Feminism och nazism: Elin Wägner och John Landquist - Tidningen Kulturen

Essäer om litteratur & böcker
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Image
Elin Wägner (1882-1949), mitten av 1920talet. Foto: okänd
Det var i den lilla skånska semesterorten Arild det hela började. Vid denna tid var det idylliska Arild en mycket populär sommarort, inte minst bland de många svenska författare som brukade besöka fiskebyn varje år.

Det var här de litterära koryféerna träffades och skvallrade, smidde intriger och visade upp sig för varandra. Elin Wägner hade tidigare på sommaren av sin tidning Idun blivit anmodad att söka upp John Landquist inför Gustaf Frödings femtioårsdag. Den unge doktor Landquist hade precis skrivit en bok om den store skalden och Elin Wägner träffade honom på Kungliga Biblioteket för en intervju. "Vi det tillfället råkade han säga att han skulle bege sig till Arild för att råka Österling, och Elin sa att hon skulle också bege sig till Arild." 

Elin Wägner blev helt uppenbart förälskad redan vid deras första korta möte. Året var 1910. Det var någon gång i juli månad och hon hade egentligen inga som helst planer på att åka till Arild. Men det gjorde hon.

Elin Wägner arbetade sedan flera år som reporter på tidskriften Idun och skrev även flitigt i andra tidningar, inte minst i Dagens Nyheter och - märkligt nog - i skämttidningen Puck. Några år tidigare hade hon, vid pass tjugosex år, blivit ett namn att räkna med i journalist- och författarkretsar. Varje lördag under flera månader hade hon i Dagens Nyheter skrivit den kvicka och ännu läsvärda följetongen "Norrtullsligan"; en berättelse om några unga yrkesarbetande kvinnor som delade en lägenhet. Den hade, både som följetong och ännu mer när den 1908 gavs ut som bok, väckt viss berättigad uppståndelse och i ett slag gjort henne känd.

Elin Wägners uppväxt präglades i mycket stor utsträckning av moderns förtidiga död, i barnsäng med brodern Harald, när Elin bara var tre år. I artikeln "Min Mor" skrev hon senare i livet: "Jag som den äldsta upplevde medvetet denna tragedi. Dels har jag kvar minnen av henne. Dels berättar mina släktingar, att jag med ett enda slag förvandlades från en livlig och glad treåring, ganska försigkommen i upptåg, till en tyst liten typ, som gick för sig själv och tittade upp mot himlen, där mamma var."

Elin Wägner var en inbunden människa i så motto att hon hade ytterst svårt att prata om sig själv och fann det generande att hamna i centrum för intresset. Hon var, enligt flera av sina samtida vänner, en utpräglad lyssnerska. En iakttagerska. Samtidigt tvekade hon aldrig då situationen så krävde av henne att säga ifrån eller kräva sin rätt. Däri var hon något av en dubbelnatur. Med åren lärde hon sig dock alltmer att kunna lätta på förlåten och inte falla undan i mer offentliga sammanhang.

Fadern var rektor, först på Privata Elementarskolan i Lund - där Elin Wägner föddes den 16 maj 1882 - och senare i Nyköping och Helsingborg. Sven Wägner var minst sagt gammaldags till sin läggning, en rätt sträng patriark som inte kunde inse sin dotters behov av att bedriva några högre studier. Elin Wägners skolgång begränsades på så sätt till sju år i allmänt läroverk. Fadern gifte sedermera om sig - tre år efter den första hustruns död - med Augusta Ulfsparre. Elin Wägner kom aldrig under uppväxten överens med sin styvmor. Det förblev en kall, aningen opersonlig relation. I sina tillbakablickar och minnen nämnde Elin Wägner knappt henne. Hon hade brutit upp från en ganska instängd miljö för att bege sig till huvudstaden.

Image
Nygifta. John Landquist och Elin Wägner
Men året var nu 1910. På väg till Arild stannade Elin Wägner till i sin gamla hemstad Helsingborg. Därifrån skickade hon den 21 augusti ett uppsluppet brevkort till den genom alla åren trogna trotjänarinnan Linnea Johansson: "Du falska och stygga piga, jag letade förgäves i botten av kofferten efter min bästa hatt. Men skyll nu inte på mig om jag inte blir gift i Arild." Hon var förälskad, och uppenbarligen fast besluten att inleda en affär med John Landquist, kanske hade hon redan allvarliga giftermålsplaner.

