Tolstojs krig - Tidningen Kulturen

Essäer om litteratur & böcker
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Runt om i världen uppmärksammas att det är hundra år sedan en av den ryska litteraturens skäggiga patriarker, grevenLev Nikolajevitj Tolstoj Lev Nikolajevitj Tolstoj, gav sig ut på sin sista dramatiska färd. Pacifisten och den anarkistiska omtolkaren av kristendomen, hyllad redan under sin livstid av radikala grupper runt om i världen, hade bestämt sig att, vid 82 års ålder, till slut lämna sin privilegierade bakgrund och bli en vandrande asket. Detta var dagen han hade väntat på, nu skulle han äntligen komma bort från den förhatliga lyxen och de eviga familjegrälen vid familjegodset Jasnaja Poljana. Mörk var det fortfarande när han smet ut klockan sex en höstmorgon. När han kom till den närbelägna stationen steg han på tåget, tredje klass. Men Tolstoj skulle inte komma längre än till Astapovo, några få dagar senare. Där, i stinsens enkla hus, dog han av lunginflammation den 20 november (enligt den Gregorianska kalendern) 1910.

Tolstoj skulle ha föredragit att möta döden som en okänd luffare, befriad från världsliga fjättrar, men Astapovo belägrades snabbt av en lika nedslående som bekant skara av inhemsk och utländsk press, familjemedlemmar, lärljungar, och lycksökare. Det kunde också läggas till en delegation från den ryska ortodoxa kyrkan, från vilken han var exkommunicerad, som något fåraktigt skulle försöka få honom att förkasta sina kättiska läror innan han drog sin sista suck.

Kyrkans män lyckades inte ens tränga sig in i rummet där gigantens minsta rörelse övervakades av flertal läkare. Berömmelsen var något som Tolstoj febrilt eftertraktat. Nu hade han för länge sedan börjat förakta den. Trots detta väckte uppmärksamma åskådare något inom honom som han svårligen kunde avstå. Han hade till och med börjat predika inför en överfull tågvagn bönder och studenter alldeles efter att han påbörjat "flykten". Bristen på anonymitet var ansträngande, och den tillsammans med den otillfredsställande rikedomen hade varit anledning för hans resa, men behövde inte dessa människor höra om Guden som tillhörde alla och inte ägdes av prästerna?

Varje försök att förstå Tolstojs liv och litteratur måste börja med att undersöka det komplicerade gränslandet mellan upphöjd teori och besvärande smutsig verklighet som han så mästerligt gjorde till sitt eget rike. Ämnet är alltid brinnande relevant i hans omfattande dagböcker där han är både helgon och fåfäng syndare; ett begrepp som skenhelighet var ofta för enkelt. I Tolstojs litteratur avhandlas denna dualism upprepade gånger och gestaltas ofta av en och samma karaktär. Levins märkliga frälsning i slutet på Anna Karenina förändrar ingenting i det praktiska, utan ger honom endast ett nytt sätt att se på sitt liv. Syndaren kan frälsas utan att upphöra vara en syndare. Levin har inte upptäckt något annat än att han också kan vara gudomlig. Tolstoj, vare sig han var ironisk eller inte, var alltid på flykt ifrån det enkla. Omständigheterna runt hans egen död var, på så sätt, passande.

Om minnet av författares frånfällen ska firas är den största anledningen att detta kan locka nya generationer till att läsa deras verk. Tolstojs mest kända skapelse, Krig och fred, skriven och publicerad under 1860-talet, behöver knappt ens en sådan uppmärksamhet. Berättelsen om ett Ryssland som genomlider Napoleons invasion befinner sig snarare i riskzonen för att gå en klassikerdöd till mötes där vi slutar att diskutera dess innehåll. Det kanske mest problematiska är lockelsen att hoppa över "kriget" och fokusera på "freden" i Tolstojs diktning som om fältslagen skulle vara någon slags menlöst militäriana. Inget kan vara längre från sanningen.

