Klockan är 8,00 den 6 juni 1904. Buck Mulligan stiger upp på bröstvärnet och ser ut över den vackra Dublinbukten. Hans ljust ekfärgade hår rörs en smula av vinden. "Herregud, sade han lugnt. Är inte havet just så som Algy kallar det: en öm grå moder? ". Stephen Dedalus reser sig och går fram till värnet och ställer sig bredvid Mulligan. Han lutar sig mot det och ser ut över de lugna dyningarna som bryter mot den irländska kusten. James Joyce gigantiska verk Odysseus inleds med att Buck Mulligan och Stephen Dedalus vistas i tornet Martello Tower i Sandycove, nära Dún Laoghaire tolv kilometer sydost om Dublins centrum. Det är ett av de femtio martellos som byggdes utmed den irländska kusten på kommunikativt avstånd från varandra för att varna för inkommande, fientliga fartyg. Det är med detta perspektiv Joyce alter ego i Odysseus Stephen Dedalus blickar ut över Dublinbukten och symboliskt ser ut över det väldiga litterära verket Odysseus.

James Joyce Odysseus är enligt experterna ett av de mest betydande och också mest omdiskuterade litterära verken under 1900-talet och har genom åren genererat en formidabel flod av sido- och kringlitteratur som räknar tusentals verk över hela världen. Men Odysseus är också en bok som kritiska tungor menar vara oöverblickbar och rent av oläsbar och till och med meningslös i sitt till synes ändlösa verbala virrvarr och att det egentligen är ett oläst verk i förhållande till dess mångbesjungna storhet. Att den våldsamma styrkan i verkets ryktbarhet och offentliga dignitet står i omvänd proportion till det antal som läst detsamma. Belackarna menar att tegelstenen Odysseus är ett typiskt bländverk som alla bör känna till som är bevandrade i litteratur men som ingen egentligen läst. En litterär form av kejsarens nya kläder med andra ord.

Det är naturligtvis ett påstående som återstår att bevisa men helt klart är att det frodas en flora av näst in till självgående och inte minst fantasirika vandringshistorier kring verket och dess upphovsman och ofta också muntra exempel på hur man skändligen hanterar verket ute bland läsarna, det ena mer lustigt än det andra.

Att man till exempel använder Odysseus som maskerande och statushöjande läslektyr när man åker offentliga färdmedel och inuti boken slår upp en mera lättläst deckare, allt för att påskina att man läser boken och är väl bekant med dess innehåll. I förlängningen antyds ändå att ett läsande av joyceska ordmoraset är ett meningslöst slöseri med tid då dess verbala irrfärder endast leder bort i ett litterärt nowhere förlorande sig i ett undflyende verbalt moras. Man antyder att James Joyce  genom att skriva sin bok bara har haft som mål att jävlas med världens alla läsare inte minst litteraturvetarna och att han bara önskat vara märkvärdig.

Att han dessutom slösat med papper. Att hans syfte egentligen skulle vara att segla utanför någon som helst möjlig definition av vad som är  "en bok". Och att den är för "tung". Det är för många sidor, för många uppslag och motiv och alldeles för många ord och att dessa dessutom är travade och stuvade på det mest rabiata och infernaliska sätt. Det tycks i kritiken också finnas en motsägelsefull form av överlägsen attityd av en samtidig underlägsenhet i förhållande till Joyce tilltag att skriva ihop detta massiva ordhav. Det är som om hade han skapat en veritabel flod av ordondska, att han utmanat allt vad tycke och sansad smak och ordning kan kräva.

Att boken är odemokratisk! Att han helt enkelt förfarit bedrägligt genom att skriva ett så bystigt och infamt verk! Odysseus innehåller 265000 ord!
Odysseus kraftfulla inkrom har genererat tusentals skrivna sidor framtvingade och uttänkta genom  oändliga dag- och nattmödor hos de kunniga och vetgiriga, såväl bland akademiska litteraturvetare på de högre läroanstalterna som civila "privatspanare" ute bland den bokläsande allmänheten. Sällskap har bildats över hela världen för att diskutera huvudpersonen Leopold Bloms irrfärder i Dublin under denna enda dag den 16 juni 1904. Man har också analyserat ursprungsförhållandet och födslovåndorna i relation till dess litterära urmoder, den upphöjda förlagan Odysseus av Homeros. Det finns inte en företeelse i Joyce´s verk, inte en person, som inte har diskuterats och ventilerats och genererat skapandet av den ena eller andra formen av litteratursällskap eller andra sorters sammanslutningar som önskat ta itu med det imponerande ordverket. Ett exklusivt exempel kan vara att det finns grupper som varje år samlas den 16 juni och steker njure just därför att denna maträtt tillagas i boken.