I tio dagar stannade Elin Wägner i Arild. Där umgicks de alla tre. Anders Österling och John Landquist var sedan flera år tillbaka goda vänner. De hade tillbringat en ganska lång tid tillsammans nere i Paris där John Landquist studerade den populäre filosofen Henri Bergson. Det resulterade i doktorsavhandlingen "Viljan" (1908). Överhuvudtaget hade Landquist under de senaste åren blivit ett omtalat och omdebatterat namn i Kultursverige. Detta år rasade Strindbergsfejden som vildast i pressens spalter och där hade John Landquist månaden före väckt stor uppståndelse genom att i en artikel i Aftontidningen ställa sig på August Strindbergs sida mot diktarfursten Verner von Heidenstam och hans trogne vasall Fredrik Böök. John Landquist ville vid denna tid över huvudtaget distansera sig från den på litteraturarenan alltmer dominerande och kraftigt expansive Fredrik Böök. I en artikel om Björnstjerne Björnson från juni 1910 tryckt i Ord & Bild markerade han ett tydligt, om än outtalat, angrepp på Böök och dennes inställning mot all tendensdiktning.

I Arild fortsatte de lunga soliga dagarna. De gick långa promenader, pratade mycket. Sin kurtis lyckades de uppenbarligen hålla hemlig. Anders Österling hade till exempel ingenting märkt av parets spirande förälskelse. I ett brev till Elin Wägner några månader senare skrev Österling: "Märkte du då alls ingenting i Arild? frågar mig den nyfikna folkmassan. - Nej måste jag ju svara, jag genomskådade verkligen icke detta svek! - och den tror sig ha psykologiskt vett, den skall skriva böcker! Ja, här står jag ju som det skaldiska fäet."

Elin Wägner och John Landquist hade inlett ett förhållande i Arild. Under den närmaste tiden efter de lämnat semesterorten fullkomligt bombarderade Landquist sin hjärtas dam med de mest hänryckta och pockande  kärleksbrev. Han väntade och väntade i dagar på Elin Wägners svar. Till sist - efter en vecka med dagliga kärleksförklaringar från den tjugoåttaårige doktorn - kom det ett svarstelegram. De träffades på nytt och blev ett par. I oktober förlovade de sig. Och en månad senare gifte de sig, den 6 november 1910 i Katarina prästgård där Landquists far arbetade som präst. De flyttade ihop på Grevturegatan 69.

Elin Wägner hade samtidigt jobbat hårt för att bli klar med sin nya roman. Den utkom i samma veva som hon gifte sig. Titeln var "Pennskaftet", ett epitet som länge kom att följa Elin Wägner.

Nu var Elin Wägner mycket lycklig. Hon älskade sin man. Breven hon skriver till vänner och bekanta andas stor förnöjsamhet; lyckan liksom bubblade och sjöd inom henne. Mannen och familjelivet var plötsligt en mycket viktig angelägenhet för henne. Den lite barska Ellen Key - med sitt familjeevangelium och pläderande för att kvinnans plats var i hemmet - tog henne omedelbart i upptuktelse brevledes. "Kärlek, äktenskap, moderskap - är inte detta 100 gr. viktigare än rösträtten!!! Jag, som började läsa Ert brev så glad och tänkte: nu får jag veta om barnen, när de gifte sig o.s.v. o.s.v. jo pytt! En hel sida ämbetsverk istället!! Unga förtjusande, äldre syster till Pennskaftet: tänk på att John Landquist är en framtidsman vars arbete Ni behöver hägna och en erotiskt mycket intensiv natur, som ej alls nöjer sig med skrapkaker från F.K.P.R. Amen. " Och Ellen Key avslutade brevet med att säga, "även om Ni är biten av Saken. Tänk i stället på MAKEN beder Er E. Key."

