Herta Müller- en diktare i diktaturen

Det logiska firar inga triumfer när förnuftet har havererat. I diktaturens landskap måste man tala ett språk som går bortom. Talar man i poesi kan man slinka undan det diktatoriska. Ingen poesi finns i diktaturen. All egentlig kommunikation måste ske under täckmantel och färdas under falsk flagg med långtgående kodifiering och avancerad förklädnad. Nobelpristagaren Herta Müller blev diktare i diktaturen. Hon berättar att hon aldrig önskade att bli författare men att skrivandet valde henne då det var den enda möjligheten att skapa hennes sanning. Samtidigt litade hon inte på det skrivna ordet då det var ett hantverk som lånat sig till så mycket.

I Nobelföreläsningen presenterade Herta Müller den teknik av lek kring ordens förklädnader och betydelsebärande uppgifter med vars hjälp hon iscensatte sitt författarskap. Hon visar hur ord och meningar genom nödvändiga manövrer, operationer och omplaceringar kan illustrera och exponera ett ärende som ter sig svårfångat och är så djävulskt utformat att ordinarie sanningar inget förmår.

När det blivit en omöjlighet att använda den normala prosan och den ordinarie begreppsapparaten slinter måste orden kläs om och iscensättas i nya konstellationer så att andra betydelser och angreppsvinklar görs möjliga. I Herta Müllers berättarteknik finns sällan en genomgående och uppehållen intrig utan det berättas snarare utifrån ett givet tillstånd som manifesteras om och om igen. Att sikta på det perifera och nå det centrala är en genomgående teknik som Herta Müller använder. Denna metod etablerar en mycket effektiv och märklig realism som Müller destillerar fram med denna omtagnings-, nötnings- och avledningsteknik som just är tillskuren för att skildra det klaustrofobiska förtrycket i den rumänska  diktaturen. Det perifera tas om och görs skenbart viktigt och hackar sönder berättelsens struktur och meningsbärande uppgift som om kaos härskade. Men tillvägagångssättet bygger i längden upp en naknare och djupare sanning. Diktaturen föder helt enkelt sin egen motståndstext hos Müller. Förtryckets förhållningsätt och metoder är gängse maskering med försåtliga fällor och hala undanglidanden. Och Müllers tar till likvärdig teknik. Man kan jämföra med den livsmetodik den enskilde medborgaren tvingas använda i diktaturens vardag. Att manövrera, maskera och kodifiera. Att hålla fram det perifera men bära det centrala gömt i ryggsäcken. Müller hanterar tekniken till fulländning med denna "ordens onda cirkel" och "ordens pantomim" som hon talar om och som förtrollar så poetiskt i sina texter. I Nobelföreläsningen "Varje ord vet något om den onda cirkeln" säger hon om ordens betydelsebärande roll och livsviktiga nästan fysiska egenskaper för henne under förtrycket:
"...Jag reagerade på dödsångesten med livshunger. Den var en ordhunger. Endast virveln av ord kunde uttrycka mitt tillstånd. Den bokstaverade, vad som inte lät sig sägas med munnen. Jag jagade runt efter det upplevda i ordens onda cirkel, tills något dök upp på ett sådant sätt, som jag tidigare inte hade stött på. Parallellt med verkligheten började ordens pantomim att träda i funktion. Den respekterar inga realistiska dimensioner, krymper huvudhandlingen och tänjer ut det oväsentliga. Ordens onda cirkel ger hals över huvud ett slags förtrollad logik åt det upplevda. Pantomimen är rabiat, hela tiden ängslig och känner lika stort begär som leda. Temat diktatur är av egen kraft i centrum, eftersom en självklarhet aldrig mer kommer igen, när man nästan totalt blivit fråntagen den. Temat är underförstått där, men orden tar mig i besittning. De lockar temat dit de själva vill. Ingenting stämmer längre och allt är sant ..."
När en verklig realism är av nöden för att skildra något som existerar under extrema förhållanden krävs extraordinära åtgärder. Herta Mullers språk letar sig in i förtryckets inre kamrar av betydelser genom att via poesin och ett sorts intellektuellt barnspråk som växer i täthet och poesi ta sig bakom de vanliga ordmurarna av intetsägande propaganda och hårdnackad omöjlighet. Med sin aviga teknik utvinner hon sanningar om förtrycket.
Herta Muller berättar att ordet "resväska" censurerades ur hennes första bok i Rumänien då detta ord enligt myndigheterna kunde leda läsarnas tankar fel. Ett konkret och spektakulärt exempel på språkets betydelse under diktaturen. Hon har själv tagit upp hur en betydelse av detta enskilda ord "resväska" och andra ord i samma situation kan uppnå märkvärdiga transformationer genom att återanvändas och placeras runt i ovanliga och andra miljöer än de för begreppet gängse.
I andningsgunga, den kanske märkligaste och mest fulländade av Müllers böcker manifesteras hennes virtuosa språk och känsla för orden när hon når höjdpunkter i användandet av orden cement och hunger.
