Våldet i fantasylitteraturen

Steven Ekholm synar våldet i några fantasyromaner från Sagan om ringen till Harry Potter.

Om man skulle göra en hastig översyn av ungdomars läsning idag så är nog fantasylitteraturen den genre som är mest upptagen av vålds- och krigsskildringar, något som rimligen borde utgöra grunden för en allvarlig kritik av genren som helhet och dess eventuella inverkan på sina läsare. Detta sagt efter en hastig översyn, som sagt. Tittar man efter lite mer noggrant nyanseras bilden. Visst finns det traditionellt underhållningsvåld i fantasysammanhang, men fortfarande endast i en begränsad del av genren. Men varför är upptagenheten av krig, våld och yttre hot så framträdande i just fantasy?

Innan J.R.R. Tolkiens Härskarringen publicerades 1954-55, var fantasygenren fortfarande hälsosamt heterogen. Det fanns få dominanter och experimentlustan var stor. De fora som gav ut fantasy vid denna tid var främst de billiga novelltidningarna, sk "pulps".  Från sekelskiftet fram till i huvudsak andra världskrigets slut utgjorde tidskrifter som, The Argosy, Weird Tales, Unknown, Famous Fantastic Mysteries, Fantastic Adventures m fl, den kreativa basen men också ofta den enda publiceringsmöjligheten för författare av fantastik. Många av dessa noveller och följetongsberättelser skulle idag beskrivas som genreöverskridande där inslag blandades av fantasy, skräck, science fiction och ren äventyrsroman med ursprung från 1800-talets romantik. Här rymdes författare som H. P. Lovecraft, Fritz Leiber, Edgar Rice Burroughs, H. Rider Haggard och inte minst Robert E. Howard som är skaparen av äventyrsfantasyikonen, Conan barbaren. Denna muskulöse hjälte kom att bli mycket populär, och Conanberättelser fortsatte att skrivas långt efter Howards död och har dessutom odödliggjorts genom kultfilmerna med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen. Den typ av fantasy där äventyret, svärdsfäktningen, kastandet av besvärjelser och erövrandet av både skatter och ljuva prinsessor stod i fokus kom senare att kallas, Sword and Sorcery på grund av sina huvudbeståndsdelar, svärd och trolldom. Denna gren finns fortfarande kvar i fantasygenren, både som ren underhållningsfantasy, men också som inslag i allt mer nyskriven fantasy som ligger mer i mittfåran. Ett mycket viktigare arv efter den förtolkieneska äventyrsfantasyns karaktärdrag är dock dagens fantasyfilm. Det är i huvudsak filmbranschen (och naturligtvis rollspel och dataspel) som tagit upp äventyrsfantasyns traditionella innehåll. Man kan med rätta kalla mycket av det som produceras i dessa branscher som rent underhållningsvåld i den betydelse att våldet i huvudsak finns med som spänningsmoment och visuell förstärkare av många gånger en halvhygglig till totalbeige story. Inte ens den nya filmatiseringen av Sagan om Ringen var fri från underhållningsvåld. Många som älskar Härskarringen blev nog en smula chockade att se sin favoritbok omvandlad till en actionrulle. Men film är film och filmens producent Peter Jackson är Peter Jackson.

En mängd anledningar ledde alltså till att pulptidningarna som specialiserade sig på fantasy i många fall las ner de närmaste åren efter Andra världskrigets slut. En av de viktigaste var det växande intresset för nya genrer, exempelvis science fictions som fick en nytändning av det kalla krigets alla kapprustningar och drömmar om rymden. Även pocketbokens ankomst som billighetsalternativ innebar en svår konkurrent om läsarna. Härskarringens utgivning, 1954-55 markerade även den en ny tid. Den episka fantasyns och de långa, brett upplagda berättelsernas tid hade kommit på allvar.