Det tycks alltid finnas något att säga om James Joyce roman Odysseus och förr eller senare hamnar man i en diskussion om att somliga inte tycker om den. Den som för första gången försöker läsa boken blir man snart varse att det fodras en viss ansträngning för att genomföra projektet. Det tar sin tid. Boken har en grundhandling. Den går ut på att annonsagenten Bloom under en dag i Dublin 16 juni 1904 tar sig gående genom staden. Men vad därutöver är kan sägas vara massivt. Olof Lagerkratz författare och kritiker och chefredaktör för DN 1960-75 skrev i "Om konsten att läsa och skriva" att "Det finns författare som glömt att läsaren är medskapare. Två av seklets litterära superhjältar Marcel Proust och James Joyce förbrukar allt syre själva. Ingen förmår läsa mer än en bit i taget av På spaning efter den tid som flytt eller Odysseus utan att få kvävningssymtom. Dessa två har tagit livet av den gamla berättarkonsten." Lagerkrantz tillhör de kritiker av Joyce´s Odysseus som frankt konstaterar utan att han egentligen kunna veta det att kommentatorerna är fler än de som orkar genom dessa två verk.

Det är nog en utsaga som äger sin egen komplikation! Den innehåller dessutom en viss irritation och inte så lite förakt för Joyces väldiga arbete. Påpekas bör här att det alltid är läsarens eget motstånd eller hans egen ovilja eller oförmåga som kan utläsas ur en sådan attityd. Ett konstverk står ju där naket med sin egen estetik. Och det gäller att ta eller rata. Här kan man också komplettera med att motsäga Lagerkrantz´ uttalande och just påpeka vilken ansenlig mängd litteratur av det mest skilda slag som James Joyce verk har genererat. Och det gäller både i form av hyllnings- och just analys- och kritikertexter.

Men det finns också mängder av epigoner, efterföljare av det mest skilda slag, och det finns författare som dagligen använder sig av de litterära trix och tips som finns så rikligt gestaltade i Odysseus till exempel den inre monologen, (stream of consciousness) ofta utan att de är medvetna om det.

Varför då denna mytbildning kring Joyce Odysseus? Jo myten växer kring det faktum att den kräver något alldeles extra av läsaren. Att det är frågan om en form av litterär examen av ett icke föraktligt slag att överhuvudtaget ta sig igenom boken. Att man måste lägga manken till och att det ligger nära till hands om orken inte står läsaren bi att det hela blir till det avbrutna projektets air av misslyckande och egen otillräcklighet som projiceras på verket och att detta alltid tycks utmynna i ett ifrågasättande av verkets storhet. Notera då att man inte orkat igenom verket och därför med nödvändigt inte har underlag för en sådan bedömning.

Odysseus har genom åren orsakat hyllmetrar av kommenterande texter inom den litterära världen. Det finns en litteratur om dess offentliggörande, hur publicerandet gick till, det finns en litteratur om de maträtter som är mest frekvent förekommande i boken som i det ovan nämnda exemplet stekt njure, och det finns en litteratur om Odysseus anspelningar på andra verk. Det finns också en litteratur om verkets alla metaforer, det finns litteratur om de musikverk som presenteras i Odysseus.

Det finns en litteratur om verkets struktur och dess betydelser för den moderna litteraturen och särskilt om dess anknytningar till det apostroferade verket Odysseus av Homeros. Och det finns även en litteratur om dess funktion som karta över Dublin. James Joyce har sagt att han ville skriva ett verk som var så detaljerat i beskrivningarna av Dublins statsmiljö och gatunät att om staden förstördes skulle beskrivningarna kunna användes som karta för återuppbyggnaden. Och säkerligen kan den minutiösa detaljrikedom som finns i redogörelserna över de gator som Bloom promenerar genom ge all den information som krävs för detta ändamål.