Krig och konflikt, snarare än fred, var den mänskliga aktivitet som var extrem nog för att spegla Tolstojs komplexa karaktär. Våldet ställde hans själsliv på en vass knivsegg och förändrade hans prosa till ett fulländat verktyg för att beskriva de allra mest förbryllande och kaotiska verkligheter. Som Stendahl innan honom och Joseph Heller efter så såg Tolstoj slagfältets absurditet. Journalisterna och historikernas försök att få det hela att framstå som rationellt var bara en efterhandskonstruktion. I själva verket var krigets realitet inget mer än organiserat kaos där befallningar för det mesta utfärdades fåfängt. Kalabaliken var grotesk, en blodkrävande idioti, men samtidigt också attraherande för den sanningstörstande Tolstoj. Kriget fick människor att visa rätt jag och det hade fått honom att förstå sin egen sanning.

Våren 1851 lämnade Tolstoj hemmet Jasnaja Poljana, drygt tjugo mil söder om Moskva, tillsammans med brodern Nikolaj. Tillsammans reste de till Kaukasus, den ryska vilda östern, där Nikolaj tjänstgjorde som artilleriofficer. Tolstoj, 22 år gammal, funderade på att bli militär. Allt annat hade gått i stöpet: studierna, bröllopsplanerna, försöken att skriva. Högtravande undersökningar av Jean-Jacques Rousseau hade varvats med kortspel och horeri; livet var så totalt misslyckat som bara ett självömkande ungt salongslejon hade förmåga att se det.

Tolstoj blev snart uppiggad och inspirerad av naturen av de exotiska kosackerna. Han deltar i skärmytslingar, trots han ännu fortfarande är civil, och börjar skriva. Tyvärr gav soldatlivet, som han bara är en betraktare av, allt för goda möjligheter till både kortspel och möten med prostituerade. De gamla lasterna verkar ha färdats tillsammans med honom till Kaukasus; tillsammans med en hel generation äventyrslystna unga ryska män. Tolstoj bestämde sig ändå för att resa till Tbilisi samma höst för att ta värvning och för att få läkarhjälp mot en venerisk infektion. Han blir bara underofficer i artilleriet, inte en speciellt hög rang för en aristokrat i tsarryssland, men det fick duga, och han blev kvar i Kaukasus under två års tid. Under vistelsen i öster får Tolstoj några texter publicerade och snart kände han att han har nog med material för att ägna sig åt skrivandet på heltid, den verkliga drömmen, och gör sig beredd att lämna armén. En internationell kris i östra medelhavet ändrade allt.

Om det var ett krig som var Tolstojs var det Krimkriget. Detta märkliga och högst onödiga krig skulle forma honom som författare och människa: utan Krimkriget inget Krig och fred. Allt för ett farsartat fia-med-knuff i fredens 1800-tal. Det Ottomanska riket, Europas sjuka gamle man, hade fått se de fåfänga stormakterna slänga lystra ögon efter dess territorier under århundradets första hälft. Ryssland ville ha kontroll över Bosporensundet och tillgång till medelhavet, Storbritannien ville bevaka sina intressen och bygga en kanal i Suez och Frankrike ville inte framstå som om de inte vara ambitiösa nog. Härskare för samtliga av de stora länderna, också för de mindre som bara följde med av farten, hade också det gemensamma intresset att hålla nere nationella krav på demokratiska reformer genom ett kort vackert krig som kunde göda en blind patriotism, en patriotism som Tolstoj på inga sätt var immun mot vid denna tidpunkt. Han begärde och blev beviljad att förflyttas västerut, nu befordrad till fänrik, och anlände till Bukarest vårvintern 1854.

Den Ottomanska sultanen hade överraskat alla genom hans energiska initiativ då han förklarade krig mot Ryssland oktober 1853 och började attackera den Ryska armé som under sommaren gått in i Moldavien och Valakiet. Den gamle mannen var kanske inte så sjuk som man antagit. Storbritannien och Frankrike förberedde väldiga expeditionsstyrkor och begärde att ryssarna lämnade sina positioner. Tsar Nikolaj I struntade i att formellt svara på kraven, men retirerade i alla fall. Detta försatte britterna och fransmännen i den svåra positionen att bestämma om de snopet skulle vända sina skepp nu när anledningen till krig inte var lika uppenbar. De fortsatte. Flaggor hade viftats lite för mycket med för att allt skulle få rinna ut i sanden på något klädsamt manér. Skeppen seglade in i Svarta havet och lossade sina dödliga laster soldater och krigsmateriel utanför den ryska hamnen Sevastopol i september 1854.

