Det finns mardrömmar och så finns det mardrömmar. Vissa vaknar man från i svettvåta sängar på morgonen till ett behagligt konstaterande att det hemska tack och lov tillhört en annan värld. Sedan finns det andra vilka förföljer oss genom våra vakna stunder tills de försvinner med nattens sömn. Det är dem vi vaknar till varje morgon utan hopp om en förlösande verklighet. Dessa vakendrömmar utgör livets hemskheter.

Dröm och film delar samma universum. Salongsmörkret faller och transporterar oss till en fantasi. Redan de första stumfilmerna anspelade på detta tema, och lade ibland till ytterligare en nivå genom att låta filmkaraktärerna drömma i filmen för att utveckla parallellhandlingar eller kontraster. Nu kunde publiken drömskt ta del av andras drömmar projicerade framför dem. Det var bara en tidsfråga innan denna potential sammanflöt med vurmen för psykoanalys under nittonhundratalets början, som i George Wilhelm Pabsts "Geheimnisse einer Seele" från 1926 där filmkaraktärens dröm konstruerades genom Sigmund Freuds vetenskap.

Louise Brooks,
varken ängel eller hora

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan.Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar pianist som dock aldrig framförde en riktig konsert. Har man den minsta kunskap om filmhistorien är det svårt att inte veta vem hon var.Louise Brooks, född den 14 november 1906 och död den 8 augusti 1985.

Filmform har under flera års tid lyft fram många av de unga filmskapare som finns i Sverige idag. Genom att ge plats, kunskap och möjlighet för aspiranter, men även i viss mån etablerade filmkonstnärer, bygger de upp en bredd som nyfikna cineaster prisar. Nyligen visade de ett urval av kortfilmer ur sitt arkiv.

Vad som omedelbart kan sägas om dessa kortfilmer är det starka fokus på animation som blivit tydligt under senare år. Animation har alltid varit en kraftfull mekanik bakom säregna uttryck, något som ofta är den experimentella kortfilmens kärna. Men paradoxalt nog har animering alltid varit mer kostsamt, och därmed något som främst grafikerna tagit hand om. Och så fort flera aktörer rör sig i den konstnärliga sfären blir följden en sorts kollektivism som gör att det för somliga så viktiga "auteurskapet" till viss del går förlorat. I takt med tillväxten inom animationsfältet har samtidigt mycket förenklats, och många av de unga filmskaparna gör mycket av den själva. Även animationen i sig har förändrats, transcenderat från ett visuellt medium som presenterar en värld i sig, till att anamma och bemästra andra former av intermedialitet - såsom exempelvis dokumentärfältet.

Du behöver inte queera Lisbeth Salanders gestalt i Niels Arden Oplevs filmatisering av "Män som hatar kvinnor". Hon är redan pre-queerad. Ställ åt sidan för en stund vad du själv har väckt till liv ur Stieg Larssons romaner och fokusera på filmen.

Noomi Rapace tolkning av Lisbeth är inget annat än überlesbisk. Med trendiga näsringar, öronringar, tatueringar, svarta kläder, piercingar, kängor, stålspikshalsband, kort hår (strategiskt klippt hängande över ena ögat), förtvivlat kedjerökande och på egen motorcykel är hon en återuppfunnen Corky från brödernaWachowskis "Bound" (1996). Corky var även namnet på en svensk webbsida, skriven av och för lesbiska, som hämtade inspiration från den lesbiska ikonen spelad av Gina Gershon (corky.se upphörde dock 2007). I själva verket är Lisbeth dagens "Corky", fast utan hennes sexuella preferens - Violet (Jennifer Tilly).

Det finns en scen i American Splendor (2003), regisserad av Shari Springer Berman och Robert Pulcini, som visar hur filmens huvudperson Harvey Pekar och serietecknaren Robert Crumb lärde känna varandra.

Pekar var vid den här tiden bara en okänd kontorsråtta, som med tiden blev en kultförklarad serieboks-manusförfattare. Pekar och Crumb kom senare att samarbeta i en del av Pekars serieböcker. Det vi ser i den här scenen är en iscensättning av deras möte, samtidigt som den verklige Harvey Pekar röst hörs säga: "Crumb and I hang a lot back then, we had records and comics in common. You know the guy, they made a movie about him too". Den film Harvey Pekar syftar på är Terry Zwigoffs Crumb (1994).

Både Americar Splendor och Crumb är konstnärsporträtt i filmformat, där man låter dessa något udda typer berätta om sig själva. Men det som förbinder Pekar och Crumb är inte enbart deras personliga och professionella relation. Det finns även likheter i det sätt på vilket de båda lyckades ta sig ur ett slags misär, för att sedan bli två kultfigurer inom amerikansk undergroundkonst.

