Dansk domstol skall under våren ta ställning till om brott begicks i samband med att 968 personer i preventivt syfte omhändertogs och utsattes för tortyrliknande behandling inför publik.

Ansvariga inom poliskåren och i grund och botten den danska staten skall möjligen komma att ställas till svars för sitt inhumana agerande gentemot oss som frihetsberövades under den massiva fredliga klimatdemonstrationen i Köpenhamn.

Ett liknande rättsfall har i Sverige lett till friande dom när den dåvarande polismästaren Håkan Jaldung av hovrätten frikändes för anklagelser om brott begångna i samband med frihetsberövandet av 650 oskyldiga personer vid Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg 2001.

Inte nog med att jag missade Anna Hallberg i DN Kulturdebatt (2010-01-07), jag får inte riktigt ordning på det hela. Det bästa jag kommer till är att vi allihop är förlorare i ett ovärdigt klimat.

Det var faktiskt Kristina Hultmans utbristande om ett jävla kritiker gnäll och att det är fritt att skriva bättre inlägg om man nu tycker sig kunna det (mina ord) som fångade mitt intresse. För hon har ju helt rätt och det är väl en del av problematiken - om man så vill. Alla tycker. Överallt. Om allt. Eller nej, inte om allt utan om i stort sett samma, tänker jag lite frustrerad denna kväll. För vad ska jag bidra med då?

Jag sa direkt att jag inte tilltalas av artikeln i fråga. Mitt snobberi är grundat i att jag har precis samma makalösa tendenser som Hallberg att dra trådar kors och tvärs som egentligen bara tillfredsställer mig själv och mitt inre resonemang. En överkompenserande vilja till att bli förstådd.

Vad är en författare? Någon som skriver böcker eller någon som lever på att skriva böcker?

Det finns många författare i Sverige. Enligt Jan Guillou för många. Ett par siffror. Författarcentrum Syd har 350 medlemmar. Sveriges Författarförbund har 2670 medlemmar. Av de senare är det enligt uppgift 2-3 % som kan leva på sitt skrivande. De andra får livnära sig på annat sätt. Till detta kan läggas att kravet för medlemskap hos båda är två publicerade böcker.

"I begynnelsen var ordet"(Joh 1:1). Ordet var ljud, sanning, överlevnad. Med dess hjälp ringlade språkstrukturer fram i allt vidare cirklar. Den muntliga berättelsen bredde ut sig i såväl undervisande som underhållande syfte. Det fanns behov - av meningsutbyte, informationsöverföring och reflektionsverktyg.

Vad som sedan hände kan raskt och lite klumpigt sammanfattas med ristade stenar, dikterande teser, en mångfaldigande boktryckarkonst och digitala läsplattor som kinesiska Nuut och amerikanska Kindle.

Svenska konsumenter kan idag köpa läsplattan Kindle via Amazon för drygt 2000 kronor. E-boksbutiken ger då tillgång till 290 000 titlar, till en början enbart på engelska. Plattan kan tydligen dock "bara" lagra 1500 titlar. Summan motsvarar nästan en tredjedel av antalet nya böcker som förra året gavs ut i Sverige (enligt statistik från Svenska förläggareföreningen gavs 4365 nya titlar ut 2008).

Det räcker med att höra ordet så somnar man sött. Kulturpolitik är inte roligt. Det kan ingen människa påstå. De senaste årens kulturpolitik har dessutom varit ovanligt nedslående. Det är litet märkligt med en borgerlig regering som är så konsekvent kulturfientlig.

Förr var det tvärtom, då fanns en viss sorts oreflekterad kulturkonservatism som var en garant för att högern skulle värna vissa värderingar och inte utarma kulturlivet.

Nu är det tvärtom.

Och då syftar jag inte i första hand på kristdemokraternas välslickade partiledare - tillika socialminister - Göran Hägglunds tokutspel om "vanlighetens folk" och deras bristande intresse för vad som med en näsfnysning alltid kallas "finkultur". Det första jag tänkte på när jag läste Hägglunds debattartikel i DN var för övrigt att en av de få människor jag känner som verkligen har läst hela "Ulysses" av James Joyce är hissmontör. Han heter Arne och bär samma efternamn som jag. Han är min far.

Om man läser Tidningen Kulturen 2009-10-01 möts man bland annat av följande etiska övertramp: i sin recension av Samuel R. Delanys fruktansvärda och otäcka roman "Hogg" (Vertigo förlag 2009) pekar Benny Holmberg diskret ut författaren som pedofil.