Tolstoj var upptagen med idén om att han skulle starta en tidskrift för soldaterna i vilket de skulle kunna läsa uppbyggliga och bildande texter om kriget. Han skriver hem och beordrar att huvudbyggnaden vid familjegodset ska säljas för att betala för utgifterna. Pengarna förlorar han omedelbart på kortspel. Till sin dagbok anförtror han med den rättrådighet som han lärt sig av Benjamin Franklin att hans avsky för sig själv är så stor att han allra helst vill glömma bort sin egen existens. Förbannad är handen som håller i pennan, handen som höll i korten och handen som så lätt greppade efter det motsatta könet. Men tidningen blir inte till av fler anledningarna än att pengarna försvunnit. Den reaktionära tsaren ogillar förslaget och Tolstoj får istället acceptera uppdraget att skriva berättelser om de ärevördiga drabbningarna för en litterär tidskrift. Under tiden har ryssarna lidit nederlag i Alma och i fullständig förvirring sett Lord Cardigan lugnt leda hans lätta kavalleri till slakten mot det ryska artilleriet vid Balaklava som om det hela vore en rävjakt i Northamptonshire. Sevastopol hade belägrats och ryssarna också förlorat vid Inkerman. Tolstoj besökte Sevastopol under november 1854, men var annars stationerad utanför staden och utanför striderna fram till april när han kommenderades in för två veckors tjänstgöring. Han återkom först under sensommaren några dagar när den sista striden stod. De ryska styrkorna började retirera från Sevastopol 28 augusti; Krimkriget led mot sitt slut.

Tolstojs dagbok för denna period är som vanligt upptagen av beskrivningar om förluster på kortspel, mindre romantiska kärleksmöten, beskrivningar om hans läsning (Goethe, Schiller, Heine, Gribojedov, Balzac och framför allt: Thackeray) och, karakteristiskt nog, idéer för grundandet av en ny religion. Den uslaste skall resa sig för att bli profet. Det krig som han deltar i utan varken fallenhet eller feghet omskrivs först i hans tre berättelser om Sevastopol med undertitlarna i december, maj och augusti. För Tolstoj har aldrig slutat observera även det som nu utspelar sig utanför hans komplicerade inre. En samtida ögonvittne berättade om hur Tolstoj rörde sig som en turist bland kanonerna och mörsare han skulle kommendera, både närvarande och inte. I själva verket förvandlade han redan kriget till en litterär miljö.

Den första berättelsen, Sevastopol i december, är ett kort krigsreportage inifrån den belägrade staden som tar läsaren på hisnande rundtur, mellan skräck och njutning. Tolstoj är fullständigt ointresserad i befästningar och positioner och undviker varje anslag till pedantisk detaljrikedom. Istället skissar han ögonblickbilder, likt en flanör, av soldater och civila med ett exakt kameraöga som hela tiden förhåller sig empatiskt till de stackars människorna som likt han hamnat i denna situation. Än tror han att deras offer är värt något. Ryssarna kämpar patriotiskt, meddelar han, de slåss med en sådan glöd att staden omöjligen kan falla. Det är bara under ett besök bland vid operationsborden på fältsjukhusen som empatins sanningskrav kräver ett avsteg från propagandans färdigtuggade fraser. Han ryggar tillbaka för människorna skörhet och inser att krig inte handlar om generaler, marscher och fladdrande fanor utan om blod, lidande och död. Tolstojs entusiasm för kriget har inte dött, men den är inte lika stark som under sommaren och hösten 1854 då han i brev hem skrev om kriget som ett vackert och underhållande spektakel. Nu har han förstått att kriget är mer komplicerat än vad de makthavare som vill definierar verkligheten gett sken av.

