I London pågår för tillfället två utställningar som båda berör individens föreställningar om det egna jaget: från frågan om jagets svårdefinierade kärna till dess möjligheter och längtan efter att lämna avtryck, i det fysiska omgivande rummet och i historiens tjocka bok.

Att fullständigt fastställa den egna identiteten är som att springa efter sin egen svans: ett sisyfosprojekt dömt att misslyckas. "Känn dig själv" stod skrivet på Apollontemplet i Delfi, i meningen att människan bör känna sina begränsningar. Långt senare tycks de antika ordens enkla uppmaning vara en existentiell omöjlighet. Freud utropade att ingen av oss är herre i eget hus och det omedvetna, en osynlig kraftfull hand som styr marionettjagets rörelser, stegade in på scenen för att stanna. Inom konsten finns en lång tradition av introspektion, varav det klassiska självporträttet, vanligt sedan 1600-talet, utgör ett av många uttryck. Jagets främlingskap inför sig själv har formulerats i otaliga varianter. En litterär scen som skildrar diskrepansen mellan den inre och den yttre gestalten finns i Cora Sandels Alberte: "I spegeln ovanför kakelugnen ser hon, svagt belyst av det försvinnande dagsljuset, konturerna av den okända, som hon möter i speglarna var hon än slår upp sina bopålar, en gestalt som hon aldrig blir kvitt och aldrig klok på, aldrig riktigt får att stämma med sin inre människa."

I utställningshallen för "Identity: Eight Rooms, Nine Lives" finns åtta cylinderformade små rum vari olika fenomen och aspekter utifrån ämnet identitet prydligt presenteras. I ett av rummen visas en film där skådespelerskan Fiona Shaw utför en mängd olika roller. Likt Woolfs Orlando är Shaw både densamma och "sig" alldeles olik; en burdus brittisk 1400-tals kung, en deprimerad norsk borgarhustru, en välvillig häxa i en tidlös sagovärld. Shaw beskriver agerandet som en gradvis process mot att "bli sig själv" - ett synsätt som för tankarna till filosofiska teorier om identiteten som just ett blivande, som en upprepande eller nyskapande praktik där jaget är att göra snarare än att vara. I ett annat rum presenteras den alltför förbisedda surrealistiska konstnären och fotografen Claude Cahun som tillsammans med sin partner Marcel Moore synade och prövade idéer kring kön, sexualitet och religion, bland annat genom teatralt arrangerade självporträtt med androgyna förtecken. Claude Cahun var en pseudonym för Lucy Renee Mathilde Schwob och Marcel Moores riktiga namn var Suzanne Malherbe, faktum som belyser namnets konsekvens att genom språket fästa jaget vid familj, kön, klass, etnicitet eller religion, och på så sätt namnets betydelse för identiteten. I ett tredje rum är utställningsmontrarna fyllda av kända och okända dagböcker, där huvudtingesten utgörs av den brittiska ämbetsmannen Samuel Pepys numera klassiska dagböcker. Vidare finns rum om hjärnforskning, om DNA, om könsbyten, om minnets betydelse för identiteten och det kanske i samlingen något omotiverade tvillingrummet.

Intill de grå väggarna som omgärdar de åtta tematiska rundelrummen på Welcome Collection kan besökaren försjunka i sitt eget jag. Här finns en ovanligt konstruerad spegel som står ut från väggen, och i vars vinklar man kan se sig själv framifrån och från sidan samtidigt, ett perspektiv som vanligtvis endast förunnas andra. På en annan vägg kan man genom kamerateknik så att säga spegla sig själv i fördröjning, vilket skapar en främmandegörande effekt. Den egna kroppens rörelsemönster framträder tydligare och det är förmodligen fler än den förundrade tonårspojken framför mig som har svårt att slita sig.

