Vad säger konstkritikern till den nyfikne? Vad skulle kritikern någonsin kunna konstatera som du inte redan vet, om dig själv, och om konsten? Om allting runt omkring dig.

Hur ska man lära sig om konsten, vart den börjar och vart den slutar, hur den fungerar, hur den känns och smakar, hur den är en del av dig som tittar. Hur ska en ingress någonsin kunna förmedla det, och hur ska adjektiven kunna räcka till? Är det någon som på allvar tror att de gör det? Varför läser ingen konstkritiken längre? För att den inte fungerar. För att den inte berättar något, för någon.

Jag tror inte på sanningar och på konstateranden. Det tror jag inte någon gör egentligen. Det är svårt att berätta för någon annan vad ett verk betyder och än mer hur verket fungerar. Att det är svårt är bra. Att kämpa med formuleringar och granska sitt urval är helt och hållet nödvändigt.

Jag bestämde träff med en god vän vid T- Centralens "askkopp" ,den runda ljusventilen  i mitten av Centralstationen. Nere vid pressbyrån såg jag folk gå förbi en tillfälligt skylt som företaget Jernhusen satte upp medan de bygger nytt i nedre hallen. "Tjuvkika inte" står det med stora bokstäver och förstås några få stannar för att ta sig en närmare titt om vad som händer bakom väggen.

Eftersom min vän var försenad kunde jag iaktta noga hur denna vägg skulle kunna ha fungerat som ett konstverk, någon form av installation eller "interaktivt verk" som de postmoderna esteterna kallar sina projekt för. Jag såg flera intressanta komponenter i verket   " Tjuvkika inte"; -  (tillfälligt introducerad av mig  denna skojiga slumpen i Konstvärlden via webben)- dels de små titthål som är tänkta för beskådning av hur man bygger på andra sida väggen, den stora huvudtexten som säger nästan allt  och dels  den lilla varningsskylt till vänster där det står "Ny målad".

Maria ,Lena, Mona eller  Samira kan vända sig till Stockholms stad och  via webben boka tid för borgerlig vigsel i Stockholms stadshus. Förmodligen är inte bara Viktoria som drabbas i juni månad av bröllopsfeber, men Marias, Lenas eller Samiras bröllop är så himla annorlunda än Prinsessans, trots massiv propaganda med syftet att mildra avundsjukan  kvarstår faktum att vi är  faktiskt   inte lika. De rika i Sverige och världen runt ordnar lyxiga och dyra tillställningar med speciella gäster och dyra matträtter och viner . Folket köper souvenirer för att trösta sig oavsett om det är en helgonbild eller en tårta.  Jag  köpte  i söndags  en liten bröllopstårta förpackad i en tjusig kartong låda .  Man borde ha köpt jordgubbar eftersom det var 6 juni,  men kärlekens yra är större.  När jag läste noga förpackningen fick jag ta reda på att det finns en  så kallad "Kronprinsssparets Bröllopsstiftelse vars syfte är att motverka utanförskap och främja god hälsa bland ungdomar i Sverige". Vi åt tårtan hemma med gott samvete och deltar på köpet  i "Kärleks 2010" (Love 2010 i den amerikaniserade reklamen)

Stockholms stad vill verkligen bjuda på fest så att ingen ska känna sig åsidosatt eller "utanför" den stora bröllopsfesten . Programutbudet är så himla rikt och varierande, det finns kulturinslag för de minsta, för ungdomar, vuxna och till och med gamlingar.

Inte så lite provocerad blev jag av att Ombergsbygdens kulturarbetarförening numera har satt ett tak för hur många medlemmar man vill vara. Denna förening fyller i år 10 år och arrangerar den traditionella rundan under fyra dagar. Varför inte låta föreningen växa när gruppen är inne i en uppåtgående trend? Om konstrundan riktar sig till alla, ska då inte fler aktiva konstnärer också kunna få ansluta sig till nätverket?

"Pratprofessor"
Professor Viveka Adelswärd beskrev sig själv som "pratprofessor" när hon öppningstalade i gamla brandstationen som numera är musikskola. Hennes tal kretsade kring att vi inte ska försöka oss på att förstå konsten.
-Vem förstår en liljekonvalj?
Och istället för att räkna upp en lång lista väljer hon att med retorisk finess tala om den nordligaste punkten mot Vadstena, sträcka sig därefter ned så långt söderut det går, Gränna, för att sedan hoppa österut upp i skogarna Holaveden och med ett sammanfattande drag närma sig Vätterns strand.