Den nya tsaren Alexander II (Nikolaj I dog 2 mars 1855) gillade Tolstojs berättelse så mycket att han lät den översättas till franska så att hovfolket skulle kunna läsa den på sitt eget adopterade språk. Det var också genom hans omsorg som den andra berättelsen, Sevastopol i maj, passerade censuren. I den tacklade Tolstoj en grupp officerares fåfänga och beskriver för första gången stridens kaos. Han spar inte på gallan när han utgjuter sig över sina kollegors eviga överdrivande om deras egna insatser samtidigt som de vanliga männen slaktas. Ämnet var honom väl bekant, hans dagbok rymmer osande uppgörelser med hans egen brist på ödmjukhet. Han avslutar berättelsen med att förklara att han inte är intresserad av andra hjältar än sanningen. Eftersom människor är ett sådant uselt hjältevirke får det bli prosan som ta på sig rollen.

Den sista berättelsen i Sevastopolsviten är en lång beskrivning av just mod, ett ämne som fascinerat Tolstoj sedan dagarna i Kaukasus. Nu rör han sig nästan bara inom några få påhittade karaktärernas psykologi och finner att tapperhet för det mesta är ofrivillig, medan feghet ligger allra närmast på hjärtat och det rationella. Detta accepterar han, och den patriotiska krigsvurmen är lika förlorad som staden Sevastopol självt. Desto djupare Tolstoj tar sig in i det mänskliga psyket under stress så finner han mycket lite att skryta över; även om man måste förhålla sig lika empatiskt till sådana misslyckanden som de i livets andra skeenden. Men insatsen har helt plötslig blivit vansinnig; nu rör det sig som om så mycket mer än usla kort, arv och kvicksilversbehandlingar. Det från början vackra kriget har blivit ett monster som äter de sköna ryska ynglingarna. Alla tre berättelserna från Krim innehåller scener med amputerade soldater i fältsjukhusen, en miljö som uppenbart fängslade Tolstoj. I den sista berättelsen är krigets slaktarabsurditet total. Han äcklas av det våld som tidigare attraherat honom. Det är som om kriget har tagit uselhet som genomsyrar hans dagböcker och fört den till en helt ny nivå. Fantiserade tillkortakommande blir till de amputerades stumpar. Sådana förluster skulle begråtas istället för firas med pukor och fanfarer. Att alla kunde vara skyldiga gjorde bara situationen än mer beklämmande.

Kriget hjälper Tolstoj att gestalta förvirringen mellan ideal och kantig verklighet som han tidigare endast lärt sig genom sina egna svagheter. Desto längre kriget lider desto längre in i litteraturen och abstraktionen färdas Tolstoj. Krim blir hans författarskola. Han tar sig från den flyende beskrivning av ytan av det mänskliga, samma prosa som karakteriserat hans ungdomliga självbryderier, till en långt mer komplicerad uttryck som till fullo förstår inte bara mänsklig svaghet men också mänsklig sårbarhet.

Tolstoj återvände från kriget som en löjtnant i armén men en general i litteraturen, som han gillade att säga. Sevastopoltexterna hade blivit en sensation och gav honom modet att några år senare ge sig i kast med mastodontromanen Krig och fred där Krimkriget byttes ut mot Napoleons invasion. Då hade kriget mist alla sina påstådda transcendentala värden, den var bara ett extremt tillstånd där människan definierades snarare än att kriget ändrade människan eller människan kriget. Det enda värde som kriget hade, det var som litteratur.

Det dröjde inte länge förrän Tolstoj också skulle komma att avsky litteraturen lika intensivt som han dyrkat den. Detta var visserligen bara att vänta sig från en som både avskydde och attraherades av det immanenta; världens brokiga empiri. En kategorisk pacifism började så småningom växa fram i en högst ambivalent behållare som var han egen dikt. Ickevåldsprofeten kom att påverka Mahatma Gandhi var en plågsamt komplicerad existens. Tolstoj författaröde föddes genom fältsjukhusens ångestvrål.

För hundra år sedan i en stinssäng i Astapovo tänkte Tolstoj att grym är världen, medan gamarna väntade på hans sista andetag. Kanske mindes han också de amputerades skrik från Krim, de amputerades skrik som gett honom framgången som han så ivrigt eftertraktat. Samtidigt, det fick han trots allt erkänna, var det ett passande dramatiskt slut som hans flykt skapat. Författare var han, hur mycket han än ville avsäga sig rollen, ända till slutet. En skapare av fantomlemmar med sanningen som hjälte.

Axel Andersson
www.axelandersson.se

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen