Essayet mitt om naturvitenskap og humaniora er delt inn i seks-6- hovedavsnitt. I det første hovedavsnittet (A) skriver jeg mest om relasjonen mellom naturvitenskap og filosofi, hovedavsnitt  (B) er i sin helhet bundet opp til humaniora mens det tredje (C) er av språklig art (som er nyttig å kjenne til både for naturvitereog for folk som driver med humaniora!). I det fjerde hovedavsnittet (D) behandler jeg praksiskategorien, det femte (E) er om intellektuelle og moralske dygder òg, i essayets  avlutningsavsnitt (F), er fokus for diskursen rettet inn på at den menneskelige natur involverer et personalt aspekt: et jeg eller et selv.

Det finns fortfarande en hel del fördomar kring dataspel. De betraktas av de flesta som ett nöje för unga människor som slösar bort timmar framför skärmen istället för att läsa en bok eller gör något annat vettigt. Dataspel tas helt enkelt inte på allvar. Man kan inte låta bli att jämföra med hur filmen mottogs i början av 1900-talet. Detta nya medium med rörliga bilder blev snabbt populärt inte minst hos arbetarklassen, som kunde besöka någon av de otaliga biografierna som växte upp i Amerika under den här tiden. Det dröjde förstås inte länge innan etablissemanget började förfasa sig över filmens moraliska inverkan på unga. Film var ju inte som teater, en hög och seriös konstform, nej, film var helt enkelt depraverande. En oskyldig yngling som råkade hamna i den mörka biosalongens klor hade snart förvandlats till förhärdad brottsling som förföll i drogmissbruk, promiskuitet och våldshandlingar.

Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör förpassas till sagans och mytens värld tillsammans med trollen, jättarna och Fenrisulven, menar andra att dessa galna krigare med kopplingar både till shamanismen och till den fornnordiska trolldomstraditionen faktiskt har funnits.

En av de största och mest kända bärsärkaätterna i den nordiska sagolitteraturen torde vara den isländske skalden och hövdingasonen Egil Skallagrimssons släkt. Egils farfar, med det märkligt klingande namnet Kväll-Ulf är den förste som omtalas som bärsärk i denna mustiga släktkrönika från 1200-talet.  Farfaderns namn kom av hans evinnerliga rännande som varg ute på nätterna, vilket gjorde honom mycket kvällstrött och lynnig till temperamentet. Anlaget gick sedan i arv till Egil Skallagrimssons far Skallagrim Kvällulvsson som blev så förblindad av vrede när raseriet föll över honom att han under ett bollspel höll på att dräpa sin egen son och därmed göra sagan om Egil mycket kort. Egil räddades den gången av en storväxt tjänstekvinna som genom trolldomsord lyckades avvärja faderns dåd, men som kort därefter slogs ihjäl av den ursinnige fadern.

Med sin bok Det postsekulära tillståndet, som kom ut i höstas, bidrar Göteborgsteologen Ola Sigurdson med en stark näringsinjektion till den svenska religionsdebatten. Ämnet gäller frågan om religionens status i vår postmoderna tid. Är det så att sekulariseringstesen, som säger att religiositeten gradvis försvinner i takt med att vi blir alltmer upplysta av den moderna tidens vetande och materiella välfärd, inte visar sig verklighetstrogen? Är det snarare så att religionen är en kraft som under 1900-talet varit undertryckt men som nu återkommer i vår postmoderna tid? Men hur återkommer religionen, som politisk fundamentalism eller som en mer blygsam individualistisk nyandlighet? Även om nyandligheten låter sig domesticeras inom ramen för privata livsval - och därmed inordnas i den givna ordningen - så är religionens poliska roll mer svårhanterligt. Många oroar sig över fundamentalism och religionens destruktivitet. Den "nya ateismen" med författare som Richard Dawkins motiverar sitt motstånd mot religion genom att framhåll dess negativa verkningar. Alltför ofta hör man hur ateister slentrianmässigt likställer religion med maktmissbruk och förtryck.

Vad skulle det innebära att tänka oss politikens ontologi? Som ett politikens ursprung? Före värdeomdömen och olika politiska ideologier och partier. Frågorna ställs av översättaren Sven-Olof Wallenstein i efterskriften till Giorgio Agambens Homo sacer. Den suveräna makten och det nakna livet (Homo Sacer Il potere sovrano e la nuda vita) som i dagarna kom på svenska (Bokförlaget Daidalos). Boken som mötte sitt ljus 1995 var inledningen till en serie, kallad just homo sacer, och omfattar idag fem böcker - den senaste kom 2008, Il sacramento del linguaggio. Archeologia del giuramento.