Bo Bergman 1959. Foto: Lennart Nilsson

En lever kvar, den andre är nästan bortglömd. Hjalmar Söderbergs plats i den svenska litteraturhistorien är orubblig och självklar, varje ny generation hittar och läser hans böcker. Men Bo Bergman, vem läser hans formfulländade lyrik eller stillsamt resonerande prosaböcker idag?

Redan under sin långa levnad blev han något av en anakronism. Han kunde ses spankulera - eller snarare flanera - på Stockholms bättre gator, kravatten välknuten, kostymen oklanderlig och välstruken, stärkkragen bländande vit, hatten på plats och spanskröret svängande på höger sida såsom en stillsam pendel vilken mätte Bergmans steg och tidens gång.

Han blev 98 år, avled i november 1967 några dagar efter sin födelsedag. Och, för tidsperspektivets skull, kan påpekas att han var tio år gammal när August Strindberg gav ut "Röda rummet".

Den första boken av Bo Bergman jag själv läste var hans i allra högsta grad sista. Den gavs ut två år efter hans död, med sobert vitt omslag, ren typografi. På omslaget står det: "Till Bo Bergmans hundraårsdag utkommer hans sista diktsamling Äventyret". Bo Bergman hade själv färdigställt boken, lagt den i skrivbordslådan, där den skulle ligga tills hans eget sekel var jämt. Stilrent, självklart, enkelt - som han själv, som han sätt att skriva.

Under hela sitt liv var Bo Bergman oförtrutet produktiv, trots sina privata omständigheter. Han fortsatte att arbeta vid posten - sista årtiondena med reklamationsärenden i Vasagatans pampiga posthus mitt emot Järnvägstationen - ända fram till sin pensionering år 1935 även då han sedan länge lätt kunnat sadla om till heltidsförfattare. "Den ena världen - diktens - levde jag i, den andra - postens - levde jag på... Dugde man inte till något annat, så ansågs man alltid duga till murvel eller posttjänsteman." Bo Bergman blev både murvel och plikttrogen tjänsteman vid Kungliga Postverket.

Hans "biografi hade varit lika opittoresk som posttaxan", berättade han, "och att hans liv varit lika enformigt som spårvagn linje 10:s sträcka Ropsten - Hornstull." Under den strama ytan fanns länge en plågad och vilsen människa. Det fanns en disharmoni, nästan oförklarlig men intensivt närvarande, i hans inre, en aldrig tystad smärta. Räddningen var den dagliga ordningen, rutinen, arbetet för brödfödan, skrivandet för själens läkande.

Svenska Akademien, där Bo Bergman tog sitt inträde redan 1925, blev en av hans få regelbundna sociala kontakter. Han blandad sig sällan - för att inte säga aldrig - i dess intriger, stod alltid över skvaller och utspel. Men i Svenska Akademien trivdes han; Bo Bergman betraktade hellre än deltog - det var en grundläggande del av hans natur. Men han gick troget dit varje torsdag, långt upp i nittioårsåldern. När han avled hade han varit ledamot i fyrtiotre år.

Dyker Bo Bergman i dessa dagar upp i något sammanhang - förutom genom den mångåriga vänskapen med Hjalmar Söderberg - så är det en handfull av hans många tonsatta dikter som fortfarande förmår leva kvar. Däremot är hans prosaböcker bortglömda, hans nästan nittio noveller och romaner finner få, om ens några nya läsare. De står och samlar damm på antikvariat och nere i välsorterade biblioteks gömda källare. Om eftervärldens dom är rättvis eller inte är egentligen inget ämne att disputera över.

Som poet var han länge, under flera decennier, främst en ungdomens diktare. Bo Bergman var pessimist, närmast programmatisk i sin övertygelse. Han såg livet som i en svärtad spegel - allt var tomhet, betydelselösa gester, irrbloss - även om han som person harmonierade allt bättre med sig själv med åren. Genombrottet kom 1903 med debuten "Marionetterna". Bo Bergman var då trettiofyra år. Den blev i ett slag en kultbok bland studenter och av tvivel och svårmod hemsökta gymnasister. Här några karakteristiska rader ur dikten "Narrspelet":

I ångest sjunker din panna,
där droppar av kallsvett stanna.
Din hand är frusen och tunn.
Jag hade lust att förbanna,
men orden dö på min mun.

Idag är det svårt att förstå hur Bo Bergman kunde ses som orosstiftare, hur hans välartade och välbalanserade pessimism kunde betraktats som värdeupplösande, som ett hot mot den förhärskande moralen. Men då, i sekelskiftets efterdyningar, gav han röst åt en generation som kände en växande vilsenhet efter att det radikala åttiotalets värderingar förlorat terräng. Den moderna tiden, den tilltagande materialismen och en samhällsordning som enbart hyllade penningen och dansen kring guldkalven, fyllde många med avsky, med ett samtidsäckel, som slog över i bitter svartsyn.

"Vi föddes gamla" deklarerade Bo Bergman. Kanske var det främst hans desillusionerade världssyn som skrämde liksom den frånvarande eller likgiltiga guden.

Det går idag att läsa Bo Bergmans noveller med stor behållning. Tempot är alltid sordinerat, närmast makligt. Händelserna är få, upptakterna långa, dock sällan omständliga. En avklädd vardaglighet härskar. Där finns inga behov av att göra saker och ting mer komplicerade än vad de redan är. Det till synes triviala är en laddad och mångtydig tillvaro om man bara gör sig besväret att verkligen betrakta - och förstå - den.

Och språket bär. Klarhet och tydlighet fick alltid företräde. Han värderade den experimenterande prosan mycket lågt. Samtidigt äger Bo Bergman en av förra seklets mest övertygande prosastilar. Varje mening tycks äkta, orubbligt exakt. De går inte att ifrågasätta eller tolka på annat sätt än författaren avsett.

Bo Bergmans nakna och oförställda blick tränger dessutom ofta fram mellan raderna och skänker allvar och mening åt de vardagligaste och banalaste scener. Det fascinerande är att Bo Bergman som prosaförfattare blir bättre ju äldre han blev. Som åttioåring stod han på höjden av sin förmåga.

Att läsa Bo Bergmans noveller, hans minnesintryck och läsefrukter är lite som att ha pengar på banken. Det är bra för nerverna. Bo Bergman lyckas i sin kamp med sig själv - han försökte nog i sitt skrivande fly från sig själv - paradoxalt nog hitta fram till just den människa han innerst inne var. Det inger ett stort lugn. Som havets spegelblanka stillhet timmarna efter stormen bedarrat.

Eller som Per Wästberg formulerar det: "Bo Bergmans estetik var på det hela taget denna: Varför krångla till det som är svårt nog ändå?" 

Crister Enander