Denna bok har en alldeles egen aura av ogenomtränglighet anlagd och formulerad genom ett genuint rykte av oläsbarhet kopplat till dess mängd, dess berättartekniska rebusar och villfarelser och dess voluminösa orgier i uppslag, sidospår, utvikningar och blindspår. Och att denna aversion mot verkets feta volym och späckade innehåll är spridd bland generationer av läsare som försökt sig på att ta sig igenom detta ordhav som frestar på i våg efter våg i nästan niohundra sidor. Aversionen eller den negativa "marknadsföringen" gör boken till en form av förtrollad tegelsten, förhärdad galenskröna eller apokalyptisk utsaga som lyfter sig bort från all form av normal läsning. Läsaren erfar motstånd redan i igångsättarspåret eftersom det ryktas i kringsnacket vilken hopplös kamp verderbörande har framför sig och att många har fallit i den stora rymliga och av hänsyftningar och förledande länkar nedlusade farstun och att diverse storheter har sett sig omkullsprungna av James Joyce.

Det finns som en funktion av detta en inbyggd ilska och motvilja mot denna Joyce som varande en litterär snobb och översittare som förminskar oss med detta överintellektuella litterära pyramidbygge där ingen normal människa kan orka eller förmå sig ta sig in i skrönan och de inbyggda lagren och infattningarna av mening och betydelser.  Alla de rykten som säger att James Joyce förleder oss, att han trollar bort oss i en apokalyptisk öknen av ord och sammanhang, pastischer och pamfletter kan dock aldrig bli riktigt utredda om inte man läser boken. Att vi skaffar oss något så när kunskap som kan vila på sann och redbar analys. För någonstans bort i texten vid sidan 420 drygt- säger belackarna- faller bokens verklighet igenom och den läsande trillar mentalt och apokalyptiskt, fanatiskt och skrönemässigt rakt ned i den verbala avgrunden.

Ett svart litterärt hål öppnar sig och läsaren uppslukas.
I efterbörden till verkets sociala och samhälleliga avtryck och verkningar har fester och performanctillställningar skapats. Först och främst i Dublin men också i flera av världens större städer som har etablerat en fest- och hyllningsdag den 16 juni kring James Joyce och hans verk.

James Joyce Odysseus är ett excellent exempel på vad litteratur kan åstadkomma och vad en författare kan skapa och till och med låna sig till. Joyce har grävt sig ner i själens och varseblivningarnas absoluta irrgångar i denna gigantiska odyssé där han fångat medvetandes strånga flöde och voluminösa varseblivningsbråte och sidoskott, såväl huvudämnen som sidopartiklar och låtit vad som än råkar vara stundens infall bestämma vad som i varje stund skall vara huvudsak. Som det synes. Men det är mer utkristalliserat än så.

Det är som mången professor den ene mer lärd än den andre bevisat genom årslånga studier att det är frågan om ett mycket medvetet verk apostroferat i sin grund och struktur till Homeros verk Odysseus men att texternas hänvisningar och pastischer är så många och pekar åt så många disparata håll att bara denna del har skapat sin egen genre av hyllmetrar med förståelse- och begriparlitteratur. Det är mängder av metaforer, skrönor, pastischer, travestier, allusioner, parodier, ironier, pseudokritik, och kritik av kritik, politisk kritik av Storbritannien, religionskritik av katolska kyrkan som skall redas ut.

Det är modernismens största litterära verk och som sådant ansetts ha sammanfattat hela modernismen med dess estetik och stilar. Det är metaforer och metaforernas metaforer, det är apostroferingar till andra verk, det är Shakespeare, det är ett hav av medvetandesynapser som rinner igenom denna joyceska flödesmaskin, ett ymnighetshorn av brinnande skrönor, verbala utgjutelser, fantastiska personteckningar, beskrivningar av skeenden, pastischer på kända litterära passager eller verkliga skeenden. Vad Olof Lagerkrantz och en del andra läsare i sin upplevda syrebrist mest saknar är troligen en pålitlig och fast ordning med andningspauser och klämddagar eller åtminstone lediga timmar och kaffepauser.

Det är en sparsmakad ordning som i mångt och mycket innebär kontroll och vill bli till en sparsmakad utsaga. Lagom helt enkelt. I rätt dos. Men med denna den återhållsamma estetikens snöda norm skrivs inga mästerverk. Syrebrist och galenskap är genialitetens överlevnadssyndrom.

Analysbiblioteken och kritikers hyllmetrar av mer eller mindre intelligenta och halsbrytandes genomgångar och djupanalyser av det joyceska jätteverket står sida vid sida i världens bibliotek. Och överallt grinar James Joyces egen gäckande utsaga försåtligt och förutsägande: "Jag har lagt in så många gåtor och pussel att det kommer att hålla professorer upptagna under århundraden, grälande över vad jag egentligen menat."

Benny Holmberg