Ernst Jünger under tidigt tjugotal. Bild: Karis Strauss

Ernst Jünger och islam

Ernst Jünger (1895-1998) är en av de största tyska författarna någonsin. Man talar ibland om 1900-talets tre mest betydelsefulla tyskar, nämligen Martin Heidegger, Carl Schmitt och Ernst Jünger.

Tillsammans med filosofen Martin Heidegger och juristen Carl Schmitt tillhör Ernst Jünger, enligt min mening, århundradets främste tänkare. Heidegger frågade efter Varat, Schmitt sökte lagen - det framtida rättssamhällets nya nomos - och Jünger i sin tur strävade efter att bevara människans okränkbara adamisk-profetiska natur.

Hans obrutna skaparkraft in i sitt 102:a levnadsår och även hans enastående person gjorde Ernst Jünger till ett sannskyldigt fenomen i Västerlandets intellektuella liv vid tröskeln till det nya millenniet.

När vi vandrar i spåret av det förgångna är vi samtidigt som fångar i nuets oerfarna steg, men det finns alltid möjligheten att bygga en bro mellan då och nu, varpå de båda kan mötas och intressera sig för varandra. Boken jag har läst som heter Spår av tid är just en sådan bro av tid som genom poesi, fotografi och det innerstas berättelser låter korspunkten mellan nuet och dået få tala till oss, till vår egen tid.

En kväll full av obetänksamhet då jag för länge sedan glömt bort mig själv mellan ett grönt théglas och en söt, mörkrosa choklad tar jag stegen in igenom bokhandelns dörr. Jag känner mig torr och söker efter Clarise Lispectors bok: Levande vatten. Det valet visar sig halvtimmen senare vara en första anhalt, inte i tid, men i plats, till vart jag skall färdas.

Men jag hittar inte hennes bok. Då finns det bara en lösning, jag måste dricka en bild.

Den andliga fronten som under 1900-talet kämpade mot den moderna teknokratins destruktiva metoder existerar inte längre sedan något årtionde tillbaka.
I svetsfogen mellan "usura" och en globalism som är totalitarismens verkliga grund, tycks teknokratin ha omöjliggjort all form av motstånd mot den systematiska nihilismen som styr oss.

Insvept i klädbylten sittande i sin mentala krypta i den korkvadderade sängkammaren arbetar den sjuke Marcel Proust nätterna igenom med sitt mästerverk. Sönderhostad av en tuberkulös hosta, drogad av tunga astmamediciner är han ändå fast besluten att slutföra arbetet. Han dissekerar sina romanfigurer, avslöjar deras korrumperade relationer till omvärlden, undersöker deras vanor, egenheter, klädsmak och sociala ställning och befäster dessa med hjälp av en lysande prosa. I glänsande meningsbyggnader och grandiosa formuleringar placerar han ut dem i lämplig kontext i sitt väldiga livsverk På spaning efter den tid som flytt. Det är de autentiska och tidstypiska detaljerna som slutligen kröner hans gigantiska arbete till att ikläda sig mästerverkets mantel.

Ända in i det sista arbetar den sjuke Proust med slutförandet och beger sig ibland till och med iväg med hjälp av chauffören till någon trakt han skall återse och beskriva eller någon hagtornsbuske han önskar söka upp för att minnas barndomens dofter. Han besöker vänner vid de mest obekväma tidpunkter på dygnet bara för att fråga om ett klädesplagg de använde då för länge sedan eller för att helt enkelt se på dem som i en sorts instudering.

Detaljerna är för honom oerhört viktiga. Hans verbala förflyttningar i tiden är konstnärliga sammansmältningar av nutid och dåtid där han genom detaljernas rekapitulerande kraft återskapar barndomens och uppväxtens magiska ögonblick, där ting och dofter skapar en genuin grund för att skildra det sociala livets alla egenheter och betingelser.

En beskrivning av platsen som den nutida konstmusiken får i Finland skulle kräva ett utrymme som egentligen inte är möjlig. Det är därför som Stefan Thorsson koncentrerar sig på den finska tonsättaren Kaija Saariaho, en av de mest betydande idag.I början av det förra seklet kollapsar tonaliteten och musiken blev enligt några förespråkare plötsligt fri. Beroende på var man stod så ansåg en del att friheten var oändlig och att detta skulle lyfta musiken till högre höjder medan andra upplevde att den hade förlorat sitt fotfäste.

Det existerade inte längre en standard eller referens att förhålla sig till och denna avsaknad av tradition upplevdes på olika vis. Efter andra världskriget ville modernismen bryta med det förflutna genom att radera ut all möjlig barlast – det fanns ingen återvändo, ingen väg tillbaka, man skulle inte blicka bakåt. Upprepning och återanvändning gav inte längre någon mening och betraktades som yta och ornament. Motståndarna ansåg att detta neo­akademiska, elitistiska förhållningssätt kunde jämställas med det hårdnande, auktoritära politiska klimatet och därmed lades grunden för protester, uppbrott och manifestationer som genomsyrade stora delar av 1960-talet. När dammet hade lagt sig och parollerna rullats ihop infann sig en period av resignerat lugn. I stället för att söka nya vägar försökte en del att skapa mening med det som redan fanns, det som traditionen frambringat och som utvecklingen av den samma burit med sig.