Äktenskapet måste ha inneburit en konflikt för Elin Wägner. Hon var inte van vid att sköta ett hushåll, att tvingas ta hänsyn till en man som krävde uppassning och markservice. Hennes lösning verkade vara att instinktivt underordna sig ett helt traditionellt könsmönster. Mannen var viktig. Äktenskapet var viktigt. Hennes arbete fick, tycks hon ha resonerat, komma i andra hand. "Jag kan inte förstå det", skrev Elin Wägner i ett svarsbrev till Ellen Key i början av år 1911, "jag handlar inte efter någon princip, jag försöker tvärtom att göra en teori för att förklara det för mig själv och John. Det är väl att mitt hjärta är så fullt av hans lilla person, om Ni bara visste hur intagande han är, men jag skulle vilja att jag kunde vara social och kommunal och litterär och ändå vara gift med den bästa man i världen. Ni ser, jag kapitulerar men icke utan motstånd".

Länge levde hon två parallella liv. Ett i hemmet, ett på arbetet och i organiserandet av rösträttskampanjerna och de stora mötena. För Idun gjorde hon lejonparten av ett stort specialnummer till Internationella Rösträttsalliansens kongress som samlades i Stockholm i juni 1911. De båda liven var i grunden lika krävande. I två år höll hon stånd. Sedan inträffade något. Hennes humör nådde plötsligt, under början av sommaren 1913, ett absolut bottenläge. Hon var deprimerad. Elin Wägner funderade av anteckningsböckerna att döma till och med på självmord. Det hade tidigare funnits tecken på att hon vantrivdes. I ett brev till Ellen Key klagar hon uppgivet: "sedan jag gifte mig skriver jag så illa". Då arbetade Elin Wägner på romanen "Helga Wisbeck", en ganska baktung roman om en kvinnlig läkare som väljer att satsa på sitt yrke. Den kom ut 1913.

I arbetsboken, där Elin Wägner även skrev ner sina privata funderingar över sitt eget liv, står från februari 1914 att läsa: "Jag sitter ensam denna söndagskväll. Jag är full av oro, kan icke bli vid något, icke skriva, icke läsa, icke slöa, icke vila. Vila kan jag icke mer, ty därtill är jag alltför full av ångest. /.../ Det är en tröstlös och svår kamp att leva, att vara med, att vända en anständig utsida till, när viljan att vilja nästan upphört. Det är min fasta övertygelse att mitt liv bara är till hinder, men min död skulle göra honom så fri han vill vara."

Snart stod det klart att Ellen Key tycktes ha fått rätt i sin dystra profetia om mannen och äktenskapet, kanske till och med om hur John Landquist innerst inne var beskaffad som person. Ty Elin Wägners pessimism och tilltagande mörker stammade ur det faktum att John Landquist detta år började prata om att ta ut skilsmässa. Han hade blivit förälskad i en annan kvinna. Oklart vem. Elin Wägner krävde att de skulle vänta, helt enkelt avvakta tills kriget var över. Landquist går med på uppgörelsen. Senare tackade han hustrun för den uppflammande förälskelsen tycks snabbt ha gått över.

Men äktenskapet var därmed i egentlig mening förlorat. Det gick inte att reparera. Det kunde inte återvinna den lycka de båda känt under de första åren. Men Elin Wägner sköt uppgörelsen och uppbrottet på framtiden. Det verkar om hon nästan krampaktigt inte ville ge slaget om maken och äktenskapet förlorat. Den hårda vägen tvingades Elin Wägner lära sig att en yrkesarbetande kvinna hade svårt att samtidigt vara hustru åt en man som ännu inte förstått eller accepterat de förändrade villkoren. Ända till 1922 höll Elin Wägner stånd, trots att hon långa perioder var djupt olycklig och kände sig ensam även i äktenskapet. Vid flera tillfällen var hon fast besluten att ta ut skilsmässa, men ångrade sig när det väl kom till ett avgörande. Hon sörjde sitt öde. En stor plåga för Elin Wägner var barnlösheten. Hon ville ha barn men kunde inte få några. Om det var äktenskapet eller de pessimistiska stämningarna under kriget som skapade grogrunden är svårt att säga. Men Elin Wägner blev alltmer religiös. Hon som stammade från generationer av präster på mödernet blev troende.

