Våldet har en självklar plats i det moderna samhället. Det är med våld, eller hot om våldsyttringar, som människan skyddar sin trädgård, sin familj, sina värderingar och med intelligenta vapen exporterar man fred och demokrati. Säkerhetspolitik - ett finare ord för politisk krigföring - är den vita mannens barnsliga lek med elden, pyromanens lek med tändstickorna, nyfikenheten kring hur mycket eld som kan sprida sig utan att hela huset fattar eld.

Svenska politiker har länge resonerat på liknande sätt. De tunnar långsamt men målmedvetet ut gränsen mellan svensk alliansfrihet och militäralliansen Nato. I dag är gränsen utsuddad, Nato sedan flera år ett återkommande inslag på svensk mark och politiker bemödar sig inte längre påstå att Sveriges alliansfrihet är ett viktigt symbolvärde gentemot tredje världen. Än mer sällan yppas nån kritik mot Nato som både sitter på kärnvapen och bär skulden för många bombningar av civila i forna Jugoslavien och dagens Afghanistan.

Nato-övningen med det nästan poetiska namnet Loyal Arrow ("Lojala pilen") äger just nu rum i Luleå. Försvarsminister Sten Tolgfors är lyrisk och författar fjäskande debattartiklar om säkerhetspolitikens vikt och målar upp hotbilder ingen annan förutom krigssugna politiker kan se. Tolgfors kritiseras heller inte nämnvärt för övningen av oppositionen, bara av allmänheten - men folk är så okunniga att de inte behöver lyssnas på, än mindre tas på allvar.

Socialdemokrater uppskattar Nato-"samarbete", Folkpartiets populistiska linje skriker "ja till medlemskap" och före detta gröna politiker numera i Miljöpartiets gråa kostymer stödjer Nato-styrkan Isafs osäkrade vapen riktade mot civila i krigets Afghanistan.

Det finns inget hot finns mot Sverige eller EU i stort, men det berör inte Nato så mycket: Då får man helt enkelt leka krig för att hålla verksamheten varm, krigsmoralen hög. Det största hotet, och kanske en del av en än så länge dold agenda, är kanske "hotet från icke-vita

flyktingar", som har mage att simma över Medelhavssundet och ansöka om asyl i EU:s demokratiska slutprodukt.

Kriget är således politik, det råder det ingen tvekan om, och kriget får i sann orwellsk anda aldrig upphöra. När stillsamheten lagt sig över världen leker man istället krig, låter den mänskliga fåfängan dregla över polerade jaktplan med inbyggda värmesökare. I dag vågar ingen sträva efter en våldsfri värld där gräset tillåts växa fritt och människor få lösa

konflikter med samtal hellre än med hot om våldshandlingar. Det vore politiskt självmord att tro annat, detsamma som att trampa på en landmina.

Länder reser sina ekonomiska ryggrader på vapenexport, och Sverige är (om någon fortfarande trodde det) inget undantag.

Att sofistikerade vapen och Nato-soldater flyger omkring över civila svenskar i ett patetiskt låtsaskrig är en oförlåtlig spottloska i ansiktet på de civila som bombats i militäralliansens strävan efter "fred och demokrati". Punkt. Det kan inte motsägas.

När pilen - patronen, missilen, eller vad det nu kan tänkas vara - väl avfyrats är dess öde omslutet av helt andra premisser. Det svävar i luften, bortom människans kontroll. Den kan hamna vad som helst, fråga bara de bombade afghanska bröllop som Nato aldrig ställts till svars för.

Det är naivt att tro nåt annat än att militarism liksom den välgödda vapenindustrin lever sitt eget liv, är sin egen skapelse. En skapelse som inte nödvändigtvis tar hänsyn till människans, djurens eller naturens välbefinnande, blott sin egen fortlevnad.

Dit har kriget nått i dag. Det är bortom vår kontroll.

Klas Lundström
Artikeln går även att läsa på:
http://iloapp.tidningen-anti.se/blog/lundstrom?Home&post=65