Money Will Ruin Everything Rune Grammophon

Norge är bättre än Sverige på allt. De har naturen och dess resurser, filosoferna och dramatikerna, och framförallt har de musiken. Innan jag går in på detaljerna vill jag visa upp mina kort. Jag är uppvuxen men inte född i Sveriges Libanon, Bohuslän. Det är viktigt åtminstone för lokalbefolkningen att man meddelar det. Schartauanerna vill inte att man ska förta sig. Här har arméer marscherat och krigat sen vikingarna gav sig iväg härifrån. Landskapet är kort och smalt, dess huvudort är liksom alla koloniserade platser på jorden, utanför dess gränser, dety vill säga Göteborg. När man skulle åka till stan när jag växte upp på Orust, var man alltid tvungen att precisera om det var Uddevalla eller Göteborg man menade. Stenungsund är ju trots sina försök bara en satellitstad till Göteborg. Mer än både Skåne och Jämtland har denna kobbiga landsända bytt nationstillhörighet. Man talar i folkmun om skottarna som kom och då menar jag inte industrialisterna som försökt sig på allt från klädframställning, utskeppning av vete och ta kontrollen över sillhandeln. Bohuslän är en kort sagt en postmodern landsända, med en urdialekt som är oförståelig, men väldigt trevlig.

I norska fjällen var jag många vintrar i min ungdom. Jag lärde mig inte ett ord norska. Det ångrar jag nu.

Nu till Norge och till musiken. Det är härligt att läsa hur detta bergiga och fjordiga land exotifieras i utländsk media. Jag har läst flera recensioner om skivor utgivna av Rune Grammophon. En övertygade mig om nödvändigheten till inköp var om Arve Henriksens senaste album Chiaroscuro. Det är komplex musik som trivs i nedsläckt rum med ett levande ljus. Skivomslaget skulle inte få mig till köp, men musiken som är så underbart relaxande och knepig att omlyssning skedde väl intensivt ett tag.

I recensionerna är det musikens ursprung och framförallt dess norska ursprung är det som diskuteras och skribenterna skriver om och hur inspirationen kommer från årstidernas förändring, de djupa dalarna och isolerade gömda dalar. Trots att i som i Henriksens låtar skönjes till exempel rajmusik och strupsången från Tuva. Bergen som flera av musikerna kommer ifrån var en Hansastad. Men låt oss inte förstöra en god historia. Landet Norge är alltså ett mytomspunnet land för kontinenten Europa och man kan tro att det var någonstans i Afrika och inte Sveriges hinder till västerhavet.

Här i Berlin pågår en utställning på galleriet Pool på Tucholskystrasse om norska svartmetallare som fotograferats av den amerikanske fotografen Peter Beste. Lönnfeta och sminkade i vitt och svart går de runt i gröna skogar och pekar på trevliga fåglar, håller upp blodiga upp och ned vända kors och ser väldigt grymma ut med sina svarta skinnbyxor och decimeterlånga nitar.

Svartmetallarna rörde om genom stavkyrkobränningar och knivar och mord och till och med vänner i Mexiko känner till Mayhem och lyssnar till deras musik. Det är lyckad marknadsföring!

Och nu kommer jag in i del tre i min Norgehyllning, och det är boken "Money will ruin everything". Den markerar tio års jubileum av norrmannen Rune Kristoffersens skivbolag Rune Grammophon. Den första bokversionen gavs ut för fem år sedan och det här är alltså den andra och en utökad version av denna. Men man får mer än bara en bok för pengarna. Man får också två skivor med musik från diverse olika musikgrupper som distribueras genom Rune Grammophon. Det är en perfekt introduktion till dem. En av grupperna som får vara med är givetvis Supersilent, Det var de första som gavs ut och är bra som fan. Jag var på en konsert med dem på Nefertiti i Göteborg som bara kan lovordas.

Två intervjuer inleder boken. Det är Kim Hjorthöy som intervjuar Rune Kristoffersen. Hjorthöy är mannen bakom alla omslagen som skivbolagets grupper har. Grupperna själva har där inget att säga till om och det är inte till deras nackdel. Hjorthöys omslag har fått mig att direktbeställa skivorna över nätet utan att först ha lyssnat till musiken. Skivan var Bushman's return och efter att ha lyssnat in mig på skivan, må jag säga att köpet var gott.

Bokens båda intervjuer är intressanta. Den första är från 2008 och den andre är från 2003. Väl läsvärda om Kristoffersens tänkande kring utgivning av musik i våra pirattider, hur omslag blir viktigare och att musiken blir sämre som mp3. Omslagen gör att man vill köpa skivorna för de blir snygga i bokhyllan, till skillnad från hårdplastsfodralen. Om ljudkvaliteten på mp3-filer blir sämre vet jag inte om jag håller med om, men jag har upptäckt charmen i att masa mig upp ur soffan och trycka på play igen.

Boken har lovordats på flera ställen och anses vara viktig. Själv håller jag inte med där. Boken var visserligen förnöjsam undertiden jag läste texterna och under första genombläddring, men sen har den fått ligga och samla damm under vardagsrumsbordet. Men det är ju musiken på skivorna som skapas i alla möjliga ljudstilar som är det viktiga, så de båda skivorna motiverar inköpet. Och förvisso som det står i ett emejl som Rune fått och som återges i boken: "It's hardwork to sell rune CD outside a small group of freaks." Stöd skivbolaget Rune Grammophon och köp skivorna istället för att pirata dem. Lyssna på norsk musik och börja fundera på när det är dags för svenskmusikexport att begrava Abba och Roxette och skapa och distribuera högkvalitémusik som får utländska skivrecensenter att diskutera djupet i skogarna, raggare, effekten av messmör och röda hus vid ensamma sjöar.

Gustaf Redemo