Våldet försvinner inte i episk fantasy, men det ändrar karaktär. I centrum för episk fantasy, även kallad High fantasy, står en konflikt mellan idyll och kaos, frihet och slaveri, liv och död. Ofta är landet i sig hotat av en yttre ond makt som vill förstöra och korrumpera det ursprungliga. Våldet har övergått från en ren underhållningsfunktion till ett rättfärdigt våld som bygger på självförsvar. Allt våld är oftast av ondo men den hotfulla situationen där de svaga hotas av en övermakt av ondska gör att kriget och våldet också gör att hjältar föds. Krig och våld förekommer alltså i mycket hög grad i både episk och i äventyrsfantasy, det är helt enkelt svårt att tänka sig dessa berättelser utan en liknande konflikt, men den episka fantasyns våld är (nästan!) alltid moraliskt rättfärdigt då det har ett högre syfte. Även om det är detaljerat så är det omöjligt att identifiera sig med offret. De goda ser ut som goda ska (i sagan) och det är ingen tvekan om vem som är ond. Så här kan en liknande heroiserande våldsskildring hos Tolkien se ut:

Plötsligt slog den stora besten med sina ohyggliga vingar och det kom en stankdunst som av ruttnande lik. Åter höjde den sig upp i luften och lät sig sedan falla ned som en sten över Èowyn, skrikande och huggande med både näbb och klor. Hon blundade inte och ryggade inte tillbaka, jungfrun av rohirrim, kungadottern, slank och späd men som en stålklinga, skön och fruktansvärd. Blixtsnabbt föll hennes hugg, skickligt och dödande. Hon skar tvärs igenom den framsträckta halsen och det avhuggna huvudet föll likt ett rullande klippblock till marken.   (Sagan om Konungens återkomst, s.137)

Om våldet i berättelserna framställs som rättfärdigt, dvs i försvar av det goda, frihetskampen mot förtryck och slaveri, får våldet i den episka fantasyn faktiskt en pedagogisk roll, det blir till en nödvändig renande handling, liknande den grekiska dramatikens khatarsis, som även om det innebär personliga förluster och leder till sorg och saknad så sker det ändå med vissheten att det hela var oundvikligt och det rätta trots allt. Krig och våld är också i episk fantasy ofta katalysatorer för hjältedåd och personlig utveckling. Det senare ett mycket viktigt tema i fantasygenren.

Under 1960- och 1970-talen skrivs en hel del stort upplagd episk fantasy med Tolkien som inspiration. I mångt och mycket och med blandat resultat behålls ofta den lätt heroiskt arkaiska tonen i språket för att därmed låna trovärdighet av Tolkien och den medeltida höviska riddarromanens ideal. Även om det vid denna tid fortfarande gäller de svagas kamp mot ett yttre mörkare hot så ändras dock våldsbeskrivningarna en hel del. Stephen Donaldson fick under 1970-talet erfara hur det var att skriva fantasy som inte liknade Tolkien. Ett 50-tal amerikanska förlag refuserade hans trilogi innan han slutligen fick napp. Då hade han skrivit fantasy som var betydligt mörkare och med inslag av ett allt annat än idylliserat våld. Han inledde första delen i sin trilogi om Thomas Covenant den klentrogne (1977) med att huvudpersonen brutalt våldtar den flicka som hjälper honom. Denna händelse blir sedan en besk röd tråd i den stora berättelsen då det visar sig att flickan också blir gravid, en förbannelse som han som hjälte och enda hopp för landet måste leva med. Antihjälten var född och i dessa böcker introducerades också i hög grad det psykiska våldet i fantasylitteraturens historia. Krönikorna om Thomas Covenant  är fortfarande episk fantasy men med en allt mörkare och moraliskt mer komplex handling än Tolkiens Härskarringen.