Här försöker Benny Holmberg med en rätt elak insinuation patologisera författaren, göra denne till psykiskt sjuk sexualbrottsling, och ger exempel på vad han anser är allmän kunskap om pedofila beteendemönster:

"Pedofiler som gör sig till tolk för sina offer har ju enligt psykiatrin ofta i enlighet med frånvaron av sjukdomsinsikt visat sig besitta en blind punkt i sitt sexuella och sociala seende då de tillskriver offret vuxna böjelser, som hon ville själv den lilla slynan vilket passar in i det faktum att denna bok tillvitar en elvaåring sådana avancerade böjelser."

Numera tycks det vara en given del av själva dramaturgin. När nomineringarna till Augustpriset tillkännages ska de kritiseras sönder och samman av en ovanligt enad kritikerkår: För få kvinnor. För få unga författare. För få seriösa romaner. Juryn har varit populistisk. De har tittat alldeles för mycket på tänkbara försäljningssiffror. Augustpriset är enbart en angelägenhet för bokkrämarna, brukar det heta.

Problemet är olösligt. Det går inte att tävla i litteratur. Så enkelt är det. När det väl är fastslaget är det bara att konstatera: Årets Augustjury har valt ut några alldeles utmärkta och litterärt fullödiga böcker. Det verkligt intressanta är att två av romanerna är så osvenska i sitt angreppssätt och sin metod, de avviker fullkomligt från den sorts litteratur som brukar hamna på listan. Det rör sig om två ytterst europeiska, för att inte säga centraleuropeiskt influerade romaner.

Det har hunnit gå tjugo år. Då var det något av en chock, ett totalt oväntat och ytterst omskakande utspel. Salman Rushdie fick en dödsdom över sig för några sidor han skrivit i en roman. Fatwan var en världshändelse. Men fokus i den svenska debatten försköts snabbt från den viktiga sakfrågan - att stödja en utsatt författare - till att enbart handla om varför Svenska Akademien inte ville skriva under det uttalande som PEN-klubben och Författarförbundet skrivit, där de vände sig till regeringen med krav om åtgärder och fördömanden.
Idag, tjugo år senare, bråkas det fortfarande om vad som egentligen hände i Akademiens trängre krets, vilka som var på vilka sammanträden, vem som ringde vem och framför allt vem som inte ringde vem och sade vad de inte sagt, vad som misstolkats och missförståtts då telefonerna hemma hos De Aderton gick varma så de glödde.

Det manifest av sju "yngre" författare, som publicerades i Dagens Nyheter den 22 augusti är ännu ett välkommet bidrag till en kulturdebatt som under de senaste åren blivit mer och mer vital. Manifestet inleds med en historieskrivning som i sig vittnar om en stor fabuleringsförmåga. Påståenden som att gränsen mellan fiktiv och självbiografisk prosa skulle ha suddats ut först under "det gångna årtiondet" (och alltså varit glasklar på Strindbergs tid?) är naturligtvis underhållande.

Lämpligt är dock att koncentrera sig på de tio budord som de sju epikerna bär ned till det väntande folket. Särskilt intressant är att kontrafaktiskt reflektera över hur litteraturhistorien sett ut om äldre tiders författare underkastat sig dessa regler. Det är nämligen inte bara uppenbara experimentförfattare (James Joyce, Willy Kyrklund, Stefan Hammarén...) som skulle försvinna, utan stora delar av själva mittfåran i epikens kanon.

I begynnelsen var ordet, förkunnar aposteln Johannes. Sedan kom Lars Norén.

Den ordmassa, mest lik en kaskad av elitistiskt svammel och lågsinta påhopp, som gavs ut under titeln "En dramatikers dagbok" fick ett minst sagt delat mottagande. En del kritiker hyllade Lars Norén så superlativen stockade sig halsen på dem, andra förhöll sig avsevärt mer kritiska och reserverade till skvallret, baktaleriet och den megaloma självupptagenhet som utmärkte boken.

Men påpassligt kvickt har Lars Noréns trogna lärlingar ryckt ut för att försvara sin mästare. I flera tidskrifter har den svarta Dagboken - tryckt på bibeltunt papper - ägnats tolkningar lika allvarsamma och högtravande som forna tiders exegeter då de lade ut texten om innehållet i Den Heliga Skrift.

I tidskriften "Ord & Bild" har Lars Norén varsamt lagts på psykoanalysens mjuka divan. Där förstår man honom. Där känner man med den store dramatikerns lidande och marterande plågor.