Sanjin Pejkovic diskuterar gränsmotivet i jugoslavisk film. Han  lyftar fram två filmer som haft distribution i Sverige. Det rör sig om Innan regnet faller (Pred dozhdot, 1994)och Ingenmansland (Nicija zemlja, 2001), båda tillkomna efter Jugoslaviens sönderfall.  

Vad är jugoslavisk film? Vad har det varit tidigare? Vad är postjugoslavisk film? Detta är en tämligen komplicerad fråga. Efter Andra världskriget ansåg högt uppsatta politiker att man med hjälp av film kunde ena befolkningen i de olika republikerna. På 40- och 50-talen lade man grunden till det som senare skulle uppfattas som fenomenet jugoslavisk film. I grunden baserades den jugoslaviska filmproduktionen dock på de skilda nationella centra som producerade olika filmer. Det kulturella utbytet mellan filmfolk, behandlingen av liknande ämnen under vissa perioder och inte minst erkännandet av filmerna utomlands gör att de, trots sina olikheter, kan kallas för jugoslavisk film. Detta är dock någonting som skapas först på 60-talet. Fram till dess hade man också samarbetat, men under regimens ideologiska övervakning och i syfte att tvinga fram en känsla av "broderskap och enighet". Till slut skapades ett "gemensamt" filmområde, där branschfolk möttes och gjorde det som var viktigast för just filmerna: att välja de bäst lämpade regissörerna och skådespelarna oavsett härkomst.

Nej, jag minns inte var han sa det. Men jag minns vad han sa. Någon journalist frågade Henning Mankell hur han ställde sig till kritiken mot de senare Wallander-filmerna. Han svarade att han - rent ut sagt - sket i den kritiken.

Så brukar nya, räddhågsna och äldre, mindre lyckade författare uttrycka sig. Men att Henning Mankell inte tål kritik är förvånansvärt. Att han tydligen inte tycker att recensenter bidrar till ett offentligt samtal om kultur och samhället.

Hittills har jag, som väl också är en kritiker, inte skrivit ett ord om någon Wallander-film men jag har sett de flesta.  Och flera av filmerna med Rolf Lassgård som Kurt Wallander tyckte jag var spännande och bra. I senare Wallander-filmer med Krister Henriksson har kvalitén - snarast ett objektiv konstaterande - sjunkit betydligt.  

Illustration: Ida Thunström

Att Spiderman 3 direkt efter Flint Markos replik gör en helomvändning och börjar pladdra om individens frihet i denna den bästa av världar är serieförlaget Marvel Comics i ett nötskal. Med författaren Stan Lee och tecknare som Jack Kirby och Steve Ditko i spetsen skapade Marvel till exempel Spindelmannen, X-men, Fantastiska Fyran och Hulken. Marvels hjältar och skurkar har en tendens att i tämligen storvulna ordalag babbla om allting de gör medan de gör det. Men här finns också ett ironiskt tilltal som skiljer Marvel från mycket annat i genren, framför allt i författarrösten som riktar sig direkt till läsaren i inskjutna rutor.

Animerad film har alltid varit gränsöverskridande i sin form, där allt börjar från en liten punkt som kan utvecklas till vad som helst. Det är bara den egna kreativiteten - och i viss mån tids- och pengabristen - som begränsar filmernas handling, karaktärers utseende, miljön.

Looney Coons: Cake Walk & Two Step, John T. Hall.

Jag ska i denna text försöka visa hur bilden av svarta följer en chauvinis­tisk politik som var djupt inrotad i det amerikanska medvetandet. Detta behöver dock inte betyda att filmskaparna var rasister. Tvärtom var vissa skapare fascinerade av den svarta kulturen. Det viktiga är dock vilka filmer de producerade och arvet de lämnat efter sig.  

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg

25/1

Med humöret på topp studsar jag till hotell Riverton för att hämta mitt presskort. Gold Bar kort på Respekt ingår. Kollegan och jag kunde inte vara lyckligare. Lyckan dämpas dock något när vi ser den hemskt dumma tiden, 18-19, då jag i stort sett hela veckan antingen kommer vara på visning eller jobba. Som tur är kan jag glädjas åt att jag faktiskt kommer vara på just visningar och att årets festival faktiskt är i gång!

Kvällens första anhalt är Bergakungen, det senaste (och mest opersonliga) tillskottet till festivalen, och Tom Tykwer producerade The Heart is a Dark Forest. Hyfsad öppningsfilm, ljusår bättre än förra årets sömnpiller Death of a President, dock med ett lite väl sobert slut där modern i dramat tar livet av både sig själv och sina barn ett par dagar efter att hon fått reda på att maken har en andra familj.