Den offentliga bilden av Vilhelm Ekelund (1880-1949) är minst sagt schizofren: å ena sidan betraktas han som en svärmisk naturlyriker och å andra sidan som en vresig enstöring som decennium efter decennium gav ut obegripliga tankeböcker. Det kan vara svårt att få dessa båda uppfattningar att gå ihop. Själv hade han också en något schizofren attityd till sitt eget författarskap eftersom han nedvärderade sin lyrik och ville se aforistiken som sitt egentliga verk.

Kritiker har hakat på det synsättet genom att lyfta fram åren 1906-07 som de avgörande i Ekelunds karriär då han övergav poesin för aforistiken. Egentligen övergav han aldrig lyriken utan fortsatte att då och då skriva dikter. Det famösa brottet 1906-07 maskerar en djupare kontinuitet i författarskapet som har att göra med problematiken att leva i modernitetens värld. Grundproblematiken förblir därför densamma även om uttrycksmedlen skiftar.

Vilhelm Ekelund är den första moderna människan i svensk lyrik. Det kanske låter paradoxalt eftersom han brukar beskrivas som en melankolisk naturromantiker. Men melankolin i hans texter döljer ett traumatiskt drama som kanske kommer bäst till uttryck i den kända dikten "Då voro bokarna ljusa" ur Melodier i skymning från 1902.

Då voro bokarna ljusa, då var ån av
simmande vit ranunkels öar sållad,
ljus sin krona häggen gungade här där
gosse jag vandrat. -

Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på
glesa kronor. En vissling; tåget sätter
åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag
färdas vänlös.

Dikten skildrar urscenen i författarskapet: längtan till barndomens landskap vid Rönneåns utlopp ur Ringsjön i Skåne och en ångestfylld tågresa i nuet mot staden Lund. 1894 flyttade Ekelund fjorton år gammal till Lund vilket innebar det första mötet med den moderna urbaniteten. Barndomens paradis var för alltid förlorat och det är just den upplevelsen som dramatiseras i "Då voro bokarna ljusa". Tågresan blir en återkommande trop i författarskapet för den livsresa som först tog den unge Ekelund till Lund och åtta år senare till Berlin. Dessa båda uppbrott kom att prägla hans sensibilitet och författarskap.

Nästan mot sin vilja blev Ekelund en modern människa och en modern lyriker som hade "Brist" som sin kreativa drivkraft. I ett brev till Amelie Bjerre daterat den 7 maj 1906 skriver han: "Min Musa har alltid hetat Brist." Amelie Bjerre, författarinnan Amelie Posse i sitt första äktenskap, träffade Ekelund i Berlin hösten 1905 varefter han en tid brevväxlade flitigt med henne. I ett annat brev sägs det att "en viss antagonism med lifvet är nödvändig för den artistiskt frambringande. [...] Kamp och disharmoni och brist!" 40 år senare talar Gunnar Ekelöf i essän "En outsiders väg" om en erfarenhet av brist som konstitutiv för modernitetens livsvillkor. I ett samhälle där meningsstrukturerna rasat samman faller meningsskapandet på konstnären som gör sin konst till livskonst. Det är en konst som präglas av kontinuerlig omprövning vilket också kan sägas karakterisera Ekelunds författarskap, både poesin och prosan. Just den ständiga omprövningen av livshållningar utgör ett signum för den moderne författaren.

Mellan åren 1900 och 1906 publicerade Vilhelm Ekelund sju diktsamlingar som fick ett blandat mottagande. Mest uppskattad blev nog den tredje boken Melodier i skymning där sådana melankoliska mästerstycken som "Kastanjeträden trötta luta" och "Då voro bokarna ljusa" ingår. Den tematik som varieras i dessa sju diktsamlingar är mötet med moderniteten och längtan tillbaka till ett förlorat tillstånd av harmoni och lycka. Ekelunds eget livsdrama blev därför paradigmatiskt för alla de svenskar som i slutet av 1800-talet tvingades lämna landsbygden för att söka sin framtid i städerna. Han upplevde själv storstadens misär och anonymitet då han 1902 besökte Berlin för första gången. I en tidningsartikel som skrevs vid denna tid talar han om hur själva nervsystemet förändras i storstaden. Följden blir ett slags befrielse från egocentricitet och sjuklig introspektion vilket leder till känslan av "fastare mark under fötterna". Här märks ett bejakande av modernitetens liv som får stor betydelse för det fortsatta författarskapet. Ekelund återkom gärna till Berlin under de följande åren och efter flykten från Sverige i och med fängelsedomen 1908 för våld mot tjänsteman var han nära att gå under av sina svåra umbäranden. Utfattig och ensam fick han erfara urbanitetens värsta skuggsidor in på bara huden. Periodvis levde han som hemlös uteliggare. Hemlösheten var därför ingen litterär pose hos honom utan en självupplevd erfarenhet.

