Den som surfar in på http://flaubert.univ-rouen.fr/bovary/atelier kommer till en beaktansvärd sida hos universitetet i Rouen, där man i efterföljden av 150-årsjubiléet av Madame Bovarys utgivning förra året öppnat en webbplats kring Flauberts epokgörande sedeskildring. Bakom initiativet ligger den lika driftige som aktade professorn Yvan Leclerc, flankerad av Flaubertentusiasten Danielle Girard. Prestationen är makalös i ordets rätta bemärkelse: webbplatsen har ingen motsvarighet i den frankofona litterära cybervärlden för tillfället, och kan knappast ha många systersidor inom andra språkområden.

De hundratals delarna från Flauberts sisyfosliknande skrivprocess är uppställda efter slutversionens löpande text och tydligt ordnade kronologiskt och etappvis, vilket sammantaget ger en utmärkt översyn. Navigeringen mellan olika versioner är smidig. Man kan t.ex. enkelt följa utvecklingen i en särskilt intressant passus, som den ymnigt analyserade inledningsfrasen: "Vi satt och läste, när rektorn kom in...". Här är berättaren först närvarande för att sedan försvinna in i mängden och lämna plats för berättandet i tredje person. Det intressanta är att arbetsdokumenten visar att meningen faktiskt tillkom först inför tryckning av slutversionen, det vill säga flera år efter att skrivandet inleddes!

Därutöver kan nämnas ett antal praktiska tillämpningar på webbplatsen: menyerna är begränsade till det nödvändigaste, vilket gör sidorna överskådliga; från romanversionen kan man klicka på valfritt stycke och komma till motsvarande utkast, och därifrån till planer och skisser; varje kapitel är uppdelat i namngivna episoder, vilket gör att man snabbt kan hitta olika avsnitt; sökfunktion har samtliga typer av inlagda dokument som avsökningsområde och presenterar svaren med länkfunktion; register är sammanställda över alla egennamn, ortsnamn, historiska personer och författare som nämns i boken eller skisserna.

Sidmakarna har således lyckats med "användargränssnittet", den tungrodda term som betecknar mötet mellan den lagrade informationen och individens utnyttjande av densamma. Ett bra gränssnitt är användarvänligt, och det är verkligen fallet här. Webbplatsen om Madame Bovary visar på ett iögonfallande sätt datamediets överlägsenhet för liknande sammanställningar: visst kunde man tänka sig ett antal tryckta volymer där motsvarande innehåll ingick, men informationen bleve då enbart linjär, låt vara med inslag av komprimerade tablåer och index, i stället för att innehålla alla de korsreferenser som är en naturlig del i cybermedia.

Webbplatsen kring Madame Bovary inbjuder till ett flertal reflektioner. Den första, och säkerligen den mest uppenbara, gäller dess användning. Vilken nytta kan det egentligen föra med sig att studera skisser och tidigare versioner av ett verk? Man kunde i lätt lakonisk stil påpeka, att om skisserna överensstämmer med slutversionen, är studier av de förra onödiga, och om det föreligger skillnader, är det ändå slutversionen som gäller, det vill säga den lösning som författaren de facto föredragit framför andra möjligheter.

En sådan hållning förenklar dock både skriv- och läsprocessen. Låt oss först påminna om att förståelsen av något överhuvudtaget underlättas och förstärks av vetskapen eller föreställningen om vad som indirekt svarar mot det som sägs eller visas. Vi kan lättare relatera till det onda om vi också kan föreställa oss vad som skulle vara gott; man kan tolka en mörk avbildning av ett landskap som dyster - snarare än som en kvällsmålning -, om man kontrasterar den mot hur en ljusare tavla skulle tett sig, osv.

Vad gäller den litterära skapelseprocessen, består denna av ett antal val, där det man väljer att inte göra kan säga väl så mycket som det man gör. Om vi överför detta resonemang till Madame Bovarys arbetsversioner, kan man där iaktta en mängd intressanta företeelser som trots sin frånvaro i romanen faktiskt ändå understryker det som bevarats i den slutgiltiga texten.