Uppståndet var oundvikligt när konstnären Vilks ännu en gång utnyttjar media för att stå i rampljuset.  Vilks har även utan stor succé försökt leda de "svenska avantgardisterna" när det gäller konstens roll i samhälle. Vilks är en konstteoretiker som argumenterar för den institutionella konstteorin (Hårt förenklad; allt vi utnämner och introducerar i konstvärlden är konst. Institutionerna tar emot och gör per automatik till konst vad vi benämner som sådan). Vilks har visst varit professor i konstteori men för den skull lyckas han inte i alla mediala uppträdande åstadkomma bra samtidskonst.

Det väckte viss uppståndelse när Malmö stadsbibliotek tänkte förstöra böcker som inte lånats ut på tio år. Under opinionens galge gjorde man ett lappkast och beslöt sig för att dela ut böckerna gratis. Gratisbeslut är av en karaktär som brukar väcka lystnad hos folk och så blev det en huggsexa utanför biblioteket.

Nu är vi dock en och annan, kanske många rentav, som tycker lite oplanerat att har en bok hamnat på ett bibliotek ska den finnas där för alltid, bortsett från de tillfällen då den är utlånad om det nu sker ständigt eller bara en gång vart 100:e år, eller aldrig för den delen. Detta är inte bara en uppgift för KB i Stockholm och UB i Lund utan för alla bibliotek stora som små, låt vara i mån av ytrymme. Men det är platsbrist på biblioteken, eller hur?

"Poeterna är numera narrar, säger de som vet. Ja, dårar, galningar! För ständigt säger de obegripligheter som ingen vettig människa kan begripa sig på. De tycks inte fylla någon nämnvärd funktion alls, visar inget ansvar gentemot resten av mänskligheten, skriver aldrig om det man vill se, går i säckiga kläder, skitar ner sig och kommer hemlullande i ottan med jord i håret, blommor i näsorna, stjärnstoff i klädvecken och fickorna fulla med grodyngel som vi sedan hittar döda i trappuppgången".

Så skrev den alltför tidigt bortgångna Mare Kandre i sin ironiska och stridslystna bok Deliria. Jag har den med mig, för man hinner läsa mycket när man väntar i vita korridorer. Och man hinner tänka, till exempel på hur tiden rinner och vad som gör att livet fylls med mening.

Konstnärerna har alltid uppmärksammat sig när det gäller det sociala samvaron antingen som outsiders med udda levnadsvanor eller bohemer med konstiga eller normlösa tillställningar och fester. I Sverige har man sedan 90- talet kämpat för att "rätta till" konstnärernas sociala missanpassning genom att skapa en institutionell konstens värld där man sätter upp företagsamheten  med F-skatt som mål och begreppet "konstprojekt" eller  " projektledare" förändrar konstnärernas roll i samhället och   ersätter det fria skapandet. Konstnärerna blir  visserligen duktiga företagare som lär sig marknadsföringsteknik för att få arbete sägs det, ekonomiska satsningar görs från både statliga håll samt  privata intresse för att anpassa konstnärerna i samhället, yttrandefriheten underordnas projektets mål och smak  och därmed säljer sig konstnären till vad staten eller kapitalet vill få tillbaks.   Sällan finner vi i den svenska konstvärlden  verk som ifrågasätter konsumismen, den "svenska avundsjukan" ,massmedian , pedofilin, islamofobi , den dubbla moralen, mobbning och skvaller, ytligheten ,kvinnomisshandel, diskrimineringen,  incest eller politikernas och beslutsfattarens maktmissbruk för att nämna vardagliga exemplar.

Konstnären har nya kläder.
Inte alltför olika de paltor H. C Andersens kejsare bar.
Ta på konstvärldens egna glasögon och plötsligt framträder förträffligheten i konstsömmarna.Det kallas att konsten ska provocera, utmana och bryta tabun. Men vad händer när det tabubelagda blir konstens primära syfte? Vad händer när provokationen måste bära konstverket, och inte tvärtom?
Att allt är konst vet vi sedan länge. Frågan idag handlar kanske mer om vad som anses vara god, respektive mindre god konst. För konstvärlden verkar svaret givet, provokation framför allt. Målet helgar medlen. Budskapet väger tyngre än estetiken.

Man undrar om konstvärlden inte gör sig själv en otjänst genom att hävda detta. Det man påstår mellan raderna är ju att konsten, så som vi kände den, är död.