Den 26 januari 2010 påminns jag om Forum för levande historia (FFLH) när Claes Arvidsson i SvD uppmanar till granskning av myndigheten. Ni får nu ursäkta min familjära ton men jag hör själv till den generation unga som fick möjlighet att delta i Göran Perssons informationsinitiativ som vi helt enkelt kallar "Om detta må ni berätta".   

Det blev en unik upplevelse, under en intensiv vecka möte vi överlevare, ögonvittnen och fantastiska föreläsare. Jag minns än så väl hur illamåendet sköljde över mig när mannen som överlevt sin lägervistelse berättade om "strafflådorna"; minimalistiska trälådor i asymmetriska former gjorda för att förinta vilja, kropp och själ hos dem som tvingades att stå däri. Att människan kunde vara så enkel i bestialisk ondska.

En gång i tiden, det vill säga. under antiken, var kroppsliga övningar en akt för att kunna hylla och fullborda gudarnas önskningar. Människan var insatt i ett system av dyrkan, motprestation och självklar hierarki. Kroppens prestation och fysiska utövning blev ett naturligt uttryck för uppskattning, harmoni: en sorts tillbedjan.

Redan tidigt hade de försokratiska filosoferna riktat uppmärksamhet och vördnad inför det konkreta dvs. kroppen och dess form och innehåll. Man övergav den introverta österländska mystiken, för att i konkret verklighet se kroppens möjligheter, dess skönhet och fulländning. Det andliga blev också en självklar del i den fysiska verklighet, som själva livet gav det närvarande dramat, dess rening och inre möjlighet till förståelse av ett mänskligt öde.

Justitieombudsmannen fattade den 19/2 2010 beslut om ett antal anmälningar för brott mot språklagen. Besluten återfinns här. Anmälningarna gällde Stockholms stad, Luftfartsverket, Kristianstads kommun och regeringens engelskspråkiga e-postadresser. De enda anmälningar som gick anmälarnas väg var Olle Josephsons och Språkförsvarets mot regeringen. I sammanfattningen heter det:

"Utformningen av myndigheters e-postadresser ligger utanför det kärnområde, där språklagen kräver att endast svenska får användas. Att en sådan adress avfattats på engelska kan inte heller anses utgöra ett hinder mot den möjlighet att kommunicera med svenska myndigheter på svenska som enligt språklagen ska finnas.

Tiotalet är över oss. Inte bara med sin vassa kyla och råa vind, utan inom kultursfären har det nya decenniet redan blivit dårdebatternas muntra tid. Stieg Larsson kunde inte skriva, har det stått på löpsedlarna. Millenniumtrilogin måste vara skriven och någon annan. Stieg Larsson var kanske inte ens Stieg Larsson.

En annan Stig Larsson blev dagarna före hudflängd i Dagens Nyheter. Åsa Beckman återger av smått obegripliga skäl en episod från ett möte på DN:s kulturredaktion för över tio år sedan i en artikel kallad "Manliga genier med rätt att svina". Stig Larsson var inbjuden som talare. Han valde - har det senare framkommit - att ägna sitt tal åt att med alla tillgängliga invektiv skälla ut DN:s kulturredaktion. Men, och här har vi pudelns kärna, ett yttrande har särskilt fastnat i Åsa Beckmans minne. Enligt henne sade Stig Larsson: "Jag ska pissa i din gom så att du aldrig mer kan prata!" Detta är, enligt henne, uttryck för en "manlig genikultur".

Axel Andersson skriver i sin debattartikel ""A Serious Man" och det möjligas hantverk" (publicerad på Tidningen Kulturens debattsida den 27/12 ) att det är en feg film som går på redan upptrampade stigar. Att det skulle vara intet nytt på bröderna Coens front är enligt mig helt fel. Filmen är ett hej då till det de tidigare gjort och ett glädjande inträde in i den nutida filmen. Efter att ha gjort många ytliga och stiliserade alster på senare tid har de nu tagit tag i de viktiga frågorna, i det som berör oss alla, i frågor som behöver besvaras illa kvickt om framtiden ska existera. Filmen i sig kan fånga det förgångna och föra det vidare men utan djup och mod har filmen ingen relevans i morgondagens klimat.

Vem rider så sent på sin svarta häst?
I natten droppar det blod.
Vad flyktar han för, den främmande gäst?
Bida, du riddare god!
Förgäves! Han ser sig ej om, får ej stanna,
Och stjärnorna slockna omkring hans panna.

