The Tiny och Anna von Hausswolff Live på Södra Teatern i Stockholm.

Anna von Hauswolff sjunger väldigt bra. Som en blandning mellan Dolly Parton och Diamanda Galas ungefär. Hon sitter vid pianot på Södra teaterns stora scen den här kvällen och passar där perfekt. Med en ensam strålkastare över sig, i linblont långt hår och svart läppstift spelar hon ömsom mörkt och dramatiskt, och ömsom varmt och sjuttiotalsfolkigt. Hon ser sjukt cool ut. Men det som är mest imponerande är rösten. Hon använder vartenda skrymsle och vrå i kroppen för att utvinna maximalt ur sitt instrument.

Södra teaterns scen är bra för henne på två vis: hon måste ha en hyfsat stor scen. Annars skulle fler missa henne, och det vore sorgligt. Egentligen skulle hon kunna spela på hur stora scener som helst, men här kommer skäl nummer två: Skulle hon spela på, låt säga, Ullevi skulle man ju inte ha henne för sig själv.

Det jag vill säga är att hon verkligen är värd att se live. Från det att hon snabbt växlar mellan PJ Harvey-ruffiga fraser och Joni Mitchell-falsett, till att hon sjunger "I made love with the devil" utan att det känns det minsta påklistrat utan snarare läskigt, till det att hon sakta sakta släpper ner sina händer mot pallen när hon har spelat färdigt, och salongen i flera sekunder är helt tyst. Sedan: applåder.   

Efter att hon har gått av scenen är det dags för kvällens huvudakt The Tiny, som nyligen har släppt skivan Gravity and Grace. Producerat har Paul Webb från smått legendariska bandet Talk Talk gjort, och det har blivit ett riktigt fint album. Det var egentligen det här bandet som recensionen skulle handla om, men när förbandet för en gångs skull är riktigt bra måste man lämna plats. Nåväl, duon Ellekari och Leo använder sig av sång, olika typer av klaviatur, trumpet, cello och såg och väldigt tonsäkert visslande. Med dessa små grepp, inledningslåten består till exempel bara av en nervig celloslinga och Ellekaris sång, bildas en ganska komplex ljudväv, och det är både vackert och tufft. De sjunger stämmor som går in och ut ur varandra och kramar ur allt som finns i instrumenten när de spelar. Johan Berthling går in och spelar bas på några låtar, vilket han för min del gärna kunde ha fått göra under fler nummer. Trots att ljudbilden fylls ut hyfsat ändå tycker jag att det är så skönt när han kommer in och ger mig bas. Detta ringaktade men helt livsviktiga instrument och ljudregister. 

Kanske lyckas de inte riktigt delvis på grund av det där. The Tiny spelar fint, men det är också lite, lite - jag vet inte om jag vågar säga det - tråkigt. Deras låtar har trots krumbuktande taktbyten och finurliga detaljer en barnviseaktig fyrkantighet som i alla fall jag blir mätt på ganska fort. Det känns på något sätt som att tanke och innerlighet gör att svänget åker på stryk, men jag verkar vara ganska ensam om att tycka det. Publiken får inte nog. En kille ropar med jämna mellanrum "nu var det sådär bra igen!" och efter ett tag: "äh, jag måste inte ens säga det, ni fattar!"

Billie Lindahl