I dikten "Staden", skriven i Berlin sommaren 1909 och tryckt i Arbetet i juli samma år, likställer Ekelund den tyska metropolens "öde brus" med "Livets öde brus". Ödet att vara en modern människa innebär att leva i existentiell ensamhet utan gudstro eller ideologisk övertygelse i denna nya tillvaro som är storstadens. Utmaningen blir då att ge ett sådant predikament en känsla av meningsfullhet vilket Vilhelm Ekelund på sitt karakteristiska polemiska vis ägnade hela sitt senare författarskapet åt. Ars magna domi, den stora konsten att vara hemma i tillvaron, blir den formel som han ser som lösningen på modernitetens alienerande tillstånd. Alienationen i sig utgör en positiv kraft, ett sätt att skapa nya värden i en värld präglad av värdeupplösning. Förutsättningen är att finna sin existentiella grund genom att leva i "det tillräckliga".

Redan i debutboken Vårbris bryter stadens närvaro in i idylldiktningen genom en "spårvagns ringning, skarp, brutal / och gäll". Den gälla ringningen väcker poeten ur hans drömmerier om barndomen. Detta är den första i en serie av bryska påminnelser om urbanitetens realiteter i det lyriska författarskapet. Urbaniteten kan sägas bli den musa som till sist helar kluvenheten i hans psyke: konflikten mellan idealism och realism, det drömska och det faktiska.

I en prosadikt i debutboken rämnar idyllen än en gång då poeten sitter på ett tåg och iakttar det glada folkvimlet på perrongen en julidag. Plötsligt får han i ett annat tåg syn på en gammal kvinnas ansikte bakom gallret i fångkupén. Hennes ångestfyllda blick blir ännu en påminnelse om livets hårda villkor mitt i den skånska sommaridyllen. Även Ekelunds andra bok Syner skildrar en tågresa från hembygden kring Ringsjön till Lund. Det är en höstkväll och han ser sjöns vatten "genom de kolsvart tecknade stammarnas galler". Här är han själv en fånge i det ökade avståndet till barndomens förlorade värld och han tycker sig se två stora kvinnoögon stirra ur höstmörkret. Det är en vision av självmöderskan Victoria Benedictssons plågade blick. I den efterföljande dikten talas det på lagerkvistiskt manér om "ett ångestskri" som ekar genom världen. Egentligen är Vilhelm Ekelund en ångestdiktare även om hans ångestdiktning tar sig andra uttryck än Pär Lagerkvists. I "På resa" ur Elegier (1903) sitter poeten åter igen på ett tåg som gjort ett uppehåll vid en station. Han betraktar den fridfulla omgivningen och undrar för sig själv: "Mitt hjärta, var har du / hem?" Detta är den hemlösa moderna människans stora livsfråga.

Upplevelsen att vara en främling och fånge i den moderna tillvaron mytologiseras i Ekelunds författarskap genom bruket av myten om Eros och Psyke. Myten uppträder för första gången i dikten "Psyke i gränden" i hans tredje bok. I ett fönster i en gränd skymtar poeten Psyke som likt honom själv längtar bort till ett annat sannare liv. Men det är en längtan som så småningom kommer att omvandlas till empati med storstadens nödlidande människor vilket utgör första steget mot läran om ars magna domi. En svit i In Candidum (1905) iscensätter därför sökandet efter Eros i metropolen Berlin.

Sviten skildrar möten på gator och i gränder med Candidus, en Erosgestalt. Det finns en erotisk laddning i dessa texter som inte enbart är av litterär art. Ekelund hade troligtvis en homosexuell läggning som han agerade ut under sina vistelser i Berlin. På Candidusfiguren projicerar han hela sin förträngda kärleks- och skönhetslängtan genom att inte bara göra honom till sinnebild för diktandet utan även till en inkarnation av den förlorade barndomen liksom en bild för den renade själen på väg mot "ett osynligt hemligt land". Desto mer förvånande är det att mitt i denna överhettade erotiska atmosfär dyker en dikt upp där urbaniteten beskrivs som ett medel att bli en sann människa. Svitens nionde sektion inleds med raden: "I detta buller kom min själ till sällsam ro." Poeten upplever i storstaden en existentiell gemenskap med sina medmänniskor vilket gör att han till sist kan utbrista "bröder, bröder [är vi] alla på vår dunkla resa".

