Uppståndet var oundvikligt när konstnären Vilks ännu en gång utnyttjar media för att stå i rampljuset.  Vilks har även utan stor succé försökt leda de "svenska avantgardisterna" när det gäller konstens roll i samhälle. Vilks är en konstteoretiker som argumenterar för den institutionella konstteorin (Hårt förenklad; allt vi utnämner och introducerar i konstvärlden är konst. Institutionerna tar emot och gör per automatik till konst vad vi benämner som sådan). Vilks har visst varit professor i konstteori men för den skull lyckas han inte i alla mediala uppträdande åstadkomma bra samtidskonst.

Det väckte viss uppståndelse när Malmö stadsbibliotek tänkte förstöra böcker som inte lånats ut på tio år. Under opinionens galge gjorde man ett lappkast och beslöt sig för att dela ut böckerna gratis. Gratisbeslut är av en karaktär som brukar väcka lystnad hos folk och så blev det en huggsexa utanför biblioteket.

Nu är vi dock en och annan, kanske många rentav, som tycker lite oplanerat att har en bok hamnat på ett bibliotek ska den finnas där för alltid, bortsett från de tillfällen då den är utlånad om det nu sker ständigt eller bara en gång vart 100:e år, eller aldrig för den delen. Detta är inte bara en uppgift för KB i Stockholm och UB i Lund utan för alla bibliotek stora som små, låt vara i mån av ytrymme. Men det är platsbrist på biblioteken, eller hur?

"Poeterna är numera narrar, säger de som vet. Ja, dårar, galningar! För ständigt säger de obegripligheter som ingen vettig människa kan begripa sig på. De tycks inte fylla någon nämnvärd funktion alls, visar inget ansvar gentemot resten av mänskligheten, skriver aldrig om det man vill se, går i säckiga kläder, skitar ner sig och kommer hemlullande i ottan med jord i håret, blommor i näsorna, stjärnstoff i klädvecken och fickorna fulla med grodyngel som vi sedan hittar döda i trappuppgången".

Så skrev den alltför tidigt bortgångna Mare Kandre i sin ironiska och stridslystna bok Deliria. Jag har den med mig, för man hinner läsa mycket när man väntar i vita korridorer. Och man hinner tänka, till exempel på hur tiden rinner och vad som gör att livet fylls med mening.

Konstnärerna har alltid uppmärksammat sig när det gäller det sociala samvaron antingen som outsiders med udda levnadsvanor eller bohemer med konstiga eller normlösa tillställningar och fester. I Sverige har man sedan 90- talet kämpat för att "rätta till" konstnärernas sociala missanpassning genom att skapa en institutionell konstens värld där man sätter upp företagsamheten  med F-skatt som mål och begreppet "konstprojekt" eller  " projektledare" förändrar konstnärernas roll i samhället och   ersätter det fria skapandet. Konstnärerna blir  visserligen duktiga företagare som lär sig marknadsföringsteknik för att få arbete sägs det, ekonomiska satsningar görs från både statliga håll samt  privata intresse för att anpassa konstnärerna i samhället, yttrandefriheten underordnas projektets mål och smak  och därmed säljer sig konstnären till vad staten eller kapitalet vill få tillbaks.   Sällan finner vi i den svenska konstvärlden  verk som ifrågasätter konsumismen, den "svenska avundsjukan" ,massmedian , pedofilin, islamofobi , den dubbla moralen, mobbning och skvaller, ytligheten ,kvinnomisshandel, diskrimineringen,  incest eller politikernas och beslutsfattarens maktmissbruk för att nämna vardagliga exemplar.

Konstnären har nya kläder.
Inte alltför olika de paltor H. C Andersens kejsare bar.
Ta på konstvärldens egna glasögon och plötsligt framträder förträffligheten i konstsömmarna.Det kallas att konsten ska provocera, utmana och bryta tabun. Men vad händer när det tabubelagda blir konstens primära syfte? Vad händer när provokationen måste bära konstverket, och inte tvärtom?
Att allt är konst vet vi sedan länge. Frågan idag handlar kanske mer om vad som anses vara god, respektive mindre god konst. För konstvärlden verkar svaret givet, provokation framför allt. Målet helgar medlen. Budskapet väger tyngre än estetiken.

Man undrar om konstvärlden inte gör sig själv en otjänst genom att hävda detta. Det man påstår mellan raderna är ju att konsten, så som vi kände den, är död.