Elin Wägner drog sig inåt. Äktenskapet var mer likt ett skal. John Landquist tycks heller inte ha upphört med att söka efter kärlek utanför hemmet. Solveig Landquist, hans tredje och sista hustru, skrev också i sin biografi över John Landquist: "Elin Wägner hade inte blivit svartsjuk på Ester Blenda (en ung vän till Elin, m a), men hon fick anledning att lida svartsjuka. John var lättantändlig". "Men kvinnor betydde mycket i hans liv. Han blev lätt - allvarligt förälskad."

Men i januari 1922 tog Elin Wägner en väska, reste sig upp och gick. På dagen, som hon stod och gick, lämnade hon John Landquist och tog sin tillflykt till den stridbara och fascinerande Elisabeth Tham på Fogelstad herrgård. Där stannade Elin Wägner i flera månader samtidigt som hon skrev på romanen "Den namnlösa". Där behandlade hon sina bittra erfarenheter av livet; den blev till något av en sammanfattning av hennes liv. Nu bildades den kända Fogelstadgruppen, med Elin Wägner och riksdagskvinnan Elisabeth Tham i spetsen. Ett av resultaten av gruppens arbete blev tidskriften Tidevarvet. Till tidskriften Tidevarvet och Fogelstadgruppen var Elin Wägner sedan knuten ända fram till 1936.

John Landquists position i svenskt litteraturliv blev redan under 10-talet allt centralare. Hans ord vägde tyngre, hans omdömen blev viktigare. John Landquist var framför allt sina vänners bästa vän. Ett inte alldeles okomplicerat förhållningssätt för en litteraturkritiker som borde inta en oväldig hållning. Anklagelserna för mygel och vänskapskorruption blev med tiden också många. John Landquist hjälpte fram och stöttade den författargrupp som bröt fram och snart formerade sig som tiotalisterna - Sigfrid Siwertz, Gustaf Hellström, Lubbe Nordström, Marika Stiernstedt, Elin Wägner m fl. Han var i allra högsta grad deras lierade kritiker. Många av dem var också i högre eller mindre utsträckning inspirerade av det John Landquist skrivit om Henri Bergson och viljefilosofin.

Det fanns något lätt ohederligt över hela hans framtoning; till sin natur var han mycket av en opportunist. John Landquist fanns med överallt, i alla sammanhang, nyfiken och alltid välunderrättad vad gällde det senaste skvallret. Utanför tiotalisternas skara var det många som valde att bli hans fiender. Själv markerade Landquist tydligt avstånd och avvikande uppfattning gentemot Fredrik Böök och de övriga kritikerna på Svenska Dagbladet. Hans medvetet anlagda profil var vänsterliberal, han såg sig gärna som radikal.

År 1932 lämnade John Landquist Dagens Nyheter och blev politisk redaktör för Aftonbladet där han kom att stanna som skribent och kritiker ända fram till sin död 1974. Aftonbladet var under kriget ökänd och hatad som en av riktigt "bruna" tidningarna. Deras hållning var uttalat tyskvänlig. Även John Landquists inställning till nazismen var över lag positiv. Även när han senare verkade som professor i Lund, i psykologi och pedagogik 1936, tillhörde han de uttalat nazivänligas skara. Han motarbetade till exempel aktivt Torgny Segerstedt. Och när John Landquist med nyblivna hustru Solveig så sent som 1938 färdades genom Tyskland på bröllopsresa kunde han inte se "något oroväckande nazistsikt". Ett av syftena med resan till de tyska universitetsstäderna var att få träffa den i nazikretsar mycket inflytelserike professorn Ernst Kretschmer som hade försökt dra psykiatriska slutsatser av den kroppsliga konstitutionen.

Under kriget klagade Elin Wägner upprepade gånger i brev på John Landquist och hans välvilliga inställning till nazismen. De hade trots skilsmässa fortsatt att hålla kontakten med varandra även om det mest skedde brevledes. Elin Wägner skrev två nästan mästrande brev 1933. John Landquist hade skrivit en mycket positiv artikel om Fredrik Bööks bok "Hitlers Tyskland" varpå Wägner replikerar: "Ja, naturligtvis är jag orolig för att du går in för Hitler och fast jag känner igen din impulsivitet däri kan jag ändå inte riktigt begripa det. Förutsatt att han vore sådan som Böök skildrar honom, så ger han ju även i denna skildring tydligt intryck av att vara en tredje klassens diktator. Endast tyskarna, fallande till föga i sin jämmer, ger honom tragik och betydelse. Om hans premisser äro felaktiga (rasläran), hans metoder felaktiga (judeförföljelserna), hans mål suddiga och lätt ombytta, hans inspiration hatet och lidandet, så förstår jag inte, att enbart hans skicklighet i propaganda kan göra honom till ett geni." Även John Landquist forna och stolta ideal tar hon upp: "Och friheten, den ädla humanismen!". Och några dagar senare: "--- det är ett lidande för mig att du hyllar honom."