"...ju mer cement man sparar, desto mer försvinner den. Cement är ett bedrägeri, liksom gatudamm, dimma och rök, den flyger upp i luften, kryper omkring på marken, fastnar på huden. Överallt kan man se den men ingenstans kan man få fatt i den. Cement måste man spara på, men man måste vara uppmärksam på sig själv med cement. Man bär säcken med stor känsla och trots det blir det allt mindre cement. Man blir utskälld för att vara en ekonomisk skadegörare, fascist, sabotör, cementtjuv. Man stapplar fram i oväsendet och spelar döv. Murbrukskärran skjuter man uppför en snedställd bräda på byggnadsställningen till murarna. Brädan gungar, man håller sig fast i kärran. Man skulle kunna flyga upp i himlen, så mycket gungar brädan, eftersom den tomma magen stiger upp i huvudet. Vad vill cementvakterna med sina misstankar..."
"...varje dag har man sin blinda hunger men cement kan man inte äta. Man fryser eller svettas, men cement värmer inte och kyler inte. Den väcker misstankar för att den flyger och smyger och klistrar sig fast, för att den försvinner utan anledning, grå som en hare, sammetsaktig och amorf"
Och samma sak och på samma sätt om hungern som begrepp och följeslagare i lägret:
"...Vad kan man säga om den kroniska hungern. Kan man säga att det finns en hunger som gör dig hungersjuk, när alltid en större hunger läggs till den hunger som man redan har. Den ständigt nya hungern som växer omättligt och tränger sig in i den evigt gamla, mödosamt tämjda hungern. Hur kan man vandra omkring i världen när man inte är i stånd att säga något annat om sig själv än att man är hungrig. När man inte längre kan tänka på något annat. Gommen är större än huvudet, en kupol, hög och lyhörd ända upp i huvudskålen. När man inte kan stå ut med hungern längre drar det ihop sig i gommen, som om man fått färsk harhud uppspänd på tork bakom ansiktet. Kinderna förtorkar och täcks av bleka fjun"
Att så fruktansvärda förhållanden som råder i lägret i all sin omänsklighet kan falla offer för stumma skildringar i en text undviker Herta Müller just genom sin användning och hanteringen av orden och begreppen. Cement som är ett ting, ett substantiv som i ögonblicket förvandlas till ett adjektiv, till ett tillstånd, en känsla. Hunger som är en känsla, ett tillstånd förvandlas när så är tjänligt till ett substantiv som går att flytta eller lägga undan eller kanske förvandlas båda begreppen till subjekt som sällskapar under lägrets hårdaste dagar. Handskandet med begreppen genom betydelseglidningar är en del av den teknik som  Müller använder för att uppnå en högre närvaro och djupare realism i förhållande till och i samklang med den faktiska upplevelsen.
Hennes beskrivningar i andningsgunga handlar inte så mycket om förtryckets konkreta uttryck i lägret genom övergrepp och våld utan om just närvaron i dessa lager av betydelser i den obegripliga och ogripbara lägervardagen med svält och monotont arbete. Hur hon genom alla dessa detaljers manifestationer i orden skildrar en 17-årig pojkes transport till ett sovjetiskt läger där han stannar i fem år utan annan orsak eller anklagelse än sin nationalitet och som utgör en höjdpunkt i hennes förmåga att skildra detta vansinniga och galet meningslösa förtryck med övergreppens gråa tristess och diktaturens stumma vansinne som centrum.
Orden som 17-åringen får med sig av mormodern när han hämtas för den långa transporten till Sovjet och lägren är: "Jag vet att du kommer tillbaka". Detta är tröstens ord. Det är ord som kommer att visa sig starka och beständiga. Ord som de fem åren i lägret inte rår på. Orden bär han i sin resväska med mer vördnad än andra ting han tog med sig. Orden är som kroppar att ha och  värma med och bära genom alla år i lägret. Här visar Herta Müller outhärdligt smärtsamt men samtidigt med en ljuv poetisk känsla hur ordens makt kan handhas och användas som överlevnadsstrategi och vardaglig styrka. Texten i andningsgunga bygger på hennes äldre kollega, poeten Oskar Pastiors vistelse i Gulaglägren i Ukraina mellan 1945 och 1949. De två vännerna åkte dit långt senare för att återuppleva det hela och Müller antecknade allt vad Pastior berättade i små notisböcker. Meningen var att de skulle skriva boken tillsammans men Pastior avled hastigt 2006 och Müller skrev boken själv.
I Nobelföreläsningen exemplifierar Herta Müller ordens förvandlingar i sina texter med hjälp av berättelsen om näsduken.  Moderns fråga varje morgon :"HAR DU EN NÄSDUK" är en kärleksöverföring där subjektet näsduk och omsorgen om innehavet är en kärleksöverföring från modern. Den kan också överföras i barsk ton vilket ändå förstärker kärleken. En motsägelse som rymmer kärlek. Herta Muller talar om näsduken och hennes mors omsorg om henne. "Har du någon näsduk" , en omskrivning av kärleken som blir till en vandrande metafor. I diktaturen måste man tala i omskrivningar. Det direkta tilltalet kan få ödesdigra konsekvenser. "När fanorna fladdrar halkar förnuftet ned i trumpeten" säger Hertas morfar angående den förlorade sonens naziinfluenser. Det gällde ursprungligen morfaderns egna erfarenheter från första världskriget men fick nu också ge uttryck och referenser åt Herta Mullers upplevelser under den rumänska diktaturen.
"Ordens klang vet att den måste bedra, eftersom föremålen bedrar den egna materien, känslorna med sina gester. I skärningspunkten, där materians och gesternas bedrägeri möts, nästlar sig ordens klang in med sin påhittade sanning. När man skriver kan det aldrig bli tal om förtroende, snarare om svekets ärliga uppsåt." ( Herta Müller, Nobelföreläsningen)

Benny Holmberg