Ändå fortsätter de tvära känslokasten i Vilhelm Ekelunds lyriska författarskap mellan erotiserad längtan och livsångest fram till han sista bok Dithyramber i aftonglans. Eroslärans dramaturgi blir kanske allra mest tydlig i Havets stjärna från 1906. Här känner sig diktjaget sprängt av motstridiga viljor eftersom han tillhör både detta livets "Hades" och "den övre / Phöbusbestrålade världen". I undertexten till dessa dikter anas en suicid förtvivlan och en självrannsakan som kulminerar i "Afton på färden". Poeten sitter i kvällningen på ett tåg och gör reflektionen att han färdats genom livet "tom onyttig" därför att han aldrig älskat en annan människa utan bara levt i sina drömmar. Denna insikt hindrar emellertid inte att Havets stjärna avslutas av ännu en svit som i sexualiserade bilder riktar sig till "vännen" Eros. Poeten vill kyssa vännens sko och försöka finna ord för att kunna beskriva "smala runda låret, / gossefina vadens ljusa veka linje". Gossekärleken ingår visserligen i eroslärans repertoar men det är uppenbart att Ekelund här talar av egen erfarenhet.

I Dithyramber i aftonglans sker ett ifrågasättande av erosläran med dess längtan efter en förandligad tillvaro bortom denna världen. Grå är ett nyckelord i dessa texter och diktjaget inser att hans dyrkan av Eros gjort honom främmande för själva livet. Han vill nu kunna se den faktiska verkligheten "med gråa ögon". Det smärtsamma accepterandet av modernitetens förlust av en andlig metafysisk dimension i tillvaron kommer till uttryck i två centrala dikter om den mytiska Progne eller Prokne. Enligt myten blir hon vittne till hur hennes man Tereus våldtar systern Filome. Som hämnd serverar de båda systrarna Tereus kött från hans egen son Itys. Sedan han upptäckt vad som skett, förföljer Tereus systrarna varefter Progne förvandlas till en svala och Filome till en näktergal. I sin dikt fokuserar Ekelund på Prognes sinnestillstånd efter de dramatiska händelserna då hon tvingas leva med medvetenheten att ha dödat sitt eget barn.

Å det vita, vita -
himlens vita, sandens, vårens vita! [...]
Progne, Progen fruktar också
du det vita hemska ljuset,
räds också du för våren,
som nu obarmhärtigt
rycker an och öppnar
blödande djup i själen!

Vit är en mångtydig symbol i Ekelunds lyrik som här får konnotera en skuld och ångest som gränsar till galenskap. I "Då voro bokarna ljusa" symboliserar färgen vit däremot barndomens oskuldsfulla lycka. Poeten identifierar sig med Prognes öde eftersom även han dödat en vital del av sitt jag - sin gossesjäl eller Erosgestalten - för att kunna se världen med nya gråa ögon. Det är en form av demonutdrivning som lämnar kvar "blödande djup i själen". Ekelunds återkommande bruk av erosläran i sin diktning kan faktiskt liknas vid besatthet.

Strävan blir nu att möta livet utan illusioner genom att lära sig tillbringa dagen på rätt sätt. I Vilhelm Ekelunds senare författarskap får just begreppet dagen en avgörande betydelse. Därför utarbetar han en värdelära för tjugonde seklets sekulära människor vilket utmynnar i idén om att träda in i tillvarons stora dag genom att praktisera ars magna domi. Paradoxalt nog är villkoret att bli ett med det låga och det begränsade och därmed gör han sig till talesman för en existentiell askes som ses som den sanna friheten. Denna livshållning sammanfattas av en central aforism i författarskapet: "Contra iram, contra taedium: vara slaf under sin frihet!"

Ekelund kämpade hela sitt liv mot sådana affekter som vrede och leda men i sin konst lyckas han till sist uppnå en autentisk form av frihet genom att tjäna självförsakelsens och nödvändighetens musa: Ananke. Frihetens stora dag är Anankes dag.

Bo Gustavsson