På Victoria & Albert återfinns liknande företeelser både hos konst och publik. På "Decode: Digital Design Sensations" är besökarens jag, i medierad form, en oundgänglig del i utställningen. Istället för agera traditionellt väldisciplinerad museibesökare (se men inte röra) uppmuntrar en stor del av konsten till klåfingrig nyfikenhet och barnasinne. På en dataskärm förändras bilden då besökaren drar sin hand i olika riktningar över ytan på James Frosts "House of Cards". Ett annat verk, Daniel Rozins "Weave Mirror" förändras efter hur besökarens skugga faller på dess frontsida som liknar sidan på en överdimensionerad flätad korg. När de gulbruna beståndsdelarna roterar fram den mekaniska skuggbilden gnisslar och smattrar det och utfallet blir ett mörkt porträtt av betraktarens konturer.

Bakom en stor skärm fylld av rutor med korta filmsnuttar står en kamera där nya ivriga besökare filmas, ofta i egen självmedveten regi där ett snabbt hångel varvas med glada danser och spexiga grimaser. Resultatet i Ross Phillips "Videogrid" blir med hjälp av ljussättning och bakgrund "reklamsnyggt" och liksom lagom spontant och lättsamt - verket skulle kunna vara marknadsföring för en ny mobilkamera lika gärna som konst på ett museigalleri. Och besökarna blir intressanta i verket, inte så mycket genom resultatet på skärmen som genom våra beteenden runt omkring den. Rödkindade och ivriga fascineras vi mer eller mindre blygsamt över den egna uppenbarelsen på filmen, Narcissus ses ta plats på var och var annans axel.

Welcome Collection har ett spännande men spretigt urval och bjuder visserligen på några konstnärskap men är inte en konstutställning i regelrätt bemärkelse utan uttryckligen en temautställning. Besökarens rörelser och uppförande är mest som vanligen är brukligt: ett lugnt och ganska passivt betraktande där action pågår främst innanför pannloberna. På Victoria & Albert ges besökaren ovanligt mycket rumsliga friheter i relation till konsten. Vid en första anblick tycks "Decode:Digital Design Sensation" vara en lekstuga i jämförelse med den mer traditionella "Identity: Eight Rooms, Nine Lives". Men närmare eftertanke leder mig till motsatt slutsats. Min inlärt politiskt korrekta och teoretiska motvilja mot reklamestetik vänder och jag undrar om inte verken på Victoria & Albert egentligen är uppriktigare än skenbart politiska verk, där den unikt skapande konstnären utgör varumärke. För på vilket sätt är konst på en utställning mindre kommersiellt genomdränkt än säg tv-reklam, även om intentionen självklart skiljer sig åt? Den samtidstypiska digitala designen som en slags konst för tankarna till äldre tiders konstbegrepp, som mer relaterade konsten till hantverksskicklighet än originalitet. Den ställer på 60-talsmanér avantgardistiska frågor om vad museibesökare egentligen gör då de laglydigt går runt på en utställning. Vilka motiv är i rörelse hos besökare och hos besökt institution? Hur ser relationen ut mellan konstnär - konst - publik och vad händer när dessa relationer förändras? Här blir just identiteten intressant, vilka är det som har vanan att besöka museer och varför är det så? Vad ska konst och museum vara bra för egentligen och för vem? Grundläggande och månne naiva frågeställningar men likväl viktiga och nödvändiga. Visst har det funnits och finns idéer om museiinstitutionens fostrande funktion, en slags folkbildningstanke uppifrån, men kanske är andra funktioner förhärskande i nutida museiverksamhet där klatschiga caféer och trendiga shoppar utgör obligatoriska inslag.
"Decode: Digital Design Sensations" och "Identity: Eight Rooms, Nine Lives" är inte utställningar som ruckar takten i hjärtat eller får det att skrika i hjärnverkstan, det är inte tal om tårar eller balansrubbning utan besökaren strosar tryggt runt innanför bekvämlighetens staket där det pyser och puttrar lite i jorden. Även om några frön kanske får fäste och slår rot är det den kvardröjande lusten att gräva djupare, röra runt och rota vidare i uppväckta frågeställningar, fenomen eller konstnärskap som är den stora behållningen då jag knallar ut i slutet.

Lovisa Lindgren
"Identity: Eight Rooms, Nine Lives" hos Welcome Collection i London pågår fram till 6 april,
"Decode: Digital Design Sensations" på Victoria & Albert i London pågår fram till 11 april.