Litterära avgudar och charterturism

Allt är inte guld som glimmar? Steven Ekholm skriver om den lönlösa jakten efter litterära reliker i bland annat Prousts Combray. 

Ett märkligt fenomen, även om det på inget sätt är nytt, är att orakelförklara de personer som sagt, skrivit eller gjort någonting som påverkat oss personligen eller kanske oss alla på ett mer övergripande plan. Man grundar museer och spikar upp plaketter om personen i fråga bodde en natt i det ena eller det andra härbärget, åt på den ena eller den andra restauranten. Man skriver kokböcker som återskapar de kända måltider personen i fråga, eller dennes romanfigurer intagit. Sedan följer vi anhängare efter - vi reser till gästhuset där Shakespeare sägs ha övernattat - helst av allt sover vi i samma säng, vi besöker berömda restauranter, beställer in rätter som det sägs att vårt orakel hade avnjutit där för 100 år sedan. Vi kokar lindblomsteet, tillagar sjötungan, blundar och väntar på effekten.

Vilken effekt? Vad väntar man sig egentligen av ett besök i Shakespeares Stratford-upon-Avon, systrarna Brontës Howarth eller i Prousts Illiers-Combray? Försöker man sig på en hemlig genväg till förståelsen för det som Shakespeares berömmelse vilar på? Kan man i den gamla prästgården avslöja det som var förutsättningen för Svindlande höjder och Jane Eyre? Kan man förstå vad som gör På spaning efter den tid som flytt till ett av litteraturhistoriens viktigaste verk om man besöker den turistfirade byn där Marcel Proust tillbringade några somrar i sin ungdom? Närmar man sig författarens intentioner om man intager en Hummer à l'américaines på Ritz i Paris?

Det är tvivelsutan oändligt många fler som besöker helgedomar som Stratford, Howarth och Illiers-Combray än som ger sig i kast med Shakespeares, systrarna Brontës och Prousts verk. Finns det en fara i detta? Kan allt rymmas i lämpliga, färdigtuggade turistportioner? En resa till den stores hemtrakt, köp det 5-sidiga häftet med allt du behöver veta om författaren - många av fina färgbilder, se dennes gamla tandborste, trappan som (fortfarande) knakar när man går i den och avsluta med att köpa en påse madeleinekakor på vägen till bussen som väntar där ni klev av (spara påsen!). Dessa resor liknar snarare ett avancerat autografsamlande för vuxna, liknande barnets (aka backpackerns) förtjusning över att få en ny stämpel i passet vid en utlandsresa. Köp några vykort (spara påsen!) och en väderkvarn i fake-mässing så har du bevisen att du varit där!

Den ständigt aktuelle och uppburne, men lika oläste författaren Marcel Proust har i sin På spaning efter den tid som flytt lyckats beskriva, kanske bättre än någon före och även efter honom, denna absolut avgörande skillnad mellan yta och innanverk, skillnaden mellan landskapet som fungerar som motiv för konstnären och det personliga intryck som konstnären ger uttryck för på den färdiga tavlan. Denna lönlösa jakt efter litterära reliker, som turistbussarna innebär, är snarare en resa bort från, än ett närmande till en förståelse av Prousts På spaning efter den tid som flytt. Resan tar oss till tinget i sig (exempelvis Illiers-Combray) och inte till den sanna upplevelsen, associationen eller minnet, "triggat" av detta ting, som romanen innebär. Poängen framgår tydligt för var och en som läser verket; den minsta lilla detalj, om än så obetydlig att vi inte ens lägger märke till den, kan vara just den sak eller händelse som väcker i oss den känsla vi en gång har upplevt, det intryck som vi aldrig reflekterade över men som just nu helt överraskande sköljer över oss. Dessa "triggers" ligger fördolda i vardagliga saker, dofter, smaker, händelser &c. De saker som vi däremot minns, menar Proust, är förvanskningar av verkligheten. Människan klarar inte av att minnas sinnesintryck och känslor, utan tvingas använda språket för att beskriva och konkretisera upplevelsen, och därmed är den också förlorad. Språket och det aktiva minnet kan bara förenkla den ursprungliga upplevelsen. Minnet av en händelse blir på detta sätt endast en hårt beskuren bild, färgad av vår önskan av hur minnet av den skall vara och samtidigt förvrängd av våra fördomar. Det ofrivilliga minnet, å andra sidan, drar fram det sanna intrycket, den omedelbara upplevelsen av en händelse, oavsett om man välkomnar den eller ej. Detta innebär alltså att man inte åker till romanens Combray om man som sentida turist vill göra en litterär vallfärd till dagens Illiers-Combray (som förövrigt utökade sitt ursprungliga Illiers, till Illiers-Combray, för att bättra på turisttillströmningen. Romanens Combray är ett helt fiktivt namn). Proust menar att det enkla och anspråkslösa, genom det ofrivilliga minnet, därför kan innefatta de mest fantastiska öden och dramer, och tvärtom. De allra finaste salonger, de allra mest åtråvärda sällskap motsvarar oftast inte den attraktion och fascination man har inför dem när man står utanför. Detta visar Marcel Proust tydligt i sin roman och konsekvent nog även i sitt eget liv.

Åsikterna om Proust som dandy och societetslejon visar sig inte stämma särskilt väl. De sista åren i hans liv var de enda personer han träffade, de som tog sig tid att komma på besök till dennes mörka, korkisolerade rum, och de var många gånger färre än de som en gång bedyrat honom sin vänskap när han var friskare. Proust fick alltså dela den insikt som Charles Swann också får i slutet på romanen; allt är inte guld som glimmar. Sveket står alltid och väntar bakom hörnet. De glamorösa salonger som de båda umgåtts i, de högaristokratiska kretsarna i Paris, visar sig vara lika tomma och själlösa som de en gång var lockande och ouppnåeliga.

Det Combray vi egentligen vill uppleva och besöka står alltså endast att finna i författarens egens redogörelse av sina minnen därifrån. Därför kan vi bara göra resorna till Prousts Combray genom att öppna hans böcker. Inte genom kokböcker, vallfärder eller i turistbussarnas varma kupéer. En positiv bieffekt är dessutom att denna bok, längden till trots (4500 sidor och en kvarts miljon ord), är mycket billigare än charterresan!