Låt oss t.ex. för ovanlighetens skull betrakta Monsieur Bovary, Charles, den hopplöst träaktige äkta mannen, som inte förmår infria sin hustrus förväntningar om romantiska drömmerier. Vi vet från romanen att han inkarnerar den mediokre småborgaren (han är till yrket en enklare landsortsdoktor). Han har passande nog även ett slätstruket utseende. I tidiga utkast är Charles däremot en "vacker, ung man", som den blivande hustrun Emma attraheras något av, utan att hon för den skull känner någon djup passion. Man kan anta att Flaubert inledningsvis ville ge viss trovärdighet åt det ingångna äktenskapet mellan Emma och Charles, en man som är "exakt motsatsen till vad Emma behöver", som en känd Flaubertkritiker formulerat det.

I slutversionen trycker Flaubert i stället på Emmas uppgivenhet och modfälldhet när Charles för första gången besöker hennes fädernesgård. Hon accepterar sin fars önskan att gifta sig med Charles, inte för att hon är attraherad av honom, utan snarare irriterad! Den senares närvaro har ingett henne hopp om förändring eller möjligen, skriver Flaubert, en "känsla av irritation", vilken hon felaktigt tolkar som spirande kärlek. Denna irritation kvarstår och intensifieras sedan under äktenskapet: allt som Charles gör (och inte gör!) förtretar Emma. Hennes förakt och avsmak för sin make ligger i romanversionen helt i linje med den inledande förhoppningen och irritationen.

Om Charles hade varit vacker, skulle det i någon mån funnits en attraktion, ett värde. Hans intetsägande yttre understryker än tydligare Emmas hopplösa situation och knyter ihop äktenskapet med deras första möten på ett mer logiskt sätt. Med skissernas hjälp ser vi således bättre, att Charles är mer än bara ordinär: på ett för Emma nedrivande sätt saknar han skönhet, medan han på ett för romanen uppbyggande vis kan irritera henne allt från första stund.

Denna tolkningsmetod är ett exempel på "genetiska" studier inom litteraturvetenskapen, det vill säga studier som analyserar ett verks tillkomst utifrån främst utkast och skisser. Riktningen har vuxit sig stark i Frankrike, speciellt för 1800-talslitteratur, då mängder av relevanta dokument finns bevarade. Möjligen är det ett sätt att åter ta författaren till nåder, denna gäckande instans som Barthes i strukturalistisk övertygelse påstod vara "död" och som poststrukturalismen aldrig helt återuppväckte. I genetikstudier är författaren en viktig parameter, men då via precisa textstudier snarare än med stöd av vaga funderingar kring dennes samhällssyn, privatliv, barndom, osv. Kort sagt, ett spännande forskningsområde som kombinerar traditionell filologi med avancerad stilistik och berättarteknik, allt underordnat det estetiska sammanhanget.

Ett viktigt resonemang kan också föras ur ett didaktiskt perspektiv. I ett konkret undervisningssammanhang visar Flauberts planer och utkast alla delar i den traditionella kompositionsprocessen, allt enligt den antika retorikens grundläggande regler: hitta på ett ämne och argument, disponera dessa i större delar och inbördes mellan sig, finna tillämpligt uttryck för respektive motiv, osv. Därigenom utgör de ett förträffligt underlag för undervisning på högskolenivå: de illustrerar hur man kan ta sig "från tanke till text"; de inbjuder till språkliga funderingar kring ordval; de drar inte minst blickarna till den litterära textens uppbyggnad och budskap.