Ser man på de stora kvinnliga fantasyförfattarna vid denna tid, Ursula LeGuin, Tanith Lee, Susan Cooper & Patricia McKillip så skiljer de sig inte nämnvärt i användandet av våld i sina böcker än sina manliga kollegor. Det är fortfarande det episka som står i fokus och därmed också mer eller mindre de allmänaccepterade karaktäristika som Härskarringen bestod av.

Det är på 1980-talet som man kan se en tydligare utveckling av genren. Ett klart spår leder åter tillbaka mot 20- och 30-talets äventyrsfantasy. David och Leigh Eddings (Sagan om Belgarion, Mallorea & Elenien, mm), Margaret Weis & Tracy Hickmans (Dragon Lance Cronicles) och Terry Brooks (Shannara-serien) återförde alla i viss mån mer eller mindre av det lättsammare och actionbetonade underhållningsvåldet. som karaktäriserar äventyrsfantasy. Detta fenomen hänger i hög grad ihop med fantasylitteraturens riktigt stora kommersiella genomslag som kom på 1980-talet. Fantasyn blev tydlig och gångbar som genre och det var de mest lättsmälta och tempofyllda historierna som sålde mest. Så här kan exempelvis det mer spekulativa våldet se ut i en av David Eddings böcker:

Den stora klingan skar upp långa revor i Gruls bröstharnesk. Barak måttade väldiga slag mot Gruls huvud, och svärdet slog gnistor mot den rostiga stålhjälmen. Hettar stod hopkrupen vid sidan av, med spänd blick och sabeln redo, väntande. Grul lyfte armen för att avvärja Baraks hugg, och Hettar kastade sig framåt, körde sabeln genom den blottade armhålan och in i det enorma bröstet. Blodigt skum sprutade ur Gruls mun när sabeln slet sönder lungorna. Han kämpade sig upp i halvsittande ställning. Då kom Silke, som hade hållit sig precis i utkanten av striden, framrusande, satte dolkspetsen mot Gruls nacke och slog en stor sten mot dolkens fäste. Med ett vämjeligt krasande gick dolken genom benet och in i monstrets hjärna. Grul skakade i kramp. Så sjönk han ihop. (Besvärjarnas kamp, s. 188-189)

Samtidigt som fantasyn kommersialiserades fullt ut under 1980-talet började en del författare att i kontrast till detta arbeta mer seriöst med genrens nya möjligheter och flyttade rågångarna ännu en bit bort från mittfåran. Robert Jordans Sagan om Drakens återkomst är en av 1990-talets verkligt ambitiösa försök med episk fantasy även om det uppenbarligen blir svårare och svårare att producera och reproducera denna mer hårt hållna stil. Andra betydande författare under 80-talets slut och under 1990-talet är Orson Scott Card, Robin Hobb och kanske främst av dem alla, Philip Pullman som med sin trilogi Den mörka materian lyfte en smula baktung genre till verkligt nya höjder. Han tillför ensam mer kvalitativt stoff till genren än resten av författarkollegorna tillsammans under hela 1990-talet (om man bortser från Harry Potters skapare). Pullmans våldsskildringar är återhållna och långt från spekulativa. Han återgår i viss mån till den gamla episka fantasyns mer distanserade våld men det är långt ifrån högtravande och han har en tydlig respekt för sina läsare. Så här går det till när huvudpersonen Lyras far, lord Asriel handgripligen försöker fånga Metatron, en mycket tvivelaktig ängel:

Metatrons skuggsvepta skepnad dök upp ur den gyllene luften och uppfattade omedelbart vad som var på gång: de båda daimonerna, hopkrupna och vaksamma, kvinnan med sin gloria av Stoft, och lord Asriel...som omedelbart hoppade på honom, grep tag i hans midja och försökte kasta honom till marken. Ängelns armar var dock fria och med nävar, handflator, armbågar, knogar och underarmar slog han mot lord Asriels huvud och kropp: hårda och kraftiga slag som tvingade luften ur mannens lungor och studsade mot revbenen, och som smällde mot skallen och dunkade lord Asriel vimmelkantig.  ( Bärnstenskikaren, s.396)

