eco och för skaparna av TV-serien Buffy the Vampire Slayer. Lovecraft fick också Stephen King att börja skriva. Lovecraft är numera helt enkelt svår att komma förbi.

Ändå är fenomenet Lovecraft bara toppen på ett större fenomen. Berättelser, som betecknats som smörja (ofta av folk som inte ens läst dem), har i den anglosaxiska världen i kraft av sin förmåga att fängsla läsare kommit tillbaka med styrkan hos ogräs som tränger upp genom asfalt. I åratal har entusiaster som växte upp med amerikanska pulpmagasin lagt ner ett enormt arbete på att kartlägga deras innehåll. Visst stod där mycken smörja, men efter år 2000 har dessa forskares sådd lett till skördetid med utgåvor av texter som saknar bäst-före-datum.

Bortglömda berättelser återfunna

Förläggaren Doug Greene vid förlaget Crippen & Landru i USA ger ut novellsamlingar med deckare som samlat damm i arkiv eller finns hos privata samlare. Han har låtit akademiker och entusiaster barskrapa alla former av tidskrifter och trycksaker, inte bara i USA, för att komma åt dolda berättelser som flimrade förbi för ett kort ögonblick i någon periodisk utgåva. Bland återupptäckta noveller märks till exempel en samling berättelser av den bortglömde Pulitzer-pristagaren T. S. Stribling. Ett par förlag har inte bara letat fram Leigh Bracketts existentiella science fiction noveller utan också hennes hårdkokta deckare, som hon skrev för illa sedda kioskblaskor innan hon 1946 kallades till Hollywood av Howard Hawks för att tillsammans med William Faulkner skriva manus till den klassiska noirfilmen The Big Sleep (Utpressning), baserad på Raymond Chandlers roman och med Humphrey Bogart och Laureen Bacall i huvudrollerna.

Trenden att leta noveller i bortglömda antologier, kioskmagasin och eleganta tidskrifter som "Esquire", "Atlantic" och "Saturday Evening Post" har blivit alltmer påtaglig efter millenieskiftet i USA. Bortemot ett hundratal kända och okända, levande och döda författare har på detta sätt fått noveller återutgivna som för länge sedan flimrade förbi i något blixtsnabbt sammanhang. Det stora fictionmagasinet i Europa var på sin tid "The Strand Magazine", som gavs ut i London. När antologin Strange Tales from the Strand Magazine kom ut skrev Julian Simons följande: "Detta är typiska Strand-historier - robusta, opretentiösa, som inte låtsas vara psykologiskt subtila. De flesta skrevs utan annan allvarlig avsikt än att fånga läsarens uppmärksamhet under någon timme, ändå gör de bästa mer än så, de kvarlämnar ekon i sinnet." Citatet passar också in på många av de berättelser som nu räddas undan glömskan på ett systematiskt sätt.

Veckotidningar som brödföda

Hur är det hos oss i Sverige? Fram till den dag då TV tog över var det främst i veckotidningarna som det svenska folket hämtade sin underhållning. De novellsamlingar som gavs ut nådde sällan en lika stor publik som de författare som skrev för brödfödan i veckotidningarna, där även parnassens storheter inte sällan skymtade förbi. Men de svenska veckotidningarna, tidskrifterna, dagstidningarnas veckoslutsutgåvor, jultidningarna och andra tidskrifter är bara delvis kartlagda. Hundratals författare, både brödfödesskribenter och blivande Nobelpristagare, försåg svensk periodisk press med mellan en kvarts miljon och trehundratusen noveller mellan åren 1900 och 1960, då TV gjorde tittare av läsarna. Raden av veckotidningsförfattare kan göras hur lång som helst. Majken Cullborg, Evert Taube, Torsten Scheutz, Eyvind Johnson, Sigge Stark, Emil Hagström, Vladimir Semitjov, Gustaf Rune Eriks, Prins Vilhelm, Gustav Sandgren, ja, till och med Karin Boye i Hemmets Journal.

Arbetet med att kartlägga all denna text på ett tillfredställande sätt är enormt tidskrävande. Vem ska göra det i lilla Sverige? Litteraturforskaren Dag Hedman, som själv presterat bibliografin "Prosaberättelser om brott på den svenska bokmarknaden 1885-1920" har påpekat för mig att enbart en kartläggning av globetrottern Anders Ejes författarskap i hundratals publikationer ter sig som ett oöverskådligt heltidsjobb.

En rad häften med Per Stigmans äventyr av A M Marksman, som var pseudonym för riksdagsmannen, sedermera maoisten och Mao-översättaren Nils Holmberg gavs ut redan på 1980-talet. Novellerna var hämtade från "Rekord-magasinet" och är det närmaste vi i Sverige kommit den amerikanska trenden. En liknande insats gjorde Per Olaisen när han gav ut Fem fall för kommissarie Thorén med noveller av Richard W. Bergh (pseudonym för ingen mindre än Bertil R. Widerberg), som publicerades i dåvarande äventyrstidningen "Lektyr" åren 1954-1956. Annars är det egentligen bara litterära sällskap knutna till ett författarnamn, exempelvis Vilhelm Moberg, som mer eller mindre systematiskt gett ut novellsamlingar. (Hur många vet att Moberg, inspirerad av Edgar Allan Poe, skrev åtta skräcknoveller?)

Det finns hundratals alldeles utomordentliga men bortglömda inhemska berättare. Kanske något för svenska förlag att tänka på. Men jag undrar om intresset och kunskapen finns hos svenska förlagsredaktörer. Och utgivning kräver att saker och ting finns kartlagda. Kanske är det en slump, men förhoppningsvis är det ett tidens tecken, att arbetarförfattaren Helmer Grundström har hamnat på bokdiskarna med den suggestiva novellsamlingen Det skriker i skogen. Hans noveller stod ofta i just "Lektyr" innan den blev en porrtidning.

Bertil Falk