Men ansatsen med webbplatsen om Madame Bovary är mer utåtriktad än så. Sidorna är inte tänkta som en intern, akademisk samlingsplats utan som en allmän mötesplats: den "vanlige" läsaren ses också som en naturlig besökare. I Frankrike ligger det inte något onaturligt i att allmänheten hyser både aktning och intresse för klassiska skönlitterära texter, och dessutom anser att man kan lära sig något utav dem. Detta visas inte minst av det imponerande antal utanför akademin som benat sig igenom Flauberts ofta rikligt noterade och korrigerade manuskript, för att samverka till den kompletta transkriptionen.

Här kan nämnas att forskarlaget vid universitet i Rouen inte bara arbetar med att omvandla svårtydda manuskript och romanskisser till datafiler, de tillhandahåller också relevant forskningsinformation om Flaubert av allmänt slag. Via ingångssidan http://flaubert.univ-rouen.fr/ kan man bland annat hitta rapporter om de senaste konferenserna, samtida anmälningar om hans verk överförda till nätet, hänvisningar till nedladdningsbara texter och länkar till andra rekommendabla webbplatser.

Låt oss här i ett inhemskt perspektiv diskutera hur kunskapen förs ut i ovannämnda cyberkreationer. I svenska högskoletermer är detta nämligen två beundransvärda exempel på hur en ärevördig kunskapsinstitution kan fylla den "tredje uppgiften" (vilket betecknar högskolevärdens samverkan i, med och gentemot samhället utanför akademins murar - de två första uppgifterna är att forska och undervisa). På detta vis sprids vad man skulle kunna kalla en auktoriserad kunskap, i motsats till de lekmannamässiga uppskattningar (i dubbel bemärkelse: oprecisa och icke kritiskt granskade fakta från en ofta entusiastisk amatörskara) som dominerar kunskapsflödet på Internet i vårt heliga Wikipedia-tidevarv.

Vore det inte en god sak, att också våra universitet och högskolor återtog en del av den status som förlorats det senaste årtiondet, dels på grund av en högskolepolitik som oupphörligen understrukit kunskapens relativitet och underminerat lärarens ställning till förmån för en diffus idé om "kunskapssökning" hos eleven, dels av en allmänt spridd uppfattning att kunskap framför allt är vadhelst fakta som flödar fort och fritt? Varför inte ta en större plats i det offentliga rummet än vad som är fallet idag, och i högre grad förevisa material som är sanktionerat av högsta vetenskapliga instans?

För att genomföra något sådant krävs samarbete och nytänkande inom högskolevärlden. Utan väl fungerande nätverk bestående av kollegialt inställda experter, kan inte webbplatser som den om Madame Bovary skapas: att forskarna öppnar dörren till sina arbetsrum och delar med sig av sina kunskaper till varandra är därför ett första, nödvändigt steg.

Utan en omläggning av själva distributionen av kunskapen, av formatet, för att tala TV- eller dataspråk, kan heller inte budskapet nå ut. Dagens referens är nätet, inte de voluminösa uppslagsböckerna som det står "REF" på och man inte får låna hem. Det är nätets format som högskolevärlden måste sträva att bemästra - diskussionsfora, interaktivt lärande, kanske rentav virtuella världar - för att fortsätta vara en central instans i kunskapsförmedlingen. För inte är det väl märkligare att referensmärka en webbplats än en uppslagsbok?

Sammanfattningsvis är webbplatserna om Madame Bovary och Flaubert inspirerande exempel för svensk högre utbildning. Vi vill ju gärna tro, att vi är "världens modernaste land" - en föreställning som baserar sig på en typisk "uppskattning", i ovan anförd betydelse. Måhända är det en nyttig väckarklocka att läroanstalter i det "bakåtsträvande" och "inåtvända" Frankrike skapar webbplatser som visar att slikt svenskt Internetutnyttjande ännu så länge är redigt på efterkälken, såväl i forsknings- och undervisningssammanhang som i samverkan med det omgivande samhället. Att litteraturvetare, studenter, bokälskare - och inte minst potentiella finansiärer! - gjorde en kollektiv insats för att ändra på detta, vore ett nät att stilla bedja om.

Hans Färnlöf