Det var en gång en fackföreningsrörelse med en stark och tydlig röst som hördes, både inom rörelsen och bland dess medlemmar och utåt mot staten och arbetsgivaren. Idag är den rösten svag och låter mer som en viskning. Det är arbetarrörelsens själ som fackföreningarna, arbetarklassens företrädare, måste hitta tillbaka till, att företräda arbetaren, inte arbetsgivaren. Var finns den fackliga själen?

Det som sker nu är att fackföreningsrörelsen företräder kapitalet i dess mest extrema form. Facken är idag mer eller mindre självgående med hjälp av löntagarnas avgifter. Dessa avgifter tenderar att i snabb takt bli betungande för den enskilde löntagaren. Penningflödet går således från botten till toppen, utan någon större insyn och kontroll. Fackens representanter i styrelserummen blir bakbundna så till den grad att de inte vet vilka konsekvenser besluten får, varken för styrelser eller kapitalägare och arbetstagare. Den fackliga själen ligger hopskrynklad på botten i styrelserummens papperskorgar. Om inte fackens egna ledare kan se någon skillnad på beslutsunderlagen, hur ska då vanliga löntagarrepresentanter kunna leva upp till uppställda krav.

Det är den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital som fackföreningarna måste hitta tillbaka till, även om den motsättningen kanske kan sägas tyckas tillhöra det förgångna. Således blir uppgiften för facken att genomskåda lögnen med det kapitalistiska systemet och väva nya mönster mellan arbete och kapital. En rörelse som är tyst är en rörelse utan medlemmarnas förtroende. Förtroendet för fackföreningsrörelsen är skadat och behöver repareras. Den behöver visa att det är rörelsens värderingar och idéer som styr. Om fackföreningarna har för avsikt att vara arbetarrörelsens företrädare så måste de ta åt sig av kritiken och verkligen visa att de menar allvar med att de står på löntagarnas sida mot arbetsgivarna. En fackföreningsrörelse som är fri att agera är det mest gynnsamma för att resurssvaga människor ska få ett rimligt inflytande över arbetslivet och samhällsekonomin.

Den mylla som den fackliga själen är sprungen ur måste luckras upp och nya frön måste sås. Vad är det för värderingar och idéer som ska planteras i den fackliga jordmånen? Det har blivit mindre av fackliga frågorna i politiken och mer av de marknadsinriktade. Fackföreningsrörelsen behöver arbeta för att återfinna sin framtid. För detta krävs både en intern och en extern utbildning dels i fackliga frågor rörande det enskilda fackförbundet, dels en kompletterande utbildning för uppdraget att sitta i en styrelse. Den facklige styrelserepresentanten behöver dels vara insatt i det enskilda företaget och dels veta vilka krav som facket och dess medlemmar kan ställa på vederbörande ur ett fackligt perspektiv. För kontrollens skull bör det finnas en årlig rapporteringsskyldighet till det egna fackförbundet vilket kan vara ett synnerligen användbart verktyg vid svårare ställningstaganden som exempelvis utdelningar av bonusar, pensioner och andra gratifikationer. Fackförbunden blir på det här sättet delaktiga i besluten oavsett när och hur det hela går till. Det ger också möjlighet att i efterhand gå in och se hur fackförbunden behandlat frågorna som rapporterats in. Således kan då förbundens medlemmar utkräva någon form av ansvar. Här krävs förnyelse och framtagande av grundläggande utbildningar.

Om fackföreningsrörelsen i dagsläget hade den minsta förståelse för arbetarna borde det vara erlagt att facken själva skulle vilja bidra med hjälp när behovet är som störst för arbetarna. Istället har medlemsavgiften i ett flertal fackförbund höjts och att ersättningen i a-kassan minskat för medlemmarna, vilket kan vara orsaken till medlemsflykten. Facken överlag borde inte tappa medlemmar, utan det borde vara tvärtom. Detta är en trend som måste brytas om den fackliga rörelsen skall överleva.

Om fackförbunden anser att behovet för höjningar i medlemsavgiften finns så är det upp till den att redovisa varför i så fall. Det som kanske skulle motverka detta vore om fackförbunden minskade sina administrationskostnader. Det som verkligen behöver utredas är hur stort kapital de fackliga medlemskassorna förfogar över. Fackförbundens egen kapitaltillväxt måste kunna användas mer flexibelt över tid och inte enbart vara avsedda för utgifter i samband med exempelvis strejker. Det är en fråga som säkerligen många fackmedlemmar ställer sig bakom nu när svångremmen dras åt för den enkle arbetaren.

Patrik Wikström