Med samma inledningsord som Goethes till "Älvakungen" börjar Esaias Tegnér sin dikt "Nyår 1816". Ryttaren som rider bort är det gångna året. Hästhovarnas tramp och blodet som droppar i natten förstärker han med jamber och han hejdar versen med trokén "Bida". Men varken han eller någon annan kan hejda tidens gång.

 Slutstrofen lyder:

Välkommet, nyår, med mörker och mord
och lögn, och dumhet, och flärd!
Jag hoppas, du arkebuserar vår jord,
En kula kan hon vara värd.
Hon är orolig, som mången annan,
Men allting blir lugnt, om hon skjuts för pannan.

The Tiny och Anna von Hausswolff Live på Södra Teatern i Stockholm.

Anna von Hauswolff sjunger väldigt bra. Som en blandning mellan Dolly Parton och Diamanda Galas ungefär. Hon sitter vid pianot på Södra teaterns stora scen den här kvällen och passar där perfekt. Med en ensam strålkastare över sig, i linblont långt hår och svart läppstift spelar hon ömsom mörkt och dramatiskt, och ömsom varmt och sjuttiotalsfolkigt. Hon ser sjukt cool ut. Men det som är mest imponerande är rösten. Hon använder vartenda skrymsle och vrå i kroppen för att utvinna maximalt ur sitt instrument.

Södra teaterns scen är bra för henne på två vis: hon måste ha en hyfsat stor scen. Annars skulle fler missa henne, och det vore sorgligt. Egentligen skulle hon kunna spela på hur stora scener som helst, men här kommer skäl nummer två: Skulle hon spela på, låt säga, Ullevi skulle man ju inte ha henne för sig själv.

Nerikes Allehanda var på 1990-talet Sveriges största landsortstidning och hade en sedan många år mycket välsedd kultursida. I början av 2000-talet, efter att dåvarande kulturchef gått i pension, slogs kultur och nöje ihop - och därefter har det gått brant utför med kulturmaterialet.

Sedan några år heter "nöjescheferna" (jag skriver inte "kulturchefer", eftersom kulturmaterialet inte längre prioriteras) Johanna Berglund och Marita Johansen. I en artikel den 28 november bemöter de kritik från olika håll om att NA:s kulturbevakning har försämrats.

Det stämmer inte, menar Berglund och Johansen - som tittat i gamla årgångar av NA och därvid till sin förskräckelse funnit att "majoriteten av texterna" är litteraturrecensioner. Men värst av allt: "män skriver om män och det är män på bilderna." Kort sagt: de noterar en förfärande "manlig dominans".

I Tidningen Kulturen 2009-10-29 publicerar Björn Gustafsson en egendomlig artikel om Eyvind Johnson under rubriken "Jag är långt radikalare än någon kan ana".

Det heter bl a:
"De personer som tidigare häcklade Johnson har mer eller mindre bytt åsikt. Birgit Munkhammar, som i början av 1980-talet var en del av kören som kritiserade Johnson, återkom senare med en inlevelsefull bok, Hemligskrivaren, där hon driver tesen att han faktiskt var långt mer radikal än många kanske trodde."

Björn Gustavsson är skyldig att visa att jag ska ha haft en annan åsikt om Eyvind Johnson än den jag redovisar i "Hemligskrivaren", som ju går tillbaka på artiklar från 70- och 80-talet. Jag började skriva i Dagens Nyheter först 1983, om det är DN som avses med "kören".

I höst släppte Norstedts de två första volymerna i sin storsatsning Sveriges historia, på Pressbyråns tidskriftshylla trängs magasin om populärhistoria, Tv-tablån bereder plats för historiska följetonger, samtidslitteraturen tycks hemsökt av historiska personligheter, och Svenska akademins nye ständige sekreterare är historikern Peter Englund. Historieskrivning är just år 2009 inget nytt under solen, men historieintresset, kan till skillnad från börsen, ändå påstås njuta högkonjunktur. Historia som nutida trend på tapeten kan säkerligen tydas i diverse riktningar, och en särskilt spännande tolkning erbjuds från ämnets alldeles egna högborg: universitetet.

Den subversiva historiken Sara Edenheim utkommer i vinter med ett manifest, på bokförlaget Ink, där hon efterfrågar en anakronistisk historieskrivning. Vid en uppläsning i det snart färdigställda manifestet talar Edenheim om skillnaden mellan historia och det förflutna.