När Lars Leijonborg nu lämnar regeringen lämnar han också politiken. Det är i första hand som folkpartiledare han kommer att bli ihågkommen. Under Leijonborgs ordförandeskap började folkpartiet ändra politisk inriktning. Han var partiledaren som lämnade humanismen bakom sig. De socialliberala traditionerna ersattes av en slags kravliberalism. Det skulle ställas allt högre krav på människor. Detta kom tydligast till uttryck inom skolpolitiken och flyktingpolitiken, men också vad gäller sysselsättningspolitiken. Det blev den nya ordföranden Jan Björklund som kom att fullborda denna grannlaga uppgift. En politisk fråga som alltid varit starkt förknippad med folkpartiet är välfärden. Hur har då folkpartiets inställning till välfärden förändrats med Jan Björklund som partiledare?

Det är utifrån de liberala idéerna som folkpartiet liberalerna levererar sin välfärdspolitik till medborgarna. Det var för övrigt 1990 som "liberalerna" lades till partinamnet. Fler i arbete innebär ökade intäkter till statskassan och på så sätt ökad välfärd för medborgarna i samhället. Detta är en enkel logik, enligt partiets gruppledare i riksdagen Johan Pehrson. Till statens uppgifter tillhör att tillhandahålla medborgarna utbildning samt att skapa förutsättningar för att nya arbetstillfällen uppstår.

 Detta ligger helt i linje med att det enbart är arbete som skapar välfärd. För Pehrson är det viktigt att medborgarna i så stor utsträckning som möjligt själva bidrar till sin egen försörjning. Det måste finnas en skillnad mellan den som arbetar och den som inte gör det. Det finns inget egenvärde i sig att arbeta, men samtidigt måste det ändå alltid löna sig att arbeta.

Det förefaller som det i arbetsbegreppet finns en medborgerlig plikt i att arbeta. Däremot säger folkpartiet och övriga allianspartier mycket lite om den enskilde individens självförverkligande och om vikten av att individerna själva stimuleras till att välja en egen yrkestillhörighet och karriärbana. Detta är anmärkningsvärt eftersom individens autonomi och frihet är grundbultar i en liberal hållning. Att ersätta de liberala grundtankarna med statlig kontroll och tvångsmedel underminerar folkpartiets egen värdegrund. Men tydligt är att det är just detta som verkar vara det pris som folkpartiet måste betala för sin inträdesbiljett i alliansen. Kontroll och tvång drabbar inte heller endast de sämst ställda i samhället utan även partiets egen riksdagsgrupp. Statligt tvång och frihet verkar alltså inte längre utgöra några som helst motsatser i dagens folkparti. 

Folkpartiet håller helt på att säga farväl till socialliberalismen. Detta visar inte minst den omilda kommenderingen från Johan Pehrsons sida av ledamöter som hade avvikande åsikter i fråga om FRA. Detta ställer folkpartiet inför ett politiskt vägskäl, både för dess medlemmar och dess väljare. Ett parti utan grundläggande värderingar är som en båt utan köl, vinglig. Det ska dock sägas att denna insikt åtminstone i viss mån finns kvar hos några folkpartister. De tre tidigare partiledarna för folkpartiet Ola Ullsten, Bengt Westerberg och Maria Leissner gick tillsammans med de fyra folkpartistiska riksdagsledamöterna Birgitta Ohlsson, Camilla Lindberg, Cecilia Wikström och Maria Lundqvist-Brömster ut offentligt och kritiserade FRA-lagen. 

Vilken riktning på den politiska kartan tänker partiet ta? Att partiet förflyttat sig högerut och profilerat sig som ett borgerligt parti beror delvis på att partiet vuxit. Det var betydligt enklare för partiet att hålla sig till de socialliberala värderingarna när partiet bestod av en relativt homogen kärna och dess väljare var en mindre grupp människor med liberala och humanistiska värderingar. Det förefaller som partiet har gått längre högerut än som motiveras av de nytillkomna väljargrupperna. I stället för att följa den liberala traditionen med att stanna upp och tänka efter har partiet stegvis intagit en allt mer extrem position. Det verkar som om partiet förhåller sig på detta sätt för att bibehålla uppmärksamheten.

Frågan om färdriktning gäller i hög grad arbetsmarknaden. Alliansregeringen förespråkar en arbetsmarknad som mer eller mindre är avreglerad. Den enskilde arbetstagaren är mer utlämnad och har antagligen mer krav på sig att själv anpassa sig efter arbetsmarknadens behov. Arbetsrättens existens får nog betraktas som tveksam. Folkpartiet säger att i takt med att förmögenhetsskatten blivit slopad så kommer Sverige att få ett mer gynnsamt företagsklimat. Företagen ökar sina investeringar, vilket i förlängningen gör att fler företag väljer att stanna kvar inom landet. Men är det inte så att alliansen och företagen endast eftersträvar vinstmaximering och att den enskilde anställde i detta perspektiv närmast blir en ren kostnad. Arbetsgivaren ska ha fria tyglar, inte den anställde. Folkpartiet tycks alltså anse att liberalism endast är för de som anställer, inte de som anställs. Det skulle därmed kunna betraktas som ett privilegium för vissa delar av samhället. Välfärden blir alltså till slut en fråga om vem som har resurser att skaffa sig tillgång till den. De socialliberala dragen som tidigare präglade partiets välfärdsprofil har numera fått ge plats för en mer marknadsinriktad liberalism och med en klart minskad betydelse för medborgerliga fri- och rättigheter.

Patrik Wikström