Vid sidan av Philip Pullman är det J.K. Rowling med sina berättelser om trollkarlspojken Harry Potter som kommer att ha den största betydelsen för fantasylitteraturens utveckling de kommande åren. I dessa böcker kastas det förbannelser och motbesvärjelser utan att det egentligen känns skrämmande. Det verkligt skrämmande våld som Rowling utsätter, framförallt sin hjälte för, är det psykiska våldet. Harry Potter är en klassisk ful ankunge men det han utsätts för av sin fosterfamilj är ofta riktigt jobbigt att läsa, kanske främst för att det våldet är riktat mot ett utsatt och ensamt barn vars föräldrar är döda. Jag har en granne som är pensionerad barnläkare och som en dag satte sig ner för att läsa den första Harry Potter-boken. Han klarade bara av att läsa ett par kapitel innan han tvingades att lägga ned den. Skildringen av det utsatta barnet väckte alldeles för många hemska minnen från hans egna yrkesår att han bara inte kunde läsa vidare den bok hans egna barnbarn slukade med hull och hår. Så här introduceras Harry Potter i första boken:

Harry hade alltid varit liten och mager för sin ålder. Han såg ännu mindre och magrare ut än han faktiskt var, för det enda han hade att sätta på sig var Dudleys gamla kläder och Dudley var ungefär fem gånger större än han. Harry hade ett smalt ansikte, knotiga knän, svart hår och klargröna ögon. Han bar runda glasögon som hölls ihop av en massa tejpbitar som minne av alla de gånger Dudley hade boxat honom på näsan. Det enda Harry gillade i sitt eget utseende var ett mycket smalt ärr i pannan som hade formen av en sicksackblixt. Han hade haft det så länge han kunde minnas och den första sak han kunde komma ihåg att han frågat sin moster Petunia om var hur han hade fått det. "I bilolyckan när dina föräldrar dog" hade hon sagt. "Och kom inte med några frågor".  (Harry Potter och De Vises Sten, s. 33)

I fantasylitteraturens olika motiv talar man ofta om huvudpersonens utveckling, "a rite of passage", en övergångsrit från en skyddad barndom till ett upplyst vuxenliv.  Denna process kan endast ske om barnet tvingas ut från sin barndomsidyll och tvingas konfronteras med den yttre världen - då ofta i form av en unik uppgift, en sk quest vilken oftast i sin tur tvingas fram genom yttre hotfulla, inte sällan våldsamma omständigheter, som ett annalkande krig eller liknande. Att just blunda för krig och våld är knappast en trovärdig pedagogisk hållning från varken författare eller vuxenvärld. En viktig frågeställning när man just läser våldsskildringar, oavsett genre, är hur våldet skildras, varför det finns där, hur det påverkar personerna i berättelserna och vad som händer efteråt. Barnpsykologen, Bruno Bettelheim  (The Uses of Enchantment. The Meaning and Importance of Fairy Tales, 1975, 1976. I sv övers som Sagans förtrollade värld ) menar att det inte egentligen är mängden av hot eller våld eller dess grad av realism som är det viktigaste för barnet utan hur det hela får sin upplösning, att det finns ett "efter", ett gott slut. Tolkien skriver i sin klassiska essäsamling Träd och blad (1964) att sagan bör innehålla fyra väsentliga beståndsdelar: fantasi, hälsobot, flykt och tröst. Bettelheim vill till denna modell lägga till "hotet", ett tydligt skrämmande inslag som bör finnas med i sagan för att dess positiva sidor (hälsobot, flykt & tröst) fullt ut ska kunna upplevas. På just detta "konstruktiva" vis försöker många författare av episk fantasy att arbeta med våldet och det skrämmande i sina böcker, naturligtvis alltid med skiftande ambition och framgång.

Steven Ekholm