Elin Wägner hade vid det här laget blivit både pacifist och djupt intresserad av kväkarrörelsen, två linjer som kom att dominera hennes fortsatta liv. En stor och av enig kritikerkår hyllad insats gjorde hon genom att skriva den första heltäckande och allvarligt syftande biografin över Selma Lagerlöf. Första bandet kom ut 1942. Det andra året därpå. Redan 1928, när Selma Lagerlöf fyllde sjuttio år, hade Elin Wägner haft avancerade planer på att skriva ett större arbete om förbilden och inspirationskällan för många kvinnor. De rann dock ut i sanden. Men när sedan Tor Bonnier många år senare, i oktober 1941, uppvaktade henne med förslaget att skriva en biografi var hon omedelbart villig att ta itu med uppdraget. Enda kravet var att hon först fick skriva klart den märkliga och till kvinnorörelsen uppfordrande boken "Väckarklocka".

Den togs dock inte emot med glädje, kanske missförstod många Elin Wägners tankegångar och budskap. "Under 1941 gav jag ut en bok Väckarklocka", skrev Elin Wägner senare i ett brev, "där jag sökte blotta kvinnornas vanmakt och begärde att de skulle ta under omprövningar de mål de arbetat för och de värderingar som legat till grund därför. Ut från en stark kulturkritisk inställning ville jag att kvinnorna skulle börja en andra kvinnorörelse med helt nya mål. Detta var inte ledarna för kvinnorörelsen redo att acceptera. Det var en fullkomlig räddning för mig att, då jag inte nådde längre den vägen, få arbeta koncentrerat på Selma Lagerlöf i 2 år."

När lundafilosofen Hans Larsson avled i februari 1944 och stol nummer XV i Svenska Akademien blev ledig var Elin Wägner övertygad om att hennes före detta man skulle kallas att efterträda honom. "Jag undrar", skrev hon i brev till John Landquist, "om du kommer in Sv. Akad. efter Hans Larsson, det skulle jag tycka vore riktigt och bra."

Tre månader senare var Elin Wägner tvungen att skriva ett nytt brev apropå den lediga stolen i akademien. "Angående Akademien, så tycker jag ju att Platon och inte Xantippa ska tala över Sokrates. Men samtidigt så är det klart man känner sig smickrad över upphöjelsen och framför allt över dem som gjort kuppen och dem som gläder sig över den."

Det var Elin Wägner, och inte John Landquist, som valdes in i Svenska Akademien. Hon var den andra kvinnan - vid sidan av Selma Lagerlöf - som någonsin tagit sitt inträde.

Efter Elin Wägners död 1948 skrev John Landquist en längre och inkännande essä om hennes författarskap. Han avslutade med orden: "Hon hade nästan alltid något angeläget att säga. Det mesta av detta angelägna hör till ett omfattande inre sammanhang: kvinnlig solidaritet och kvinnlig omvårdnad om livet. I detta avseende nådde hon fram till att säga något nytt. En del därav är samlat i den märkliga essaysamlingen Väckarklocka. Människorna har inte hunnit tillägna sig allt hon hade att säga om kvinnliga möjligheter i livets historia. En del av hennes författarskap liknar en högt liggande sjö, som ännu till större delen är innestängd inom slussar och stränder och ligger väntande."

Däri fick John Landquist rätt. När "Väckarklocka" gavs ut på nytt, så sent som 1978, väckte den stor uppmärksamhet och fick ett helt annat mottagande. Det talades om att Elin Wägner skrivit med profetisk klarsyn, kanske inte minst det som berörde miljöförstöring och kvinnans förändrade roll i samhällslivet.

Crister Enander

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen